Nio röda rosor… Svärmor kom på besök i några timmar, och svärsonen insåg: det går bara inte. Han sa att han skulle till bastun, klädde på sig och gav sig iväg. Men ännu en motgång väntade: bastun var stängd för renovering. Humöret sjönk i botten. Inte kunde han gå hem igen! Istället började han vanka runt på gatorna, han ville inte gå in i några butiker – det är inget för en riktig karl. Slog sig ner på en bänk med dystert sinne. Och plötsligt såg han ett äldre par, båda runt sextio. Välklädda, långsam promenad – de var tydligt ute på en gemensam tur. Hon höll honom under armen, de pratade om något. Mannen iakttog dem: ”De har fortfarande samtal. Vi har varit ihop i femton år, vi har redan pratat färdigt om allt. Vanligtvis är det tyst.” Paret stannade till, och maken rättade ömt till hennes sjal. Sedan gick de vidare. Då tänkte mannen: ”Tänk att de har lyckats bevara kärleken. Vi ser inte ens varandra längre.” Hans egen hustru var en liten tunn kvinna – en av alla dessa ständigt trötta kvinnor, som har slutat bry sig om sig själva och tar det lilla för givet. Hon jobbar på fabriken, två barn hemma och hela tiden fullt upp. Alltid i farten, aldrig still – hushållssysslor hela tiden. Sliten morgonrock, rufsigt hår. Snabbt förflyttande genom lägenheten, alltid med en trasa eller mopp i handen. Hans fru hade glömt hur man log, alltid ett allvarsamt ansikte utan förändring. Besöker sällan frisören. Först när det blir riktigt pinsamt att visa sig ute tar hon sig dit. Han satt där och tänkte: ”Vi älskade varandra så mycket. Vart tog allt vägen?” Han försökte minnas den där känslan, det som brukade finnas. Och plötsligt lyckades han – en lätt ömhet fyllde honom. Ömheten gick genom själen och lämnade varma spår, han tyckte plötsligt synd om sin fru och vill göra något fint. Man kan inte bara sitta där, något gott måste ske genast. Och utan att riktigt förstå varför började han gå snabbt iväg. Svaret kom nästan direkt – han höll nästan på att gå rakt in i en blomsteraffär: ”Köpa blommor? Hon fattar väl direkt, kallar mig idiot och säger att det är slöseri med pengar. Borde köpa nya skor till Marre istället, hon har inget till gympan.” Han tvekade: vad skulle han göra? Dom där varma spåren värkte sött inom honom. Han ryckte på axlarna: låt gå då. Gick in, tjejen i kassan hälsade först och tittade frågande. Mannen hade inte köpt blommor på femton år. Kanske borde han ta en ros – bara en. Något viskade inom honom: kom igen, en ros betyder inget. Han tog mod till sig: jag tar nio stycken. Blev själv rädd för sin impuls: har jag blivit galen! Men nu var orden ute. När han kom ut på gatan kände han sig granskad av förbipasserande. Han ringde hem för att kolla: har svärmor gått än? När han gick upp för trappan var han nästan nervös: ”Hon kommer jaga ut mig med blommorna och skälla. Skriker hon så knycklar jag ihop dem och slänger dem.” Frun hade just ställt mjölpaketet på bordet, händerna var fortfarande rena. Han gick framåt, såg henne stå där ovetande, stannade, teg och andades tungt av nervositet. Hon vände sig om, fick syn på blommorna och stannade upp. – Maja, de här är till dig. Fick bara en sån lust. Du blir inte arg va? Det tog ett tag innan hon tog emot dem – hon såg ut som om hon såg en hägring. – De är till dig, Maja, verkligen. Hon tog dem, lyfte dem mot ansiktet och log svagt. Och plötsligt fanns varken fabrik, hushållsbestyr eller femton år tillsammans längre! Nästan viskande sa hon: ”Tack.” Vasen stod mitt på bordet, nio röda rosor lyste upp hela rummet. Kvinnan smekte blommorna, stannade sedan eftertänksamt framför spegeln och rättade till sitt hår. Dragen i ansiktet blev mildare, omsorgen bytte plats med eftertänksamhet. Mannen klev fram och la armarna om hennes midja. De stod tysta tillsammans. Ett ögonblick stannade kvinnan bara, ett enda ögonblick.

Nio röda rosor

Svärmor kom på besök i några timmar, och Daniel kände direkt att han inte stod ut. Sa snabbt att han skulle till bastun. Slängde på sig jackan och stack iväg.

Men oturen följde honom bastun var stängd för reparation. Och nu blev humöret helt i botten.

Inte skulle han gå hem igen bara sådär!

Han drev runt på gatorna, ville inte gå in i butiker det är inget för riktiga karlar som honom. Slokade ner på en bänk i centrum.

Plötsligt såg han ett äldre par, säkert runt sextio. Stiliga, promenerade långsamt, arm i arm typisk kvällspromenad.

Hon höll honom under armen, de småpratade om något.

Och Daniel satt där och spanade: “De har fortfarande saker att prata om. Jag har varit med min Lena i femton år, det känns som vi snackat om allt. Vi är mest tysta numera.”

Så stannade paret upp, mannen rättade försiktigt till hennes sjal innan de gick vidare.

Daniel tänkte: “Otroligt, de har lyckats hålla kärleken vid liv. Vi har ju för längesen slutat att ens lägga märke till varandra.”

Hans Lena är liten och tunn, alltid trött en av de där kvinnorna som nöjer sig med lite, har helt slutat bry sig om sig själv.

Hon jobbar på fabriken och har alltid fullt upp med våra två barn. Hemma är det fart hela tiden städtrasan i ena handen, moppen i den andra. Hon far runt i den där gamla morgonrocken, håret står åt alla håll.

Leendet har försvunnit helt; ansiktet är ständigt koncentrerat och uttrycket ändras knappt.

Frisören ser hon nog bara när hon inte längre törs visa sig bland folk.

Daniel funderade: “Vi älskade ju verkligen varandra en gång. Vart tog allt vägen?”

Han försökte gräva fram den där gamla varma känslan och till sin förvåning lyckades han. En mjuk ömhet spred sig i bröstet, lämnade efter sig ett varmt spår.

Han blev så otroligt rörd av Lena, ville verkligen göra något fint för henne. Nu! Inte senare.

Utan att riktigt veta varför började han gå snabbt. Steg efter steg, ingen direkt plan.

Så var han plötsligt rakt framför en blomsteraffär det var som ett tecken. “Köpa blommor? Nej, hon skulle bara skaka på huvudet och säga att jag kastar pengarna i sjön. Dessutom skulle nog Malin må bättre av nya sneakers till idrotten.”

Stannade utanför, visste inte riktigt vad han skulle göra. Men det där varma spåret i hjärtat slutade inte göra sig påmint.

Han struntade i tvivlet nu fick det bära eller brista.

Klev in, floristen hälsade glatt, väntade nyfiket. Det var över femton år sen sist han köpte blommor.

En ros, kanske? Men nej, en röst i huvudet viskade: “En ros betyder ingenting.”

Så han slog till “Nio stycken, tack!” Blev skrämd av sig själv. Hade han fullständigt blivit galen?

Men nu var orden sagda, och det gick inte att ångra.

När han kom ut kändes det som att alla förbipasserande stirrade kritiskt på honom.

Slängde iväg ett sms för att kolla om svärmor gått.

Gick uppför trapporna, ganska nervös eftersom det kändes så märkligt “Tänk om hon skriker och jag får slänga rosorna i soporna direkt”

Lena stod vid köksbordet och hade precis ställt ner ett paket mjöl; händerna fortfarande rena.

Daniel gick fram, och hon såg helt ovetande ut. Han stannade upp, sa ingenting, andades tungt av nervositet. Hon vände sig om, såg blommorna stelnade till.

Lena, de är till dig. Bara kände för det. Blir du arg?

Hon tog inte rosorna direkt, tittade på dem som om de inte var verkliga.

Till dig, Lena, bara till dig.

Hon tog emot dem, höll dem mot kinden, log svagt. Och för en stund fanns varken fabrik, hushållsbekymmer eller femton år av vardag.

Nästan viskade hon: “Tack, Daniel.”

Vasen stod mitt på bordet, och de nio röda rosorna såg ut att lysa upp hela köket.

Lena lät händerna glida över bladen, stannade sedan framför spegeln och rättade försiktigt till håret.

Ansiktsdragen blev mjukare, bekymren byttes mot en stilla drömmande blick. Daniel gick fram och höll om henne.

De stod där, tysta, tillsammans.

Lena stannade upp bara för en kort stund.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Nio röda rosor… Svärmor kom på besök i några timmar, och svärsonen insåg: det går bara inte. Han sa att han skulle till bastun, klädde på sig och gav sig iväg. Men ännu en motgång väntade: bastun var stängd för renovering. Humöret sjönk i botten. Inte kunde han gå hem igen! Istället började han vanka runt på gatorna, han ville inte gå in i några butiker – det är inget för en riktig karl. Slog sig ner på en bänk med dystert sinne. Och plötsligt såg han ett äldre par, båda runt sextio. Välklädda, långsam promenad – de var tydligt ute på en gemensam tur. Hon höll honom under armen, de pratade om något. Mannen iakttog dem: ”De har fortfarande samtal. Vi har varit ihop i femton år, vi har redan pratat färdigt om allt. Vanligtvis är det tyst.” Paret stannade till, och maken rättade ömt till hennes sjal. Sedan gick de vidare. Då tänkte mannen: ”Tänk att de har lyckats bevara kärleken. Vi ser inte ens varandra längre.” Hans egen hustru var en liten tunn kvinna – en av alla dessa ständigt trötta kvinnor, som har slutat bry sig om sig själva och tar det lilla för givet. Hon jobbar på fabriken, två barn hemma och hela tiden fullt upp. Alltid i farten, aldrig still – hushållssysslor hela tiden. Sliten morgonrock, rufsigt hår. Snabbt förflyttande genom lägenheten, alltid med en trasa eller mopp i handen. Hans fru hade glömt hur man log, alltid ett allvarsamt ansikte utan förändring. Besöker sällan frisören. Först när det blir riktigt pinsamt att visa sig ute tar hon sig dit. Han satt där och tänkte: ”Vi älskade varandra så mycket. Vart tog allt vägen?” Han försökte minnas den där känslan, det som brukade finnas. Och plötsligt lyckades han – en lätt ömhet fyllde honom. Ömheten gick genom själen och lämnade varma spår, han tyckte plötsligt synd om sin fru och vill göra något fint. Man kan inte bara sitta där, något gott måste ske genast. Och utan att riktigt förstå varför började han gå snabbt iväg. Svaret kom nästan direkt – han höll nästan på att gå rakt in i en blomsteraffär: ”Köpa blommor? Hon fattar väl direkt, kallar mig idiot och säger att det är slöseri med pengar. Borde köpa nya skor till Marre istället, hon har inget till gympan.” Han tvekade: vad skulle han göra? Dom där varma spåren värkte sött inom honom. Han ryckte på axlarna: låt gå då. Gick in, tjejen i kassan hälsade först och tittade frågande. Mannen hade inte köpt blommor på femton år. Kanske borde han ta en ros – bara en. Något viskade inom honom: kom igen, en ros betyder inget. Han tog mod till sig: jag tar nio stycken. Blev själv rädd för sin impuls: har jag blivit galen! Men nu var orden ute. När han kom ut på gatan kände han sig granskad av förbipasserande. Han ringde hem för att kolla: har svärmor gått än? När han gick upp för trappan var han nästan nervös: ”Hon kommer jaga ut mig med blommorna och skälla. Skriker hon så knycklar jag ihop dem och slänger dem.” Frun hade just ställt mjölpaketet på bordet, händerna var fortfarande rena. Han gick framåt, såg henne stå där ovetande, stannade, teg och andades tungt av nervositet. Hon vände sig om, fick syn på blommorna och stannade upp. – Maja, de här är till dig. Fick bara en sån lust. Du blir inte arg va? Det tog ett tag innan hon tog emot dem – hon såg ut som om hon såg en hägring. – De är till dig, Maja, verkligen. Hon tog dem, lyfte dem mot ansiktet och log svagt. Och plötsligt fanns varken fabrik, hushållsbestyr eller femton år tillsammans längre! Nästan viskande sa hon: ”Tack.” Vasen stod mitt på bordet, nio röda rosor lyste upp hela rummet. Kvinnan smekte blommorna, stannade sedan eftertänksamt framför spegeln och rättade till sitt hår. Dragen i ansiktet blev mildare, omsorgen bytte plats med eftertänksamhet. Mannen klev fram och la armarna om hennes midja. De stod tysta tillsammans. Ett ögonblick stannade kvinnan bara, ett enda ögonblick.
Granddad Sent a Telegram from the Care Home: “I’m Not Coming Back, I’m Moving in with Gail”