Jag är 39 år gammal och för första gången i livet vågar jag erkänna något som är svårt att säga högt: jag ångrar att jag inte har några barn. Inte för att jag inte ville bli mamma, utan för att jag alltid väntade på rätt tillfälle och rätt man. I över femton år byggde jag relationer med tanken att om den mannen inte var den rätta, så var det inte värt att sätta ett barn till världen. Så lät jag tiden gå.
Min första långa relation började när jag var 22. Den varade nästan fem år. Vi bodde ihop, pratade om bröllop, familj, framtid. Men varje gång jag tog upp barn, bytte han ämne. Han sa att han först ville ha stabilitet, resor, sparande, leva lite. Jag anpassade mig. Försökte övertyga mig själv om att jag hade gott om tid. När relationen tog slut, upprepade jag för mig själv att det var bättre att inte få barn i ett förhållande som inte fungerade.
Sedan gifte jag mig. Jag var 29 och trodde att nu var det dags. Men äktenskapet varade mindre än tre år. Jag upptäckte otrohet, lögner, dolda skulder. Jag gick ur det utan barn, utan några band, kände mig fri men med en tomhet inom mig som jag inte kunde sätta ord på. Igen sa jag till mig själv att jag hade gjort rätt, att inte bli gravid med någon som inte förtjänade det.
Vid 33 hade jag ännu en seriös relation. Han ville ha barn, men inte engagemang. Han ville att jag skulle anpassa mig till hans liv, hans schema, hans sätt att leva. När jag talade om att skapa en riktig familj, sa han när tiden är rätt för relationen. Jag gick därifrån. Och ännu en gång blev jag ensam, övertygad om att jag gjorde rätt val.
Idag, vid 39, har jag inga barn. Ingen stabil partner. Jag har ett jobb, självständighet, mitt eget hem. Men vissa kvällar kommer jag hem till min lägenhet, lägger väskan på soffan och tystnaden är för tung att bära. Jag ser mina väninnor prata om skolor, läxor, vaccinationer, tonårsproblem, och även om jag vet att det inte är enkelt, ser jag något som jag saknar: någon som kallar dem mamma.
Nu tänker jag på något jag aldrig tillät mig själv att tänka förr: Jag hade kunnat vara ensamstående mamma. Jag hade kunnat sluta vänta på den perfekta mannen och valt att bli mamma, mot alla odds. Jag hade kunnat bygga mitt liv på ett annat sätt. Men jag var så fixerad vid att göra allt rätt att jag till slut inte gjorde någonting alls.
