Min före detta fru ville stämma mig för halva huset, men hon hade ingen aning om att jag redan hade förutsett allt

Mitt förhållande med min tidigare hustru tog slut efter en märklig uppgörelse framför domaren i Stockholms tingsrätt. Jag säger ingenting om skuld i ett äktenskap är ansvaret alltid delat.
Men sanningen är att min andra hustru, Sigrid, hittade en älskare. Han var en driftig affärsman, en gång invandrad, som öppnade ett litet kafé på Södermalm. Först försökte Sigrid dölja sitt band till honom, men så småningom drev allt ut i det öppna, som en scen ur en dröm där ingen längre bryr sig om barriärer.
En dag kom hon hem, men hennes närvaro kändes som att hon svävade ovanför golvet. Hon stirrade på mig och förkunnade, som om det vore en hemlig sång, att hon skulle ansöka om skilsmässa och kräva halva vårt hus. Hon trodde att jag skulle bli rasande och fortsätta grubbla, men bostaden var ju köpt enbart för mina egna, hederligt intjänade kronor. Sigrid har ingen koppling till huset förutom att hon bodde där i två år, och nu vågade hon drömma om att lägga beslag på en del.
Jag bara nickade, som om hennes ord var mjuka snöflingor som smälte mot min panna. Jag avrådde henne aldrig från domstolen. Jag väntade tålmodigt, som om tiden vridits baklänges, tills jag såg henne förlora och betala rättegångsavgiften. Redan tidigare hade jag gått vilse i liknande mardrömmar med min första hustru, Ingrid. Den gången blev det tre år av surrealistiska möten på domstolens stenlagda golv, där varje gång slutade i ett sorts skrällande åskväder.
Till sist lyckades Ingrid hon fick en skicklig advokat, och hon stämde mig på hälften av allt jag hade. Hon försvann, och kvar fanns jag utan den lägenhet jag ärvt av min far, som hade ett golv med ekparkett som aldrig riktigt glömmer steg.
Men när det gällde Sigrid agerade jag klokare, nästan som om jag redan anat framtiden i ett drömspel. Innan vi gifte oss hade jag ett hem som jag själv renoverade, men det var listigt inskrivet på min bror Eriks namn Erik, som jag litar på lika självklar som att midsommarsolen aldrig riktigt går ner. Och när drömmen om vårt äktenskap tog slut och Sigrid ville ta halva huset, hade jag plötsligt ingenting att ge. Efter det första misslyckade äktenskapet, likt ett eko i natten, visste jag att ingen kvinna kunde lura mig igen.