– Utan mig klarar du dig aldrig! Du kan ju ingenting! – skrek min man medan han packade ner sina skjortor i en stor väska.

Utan mig klarar du dig inte! Du kan ingenting själv! ropade maken, medan han hektiskt vek sina skjortor och packade dem i en stor väska.

Men hon klarade det. Hon gick inte under. Kanske, om hon hade tagit sig tid att fundera på hur hon skulle överleva ensam med två barn, hade hon hunnit skrämma upp sig själv med alla tänkbara fasor och kanske till och med förlåtit otroheten. Men det fanns ingen sådan tid det var dags att lämna flickorna på förskolan och rusa iväg till jobbet. Och maken hade kommit hem bara en halvtimme tidigare, självsäker och nöjd med sin nya förälskelse.

När Elsa tog på sig kappan delade hon snabbt och tydligt ut instruktioner:

Linnea, du hjälper Maja att knäppa jackan och ser till att hon äter ordentligt på förskolan. Fröken sa att hon inte vill ha havregrynsgröten.
Anders, ta genast med dig alla dina saker dra inte ut på det här mer. Och släng gärna in nyckeln i postlådan när du går. Hej då.

Linnea föddes exakt en halvtimme före Maja, så hon sågs alltid som storasyster. De var nu båda fyra år gamla självständiga flickor, var och en med sin alldeles egna personlighet. Linnea åt bara den där hatade gröten för att man ska, men Maja stod på sig: Det är klumpar, och det tänker jag inte äta.

Det var en lycka att förskolan låg på bara tio minuters promenad från huset. Flickorna småpratade och hjälpte Elsa att hålla borta de dystra tankarna på framtiden. På jobbet fanns heller ingen tid att oroa sig vårdcentralen hade fullbokade listor hela dagen, och sen var hon tvungen att ta hem jourbesök också. Först på kvällen, när hon öppnade garderoben och möttes av tomma galgar där makens jackor brukade hänga, insåg hon: från och med nu var hon ensam. Men att ge sig hän åt självömkan låg inte för henne allting skulle helt enkelt vara som vanligt, kanske till och med bättre. Man kan ge upp och bli passiv, eller ta ett djupt andetag, tänka konstruktivt och försöka se det lilla positiva. Till att börja med var det dags att laga middag.

Vad är det egentligen som förändrats? funderade Elsa medan hon hackade grönsaker till en sallad. Maken har gått. Vilka sysslor brukade han ta hand om? Vad ligger nu på mina axlar? Inget som jag inte klarar. Jag behöver bara justera rutinerna lite. Det är ingen fara. Det kommer bli bra. Livet känns ärligare såhär inga funderingar på var han håller hus, eller om han är hos henne igen. Det kanske är jobbigare ensam, men i alla fall lugnare.

Efter att ha läst ännu ett kapitel ur Karlsson på taket och pussat sina sovande döttrar, skyndade Elsa till badrummet tvättmaskinen hade just stannat och det var dags att hänga tvätten.

Innan hon gick och lade sig ville hon dricka en kopp te för att samla tankarna och planera morgondagen. Flickorna var lika som bär tvillingar. Visst kunde två vara mer krävande än en, men Elsa hade aldrig känt så. Hon förstod inte heller varför andra visade henne medlidande.

Vi mår bra allihop, brukade hon svara. Vi kämpar inte ihjäl oss direkt. Jag klarar det.

Vattnet kokade. Elsa bryggde sitt favorit-te med citronmeliss, tände en liten lampa i köket. Ute var det ruggigt: snöblandat regn mot fönstret, men inomhus värme, tystnad och en trygg tickande väggklocka.

Då ringde det på dörren. Elsa blev förvånad det var grannen Ingrid, en äldre dam som hon aldrig riktigt trivts med. Ensam pensionär som rastade sin lilla lösspringande hund på mornarna och knappt hälsade, alltid med en bister min. Elsa hade sett den där tunna, toviga hunden smyga vid soptunnan ibland, blickande längtansfullt på påsar som kastades in. Tydligen hade Ingrid förbarmat sig och tagit hand om den. Ingen besökte Ingrid. Hon gick bara ut till affären och så, på sistone, till grönområdet med hunden.

Ursäkta att jag stör, sa Ingrid och svepte sjalen tätare om sig, men jag såg idag att din man bar ut sina saker till bilen. Har han lämnat dig?

Det rör inte dig, svarade Elsa snabbt.

Din man är inte min angelägenhet. Jag ville bara säga behöver du någon gång hjälp, så säg bara till. Jag kan passa flickorna eller hjälpa till med vad som helst.

Kom in, sa Elsa, och frågade: Vad heter du förresten? medan hon hällde upp te till två. Hon ställde fram en korg småkakor: Varsågod.

Jag heter Ingrid Andersson. Och du är ju Elsa, det vet jag sen innan. Så, Elsa, sa grannkvinnan och bröt av en bit kaka jag menar inget påträngande. Bara så du vet vill du ha hjälp någon gång, så är jag gärna behjälplig. Inte för pengar, bara för att jag vill. Det skulle faktiskt kännas bra för mig. Ingrid tog en liten klunk och nickade gillande:

Väldigt gott te. Är det citronmeliss? Jag har mycket örter på min sommarstuga, citronmeliss bland annat. Du får gärna komma ut till mig på sommaren och vila upp dig. Det finns plats, och där finns ett äppelträd med oslagbart goda äpplen…

Elsa såg på Ingrid och undrade varför hon egentligen ogillat henne. Kanske för att hon aldrig smilat undergivet eller frågat nyfiket hur det går att vara ensam med tvillingar? Hon höll sig undan, pratade aldrig i onödan och visade ingen nyfikenhet in i Elsas privatliv. Elsa hade tolkat det som snobbighet eller kyla. Nu såg hon något annat Ingrid frågade inte om maken, hon strödde inte salt i såret, utan erbjöd bara hjälp stilla och vänligt.

Elsa tog in detaljerna: den noggrant lagda knuten i håret, det rena förklädet med spetskrage, doften av en mild parfym och prydliga tofflor.

Medan Ingrid berättade om stugan, äpplena, bastun och sjön där änderna simmade hela sommaren, försvann Elsas oroliga tankar och hjärtat blev lättare och varmare…

Elsa minns det alltjämt, även om fem år har gått. Hon minns makens ord: Du kommer gå under! Du klarar dig inte! Men den tiden är förbi.

Ingrid skalar äpplena med vana händer och lägger dem vackert på degen innan hon skjutsar in pajen i ugnen. Salladerna står klara och grytan sjuder. I dag fyller älsklingsgrannen år. Det är augusti och dörrarna till den lilla stugan står öppna. Köket fylls av doften från äppelpajen.

Tänk så hon har hjälpt mig, tänker Elsa medan hon ser på Ingrid, rosig av värmen från ugnen. Vad hade jag gjort utan henne? Barnen avgudar farmor Ingrid. Och ändå hade hon kunnat låta bli att öppna dörren då, den där kvällen.

Flickorna är redan nio år skolbarn. Varje sommar tillbringas här: sjön, kompisarna och älskade farmor. Nära, varm, godhjärtad…

Jag går ut och plockar fler äpplen, så vi kan koka lite saft, säger Elsa och kliver ut med korgen på armen.

Under äppelträdet, i skuggan, vilar labradoren Ella. Tänk att den där magra lilla hunden från soptunnan blivit en så vacker, vänlig familjehund!

Allt handlar om kärlek. Bara kärleken kan rädda oss, tänker Elsa och räcker en kaka till Ella i sin stora varma hand.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

– Utan mig klarar du dig aldrig! Du kan ju ingenting! – skrek min man medan han packade ner sina skjortor i en stor väska.
– Pappa, minns du Nadja Olofsdotter Martinsson? Det är sent idag, men kom hem till mig imorgon så ska jag presentera dig för min lillebror – din son. Hej då. Pojken sov precis utanför hennes dörr. Irina blev förvånad – varför sover ett barn i trappuppgången så här tidigt? Hon hade varit lärare i tio år och kunde inte bara gå förbi. Hon böjde sig ner och skakade försiktigt pojkens smala axel: – Hej, unge man, vakna! – Va? – pojken satte sig klumpigt upp. – Vem är du? Varför sover du här? – Jag sover inte. Det är bara… er dörrmatta är mjuk. Jag råkade somna lite, svarade han. Irina hade bara bott i huset ett halvår efter sin skilsmässa. Hon kände knappt några grannar, men förstod direkt att pojken inte hörde hemma här. Pojken var kanske 10–11 år, klädd i slitna men rena kläder. Han stod och gungade rastlöst på sina ben. Irina insåg att han behövde gå på toaletten. – Spring på toa, men snabbt, jag ska till jobbet, sade hon och släppte in honom. Han såg misstänksamt på henne med sina märkligt ljusblå ögon. ”Sällsynt färg”, tänkte hon. Medan pojken tvättade händerna smörjde hon några mackor med korv. – Ta med, så du får i dig något. – Tack! – han stod redan i dörren. – Du har räddat mig, nu kan jag vänta i lugn och ro. – Vem väntar du på? undrade Irina. – Mormor Antonina Petrovna. Hon bor nära dig. Känner du henne? – Lite grann. Men hon blev hämtad med ambulans för två dagar sedan, såg det själv när jag kom hem. – Vet du vilket sjukhus? Pojken ryckte oroligt till. – Igår jobbade personalen från Södermalms sjukhus, antagligen är hon där. – Okej. Och vad heter du? – frågade pojken slutligen. – Irina Fredriksdotter, svarade hon i dörren och skyndade vidare. Jobbet slukade hennes uppmärksamhet men tankarna på pojken lämnade henne inte. – Det är nog min ouppfyllda modersinstinkt, tänkte Irina. Hon hade inga egna barn vilket varit en bidragande orsak till skilsmässan. Hon hade släppt mannen utan dramatik till kvinnan som gett honom en dotter. Vid lunchrasten ringde Irina sjukhuset. Grannen hade fått stroke, prognosen var osäker – 78 år. Efter jobbet satt pojken återigen i trapphuset och väntade. – Jag väntade på dig, log han. – Mormor kommer inte hem än. Fick inte träffa henne. Vad heter du? undrade Irina. Han var Fedor. ”Fedor, inte Fidde,” sa han bestämt. Den nu tvättade och mätta gästen fick förhöret direkt: – Har du rymt? Dina föräldrar är väl galna av oro? – Jag har inga föräldrar. Jag bor hos min moster. – Då är det moster som undrar vart du är, oroade sig Irina. – Nej. Jag sa jag skulle till mormor. Hon vet inte att mormor är på sjukhus. Jag vill inte hem; moster är snäll och nästan nykter, men morbror dricker varje dag och är elak. De har fyra egna barn, snart fem. Jag är bara extra. De har sagt att jag ska till barnhemmet – men dit vill jag inte. Stör jag dig mycket? Mamma sa att jag är hyperaktiv, precis som pappa – och lika ljusögd. Mamma finns inte längre, hon dog för två år sedan. – Vad hette din mamma? – Nadja Olofsdotter Martinsson. Hon var snäll och vacker och jobbade som sekreterare åt någon fabrikschef, minns inte vilken. – Och pappa? Irina blev vaksam. – Fanns aldrig nån pappa, suckade Fedor. Plötsligt insåg Irina varför hon gripits av pojkens märkliga ögon. De var identiska med hennes pappas. Och hennes pappa var fabriksdirektör… Med andan i halsen: ”Direktörsromans med sekreteraren, vad kan vara mer banalt? Visste han om barnet? Lade märke till hennes försvinnande?” Hon? Hon döpte sonen efter honom – älskade honom alltså mycket…” Irina hade alltid saknat syskon. Nu tvingade hon ut Fedor på ett ärende och ringde genast sin far: – Pappa, minns du Nadja Olofsdotter Martinsson? Det är sent idag, men kom till mig imorgon. Jag vill presentera din son och min lillebror! Resten får du höra i morgon, sa Irina och la på. När pojken kom tillbaka: – Jag har bäddat åt dig i vardagsrummet. Duscha och sov. Hon hade ingen aning om hur det nu skulle gå, men hon visste att hon aldrig skulle skicka bort sin nyfunna bror, varken till dåliga släktingar eller barnhem. Pappan kom tidigt nästa morgon. Han var stilig, elegant som vanligt, med kostym, putsade skor och diskret parfym. – Vad har du nu hittat på? Bror? Jag sov dåligt i natt, sade han vid dörren. – Sänk rösten, pappa, min gäst sover än, svarade Irina och visade honom in. Hon berättade allt över frukost. – Det här låter konstigt, sade han. Ja, jag hade en sekreterare Nadja Martinsson – duktig, ung, vacker. Hon tittade på mig beundrande. Jag kan erkänna, jag föll för det. Vem är helt trogen? Men jag skulle aldrig lämna din mamma. En dag frågade Nadja om jag ville ha en son. Jag sa jag redan har en dotter, det fick räcka. Sen blev hennes mamma sjuk, hon tog ut långsemester och åkte hem. Efter ett år var hon tillbaka, blomstrande, och jag skojade om hon gift sig. Ja, svarade hon, och fått son. Hon hyrde lägenhet, hette fortfarande Martinsson i papprena. Men de flesta lever ju samboliv nu. Efter det var allt kollegialt. För tre år sedan blev Nadja sjuk och försvann. Jag fick veta det vid handläggning av begravningsbidrag. Klart jag är ledsen – hon var ju så ung… Men, Irina, varför tror du att Fedor är min son? Hon var väl gift…? Då vaknade pojken och kikade in i köket. Plötsligt blev pappan blek – likheten nu var slående. – Låt oss hälsa! log han osäkert och sträckte fram handen. – Fedor Nikolausson. – Fedor Fedorsson Martinsson, svarade pojken och la sin hand i faderns. De höjde lika förvånat på ögonbrynen båda två. – Blev visst Fedorernas dag idag, log Irina. Fedor mindre gick för att tvätta sig, Fedor äldre vände sig till dottern. – Jag förstår ingenting. Han är precis som jag som barn. Men Nadja var aldrig gift, eller…? – Nej, det hittade hon på för att du inte skulle få dåligt samvete. Fråga lönekontoret när hon egentligen hade mammaledigt. Hon älskade dig mycket. Fedor säger han aldrig haft någon pappa. Aldrig. – Ännu en grej: Nadja hade inga syskon. Varifrån kommer tanten och mormor? funderade pappa. Det förklarade Fedor när han dök upp igen: – Tant Valentina är ingen riktig faster, vi är avlägsna släktingar. Hon tog hand om mig när mamma blev sjuk. De tog hand om mig men gnäller för att bidragen är för små. Jag minns dig ändå, Fedor Nikolausson – ditt foto stod alltid på mammas toalettbord. Jag frågade henne vem han var – hon skulle berätta när jag blev äldre. Irina gav Fedor frukost och skickade honom på matiné. När han gått vände hon sig till pappa: – Har du fortfarande tvivel? – Troligen inte, men vi måste göra DNA-test. Släktskapet måste bevisas. Sedan följde en del drama och motstånd från faderns hustru, men så småningom accepterades situationen. Fedor äldre och yngre fann många gemensamma drag, inte minst i sin kärlek för katter. Till slut blev alla formaliteter klara. Pappa sa: – Du är nu min son även enligt lagen. Här är ditt nya personbevis. Egentligen har du alltid varit min son – jag visste det bara inte förut. Förlåt mig om du kan. Du får kalla mig vad du vill, men du är inte ensam längre. Du har mig och du har Irina. – Jag förstod genast att du var min pappa, log Fedor. Redan första gången jag såg dig. – Barn är kloka nu för tiden, log pappa och kramade om honom. Fedor bodde kvar hos Irina, gick på besök till pappas fru ibland, och pappan kom varje dag. Irina och Fedor skaffade en kattunge – Fedor valde den svagaste. Vid Nadjas grav stod snart ett vitt marmormonument. Fedor och hans far åker ofta dit med blommor. En gång sa Fedor: – Vet du, pappa, mamma sa innan hon dog att jag inte skulle vara ledsen. Hon sa att hon fortsätter vaka över mig, även från andra sidan. Och först nu förstår jag – det var hon som såg till att Irina hittade mig, och att ni fann varandra. Det vet jag säkert! Tror du mig, pappa? – Självklart tror jag dig, svarade fadern.