Jag har ju ändå uppfostrat tre pojkar och någon som har haft fyra män hemma förstår nog precis vad jag menar. Jag har liksom aldrig förstått hur det ens är möjligt att maten inte är klar när man kommer hem, eller att allting bara ligger slängt över hela lägenheten. Nu är jag 52 år, och har alltid tänkt att det är kvinnan som liksom bidrar till att skapa ett hem där mannen kan trivas och känna sig trygg, där han gärna vill komma hem. Men jag får känslan av att min svärdotter absolut inte tänker så.
Min äldsta son bestämde sig för att gifta sig för två år sen, och nio månader senare så kom deras dotter. Min son var 28 då och hans fru, Linnea, var 20. Hon pluggar fortfarande på universitetet, men den där åldersskillnaden verkade inte alls avskräcka min son.
När Linnea var gravid hade hon ett riktigt jobbigt humör. Hon skickade min son till affären precis hela tiden först ville hon ha äpplen på morgonen, sen apelsiner, sen blommor. Han sa aldrig ifrån, bara fixade allt åt henne. Vi trodde ju såklart att det skulle lugna sig efter att barnet var fött, men nej det gjorde det verkligen inte.
Hon ammade i två månader, sen var det nog. Hon sa rakt ut att hon var trött på alla vakna nätter, och behövde vila. Min son är ett sådant där mjukt och förstående barn, så han bad mig komma och hjälpa till och jag kunde ju inte säga nej när han behövde mig.
Så där gick jag och tog hand om deras lilla flicka hela dagarna, medan Linnea satt på olika salonger. När hon väl var hemma orkade hon inte ens laga middag till min son som precis hade jobbat klart. Så där satt jag med barnbarnet i en hel vecka. Linnea vande sig vid att sova till lunch, och det kändes som att hon levde bara efter vad hon själv kände för allt annat hamnade på mig.
Efter en månad brast det för mig och jag sa att jag måste hem till mitt eget. Linnea blev sur, men vad skulle jag göra? Jag insåg ju att hon egentligen inte klarade sig själv än, så jag hälsade på då och då för att se hur det gick men det jag möttes av när jag kom dit var kaos överallt och typ ingenting i kylen.
Hon var för lat för att ens laga mat åt sitt barn. Jag har ändå haft tre pojkar hemma, så jag har noll förståelse för den här ansvarslösheten. Min son har alltid fått hemmalagade måltider. Förra månaden fyllde han år och jag tänkte att nu kanske Linnea anstränger sig. Och vet du vad? Hon beställde hem pizza och sushi till kalaset.
Jag fattar ärligt talat inte varför min son står ut. Varför låter han henne hållas? Jag tror det beror på att de inte bodde ihop före bröllopet han visste inte riktigt hur hon var, och nu sitter han där Jag ser att han har det kämpigt, men han säger aldrig emot eller säger ifrån till Linnea.
Jag funderar på hur jag skulle kunna få henne att liksom förstå vad det innebär att vara fru och mamma. Det enda jag är rädd för är att såra min son om jag säger för mycket. Jag fattar ju att det är hans val, och att jag ska stötta honom. Men det skär verkligen i hjärtat att bara stå bredvid och se på när allt är så här. Är alla svärdöttrar så här nu för tiden?
Vad tycker du att man ska göra i min situation? Hur hade du pratat med svärdottern?
