Det tog mig femton år att förstå att mitt äktenskap var som det där gymkortet man tecknar i januari full av goda föresatser i början, sedan tomt och övergivet resten av året.
Allt började en helt vanlig tisdag. Jag kom hem från jobbet och hittade honom utsträckt i soffan, handen djupt ner i en påse ostbågar, stirrandes på samma zombieserie för tredje gången.
Middagen då? frågade han, utan att släppa blicken från skärmen.
Någonting inom mig brast. Som när man nollställer mobilen och allt återgår till ursprungsinställningarna.
Ingen aning, älskling. Middagen? svarade jag och lade ner min väska.
Han såg på mig som om jag plötsligt talade japanska.
Men du brukar ju alltid laga mat?
Jaså? Intressant fakta. Vi hörs senare jag ska ut och äta med mina vänner.
Hans ansikte liknade en dikt. Mer åt haiku-hållet. Få ord, mycket innehåll.
Den kvällen åt jag grillad lax, drack ett kallt glas vitt och skrattade så jag fick ont i magen. Kom hem vid elva. Han hade beställt pizza och barnen var i extas.
Mamma, varför äter vi inte så här oftare? frågade min yngsta, ketchup på näsan.
Veckan efter tog jag det ännu längre. Bokstavligt talat.
Jag drar till Grekland på fredag, deklarerade jag vid frukostbordet.
Han satte nästan kaffet i halsen.
Vadå Grekland? Och barnen då?
De ska ju vara med dig. Du är ju deras pappa, eller hur? Jag tror på dig.
Men jag har möten! Jag har viktigt jobb!
Jag såg honom rakt i ögonen.
Tänk så lustigt. Jag hade också viktigt jobb de senaste femton åren, och på något sätt lyckades jag alltid få ihop det. Jag är säker på att du, med din lysande hjärna du ofta skryter om, kommer klara dig galant.
Jag reste. Själv. Okej, tekniskt med min kusin, men vem räknar.
Första dagen fick jag sjutton sms:
Var är idrottskläderna?
Hur sätter man igång tvättmaskinen?
Kokar man pasta med kallt eller varmt vatten?
Kan barnen äta flingor till middag?
Jag svarade på ett enda:
Google är alltid din vän.
Tredje dagen lät sms:en annorlunda:
Barnen vill ha kycklingnuggets igen.
Har de alltid så mycket läxa?
Varför är det så många föräldramöten?
Jag svarade inte. Jag var upptagen drack islatte vid havet och läste en bok, helt ostört.
När jag kom hem såg huset ut som efter en storm. Strumpor hängde från taklisten jag vet fortfarande inte hur de hamnade där hunden bar en strumpa som hatt, och min dotter hade målat sitt rum lila med mina läppstift.
Han satt hopkrupen i soffan, rödögd.
Du är tillbaka, kraxade han. Tack gode Gud.
Hur har det gått? frågade jag solbränd och tillfreds.
Jag förstår inte Hur orkar du? Varje dag? Det är omänskligt.
Nästan som ett heltidsjobb, eller hur?
Han blev tyst. Zombierna morrade på tv:n. Det gjorde han också.
Förlåt, viskade han till sist. Jag menar det verkligen.
Sedan dess har allt förändrats. Han har lärt sig laga tre hyfsade rätter. Okej, två och en halv, för pastan är fortfarande rätt krispig ibland. Han vet nu var tvättmaskinen står, hur man överlever föräldramöten och att frågan Vad blir det till middag? inte gills om han inte själv lagar svaret.
Jag har börjat resa iväg var tredje månad. Ibland själv, ibland med väninnor. Aldrig med dåligt samvete.
Förra veckan frågade grannfrun med ögon stora som tallrikar:
Lämnar du verkligen barnen hos din man och åker iväg?
Japp, svarade jag. Han är deras pappa, inte barnvakt.
Men tänk om något går snett?
Då lär han sig. Så som jag fick lära mig, när han lämnade allt ansvar på mig och gick på viktiga möten som slutade på puben.
Hon teg och såg drömmande ut. Såg henne på Arlanda en månad senare, på väg till Italien.
Det visar sig att karma inte alltid är hämndlysten. Ibland är den en tålmodig lärare som ger dig de lektioner du missat. Lär du dig dem inte frivilligt, så skriver den in dig på kurs i verkligheten.
Nu skryter han ibland för sina vänner om att han kan fläta dotterns hår. Det liknar mest fisknät, men det är tanken som räknas.
Igår kväll frågade han:
Ska du resa iväg snart igen? Bara så jag mentalt kan förbereda mig.
Funderar på Portugal till min födelsedag.
Han suckade uppgivet.
Hur länge?
Tio dagar.
Okej. Jag vet åtminstone var plåsterasken är nu.
Jag kysste honom på pannan, som man kysser ett modigt barn före sprutan.
Är det bara jag som tycker att det borde vara obligatoriskt med en kurs i Överlevnad på hemmaplan 101 innan bröllop, eller är ni också sådana som jag?
