Ett helt år av att ge pengar till barnen för att de ska betala ett lån! Jag tänker inte ge en krona till!
Min man och jag har bara ett barn, en vuxen son. Han har redan en egen familj, vi har till och med blivit morföräldrar.
Jag växte upp på sjuttiotalet i Sverige, och gifte mig när jag fyllde 30. På den tiden sågs man som en gammal ungmö om man inte redan var gift och hade barn. Det var som om du bar på en konstig sjukdom om du inte hade några barn.
Nåväl, min man och jag fick en son och kände att det fick räcka. Som utbildade svenskar insåg vi att det kostar massor att ha barn. Ju fler barn, desto högre kostnader.
Vi valde därför bara ett barn och det gjorde att vi kunde ge honom en riktigt bra uppväxt, utbildning och samtidigt ordna våra egna liv.
Vår son tyckte dock annorlunda. Strax efter sitt giftermål blev hans fru gravid och vi fick vårt första barnbarn. Det unga paret hade inte ens en egen bostad utan tog ett lån. På något vis betalade de av det varje månad. Sedan blev min svärdotter gravid igen. Naturligtvis frågade jag hur de tänkte klara två barn och lån på lägenheten. De blev sura och sa att de skulle fixa det. Jag sa bara, om ni kan klara det själva, så bra.
Länge gick det också bra. Men så blev svärdottern sjukskriven, och vår son fick sparken. Vad skulle de göra? De bestämde sig för att flytta in i vår gamla bostadsrätt, som vi hyrde ut. Min man sa genast att vi skulle hjälpa dem att betala lånet ett tag. Så under ett helt år betalade vi deras bolån. Vi trodde verkligen att vi gjorde något stort för barnen. Men så var det inte.
Nyligen fick vi veta att lånet inte varit betalt sex månader efter i efterskott! Var hade pengarna tagit vägen? Min man är ursinnig och säger att han är helt slut nu. Jag är chockad. Jag vet varken vad jag ska säga eller göra. Vi har hjälpt våra barn och de har bara lutat sig tillbaka och slappat. Och vad ska vi göra nu?
