Tänk dig att du sitter med mig i köket i en Stockholmsförort, och jag berättar om min vän Majlis. Hon fyller snart femtio och brukar ofta fundera över sitt liv, speciellt nu när barnen är utflugna och stillheten lagt sig hemma. Hon kan inte direkt säga att hennes äktenskap har varit lyckligt och det beror mycket på hennes man, Johan. Visst, de gifte sig unga, för kärleks skull, och det var verkligen ömsesidigt. Men när saker började förändras med Johan ja, det kom så smygande att Majlis knappt märkte det.
De bodde i en liten villa utanför Uppsala hos Johans mamma, Märta. Majlis gjorde allt för att hålla lugn och respekt i huset, och Märta var verkligen snäll. Majlis egen mamma bodde i en by lite längre bort med sin yngsta son, och hon var ofta sjuk.
Det gick alltid snack bland tanterna vid Coop eller vid brevlådan du vet hur folk är på landet. “Märta, hur är det med Majlis, din svärdotter då?” Och Märta svarade alltid: “Jag har bara gott att säga om Majlis. Hon tar hand om huset och sköter allt galant.” Men ingen trodde riktigt på det, ni vet den gamla svenska skeptiska jargongen “Inte kan svärmor och svärdotter vara vänner på riktigt!”
Majlis fick sin första dotter, Linnea, och alla var överlyckliga. Märta brukade leta efter sina egna drag i Linneas ansikte, men Majlis bara skrattade hon tyckte det spelade mindre roll vem flickan liknade.
När Linnea var tre kom sonen. Mer glädje och spring i huset. Johan jobbade, Majlis var hemma med barnen, och Märta hjälpte till. De hade det ganska bra, för Johan höll sig undan från krogen, till skillnad från många andra män i byn. Gummorna drog hem sina karlar från lokalen, du kan tänka dig stökigt och skränigt.
Sen, när Majlis väntade tredje barnet, fick hon höra att Johan var otrogen. På landet sprider sig rykten snabbare än vinden över Mälaren, och snart visste alla om Johan och den där Susanne, enka sedan flera år. Valborg, grannfrun, kom över en kväll och sa: “Majlis, du går med ännu ett barn och din Johan spatserar runt med andra.”
Majlis blev förstås ledsen och förvånad hon hade aldrig märkt något. Men Valborg bara: “Klart du inte märker något med två barn, ett tredje på väg, hus, svärmor och hela gården.”
Märta hade hört ryktet men sa inget, rädd att Majlis skulle få reda på det. Hon grälade lite med sin son, men han slog bort det: “Mamma, folk snackar, det är väl inget att bry sig om!”
Men så kom en kväll när Valborg återigen rusade in: “Majlis din Johan var just hos Susanne, jag såg honom själv! Du borde gå dit och läxa upp henne.”
Men Majlis kände att hon inte skulle ha en chans mot Susanne hon var erfaren av gräl och bråk, efter allt hon gått igenom. Men efter lite tvekan gick Majlis ändå. “Jag måste konfrontera Johan, han nekar bara säger allt är skvaller,” sa hon till Märta, som försökte avråda henne: “Majlis, tänk på magen”
Det var sent på hösten, mörkt och kallt. Majlis knackade på Susannes fönster, men Susanne ropade bara genom dörren: “Varför stör du? Gå hem, sluta vara så löjlig!” Majlis insåg att det var lönlöst och gick hem. Johan kom in sent, lite berusad. Majlis konfronterade honom, men han slog bort allt: “Jag var med Lasse på puben, du vet ju det!”
Majlis trodde inte på honom, men orkade inte börja gräla mitt i natten. Hon tänkte mycket den natten vart skulle hon ta vägen med snart tre barn, när hennes egen mamma och bror redan har fullt hus? Och Majlis egen mamma sade alltid: “Bara stå ut, min dotter. Jag fick stå ut med din far, även om det var tufft och han drack mycket mer än Johan. Kvinnan måste stå ut, så har det alltid varit.”
Majlis var inte riktigt överens, men hon insåg ändå att hon nog inte hade något val. Svärmor tröstade henne också: “Majlis, vi klarar oss, grabben lugnar sig väl.”
Tredje barnet, Saga, föddes men hon var svag och sjuk ofta. Antagligen alla stress Majlis bar på under graviditeten. Märta tog extra mycket hand om lilla Saga, och med tiden blev flickan starkare.
Sen kom Valborg med nästa nyhet: Susanne hade tagit in Micke, han vars fru kastade ut honom. Majlis blev faktiskt glad nu skulle Johan hålla sig hemifrån.
Men bara en månad senare: “Micke har gått hem igen Susanne är på jakt, du får hålla koll på din Johan!”
Till slut blev vardagen lugn. Barnen växte, Johan slutade supa helt, låg mest på soffan och klagade på hälsan: “Majlis, det hugger i hjärtat ibland Och knäna värker, nog skulle jag behöva gå till vårdcentralen.”
Hon svarar knappt längre hjärtat har blivit hårt efter alla år av tårar och besvikelse. “Nu när han är sjuk, blir han sittande låt honom bli ompysslad av de andra kvinnor han jagat”
Märta gick bort och fick vila bredvid sin man på kyrkogården. I huset hos Johan och Majlis blev det tyst, men ibland kommer barnen och barnbarnen på besök. Då blir de ändå glada. Johan klagar över sina krämpor och tycker att Majlis inte tar hand om honom. Linnea köper medicin och pysslar om sin pappa, försöker få Majlis att ha överseende: “Mamma, var inte för hård mot pappa han är ju sjuk nu!” Och det känns förstås sårande för Majlis att dottern står på pappans sida.
Hon försöker förklara: “Han har sig själv att skylla, efter allt hans strul och otrohet. Jag har slitit och gråtit i många år det är därför jag också är sliten.” Sonen försöker också peppa sin pappa, och när han hälsar på pratar han hellre med Johan. Det blir väl så, killar håller ihop.
Barnen förstår inte riktigt varför Majlis har sina känslor, och när hon försöker berätta om det som varit får hon bara höra: “Mamma, släpp det gamla låt pappa vara!” Sonen tröstar henne ibland: “Mamma, det är över nu.”
Majlis är lite besviken att barnen alltid står på pappans sida, men hon försöker förstå dem ändå. Så är livet. Man får ta det som det kommer.
Tack för att du lyssnade och jag hoppas din dag blir riktigt bra! Sköt om dig.







