När jag blickar tillbaka, minns jag tydligt hur dörren stod på glänt när jag kom hem. Första tanken var att någon hade brutit sig in in mitt lilla hus. De trodde väl att jag hade pengar eller smycken gömda här, tänkte jag.
Jag hette Maj-Lis Bergström, sextiotvå år gammal på den tiden. Jag hade varit ensam i fem år min man gick bort för några år sedan, och våra vuxna barn hade egna familjer och bodde på sina håll. Så snart nätterna blev för kalla, brukade jag flytta in till min tvåa i centrala Uppsala, men så fort våren kom, for jag alltid tillbaka till mitt lilla röda torp strax utanför staden.
Jag trivdes så bra med livet på landet. All energi fylldes på av den friska luften, och jag älskade att vårda min trädgård. Bara en kort promenad därifrån låg en liten skog, där jag plockade svamp och blåbär om somrarna.
En gång var jag tvungen att åka därifrån en hel vecka på grund av några ärenden inne i stan. När jag återvände möttes jag alltså av den öppna dörren. Någon har tagit sig in, tänkte jag. Men inga inbrottsspår syntes, och allt var på plats. Förutom att på köksbordet hade det lämnats en tallrik. Jag lämnade aldrig disk efter mig, särskilt inte om jag visste att jag skulle vara borta länge.
Någon hade alltså bott här medan jag var borta, det stod klart. Jag kände hur ilskan växte. Men när jag klev in i vardagsrummet såg jag en liten pojke ligga och sova djupt på min soffa, och då förstod jag allt.
Han vaknade långsamt, tittade yrvaket på mig, reste sig och sade försiktigt:
Förlåt att jag bröt mig in så här.
Jag märkte genast att pojken hade fina sätt och verkade blyg. Plötsligt smälte ilskan bort. Jag kände bara ömkan.
Hur länge har du bott här? frågade jag stilla.
I två dagar, svarade han.
Har du ätit något? Är du hungrig?
Jag hade med mig några kanelbullar. Vill du ha? Jag har lite kvar, sade han och räckte mot mig en påse. De var mjuka och fuktiga efter några dagar.
Vad heter du?
Olle, sade han.
Jag heter Maj-Lis Bergström. Varför är du ensam här? Har du gått vilse? Var är din mamma och pappa?
Han såg ner i golvet innan han svarade:
Mamma lämnar mig ofta själv. När hon kommer hem är hon arg, skriker på mig och säger att jag bara är till besvär, att hennes liv vore bättre utan mig. För två dagar sen skrek hon igen. Jag orkade inte mer och sprang härifrån.
Letar hon efter dig nu, tror du?
Nej, det tror jag inte. Det är inte första gången jag ger mig av, och hon brukar inte ens märka att jag är borta. När jag kommer hem verkar hon bara lättad.
Det visade sig att Olle levde ensam med sin mamma, som mest var ute och letade efter nya män och bodde tillfälligt hos sina bekanta. Under tiden fick pojken klara sig bäst han kunde.
Jag hade så ont i hjärtat av att höra detta. Men vad kunde jag göra? Jag var ju pensionär och visste att inga myndigheter i Sverige skulle ge mig tillstånd att bli hans vårdnadshavare. Och Olle ville verkligen inte hamna på barnhem. Jag gav honom mat och lät honom sova kvar ännu en natt. Det var säkrare här hos mig än ute på byn.
Den natten låg jag sömnlös och undrade vad jag kunde göra för denne lilla grabb. Plötsligt kom jag på att min goda vän, Ulla Lidman, arbetade på Socialtjänsten. På morgonen ringde jag henne, och hon lovade att undersöka saken.
Efter tre veckor kunde jag adoptera Olle. Han var så lycklig och tacksam, och hans mamma skrev gladeligen över vårdnaden till mig när hon fick veta att någon annan ville ta hand om honom.
Så blev vi två i huset. Olle berättar för alla att jag är hans mormor, och mitt hjärta är varmt av tacksamhet över att livet gav mig den gåvan.
Olle var så klok och duktig. Den hösten började han i ettan på Fröslunda skola. Hans fröken sade bara gott om honom, och han lärde sig läsa och räkna snabbare än någon annan i klassen.
Jag tänker ofta på honom, på hur livet kan ta oväntade vändningar. Tänk att jag fick en sådan gåva på äldre dar.
