Jag föddes i en liten by i Småland. Efter att ha gått ut åttonde klass började jag på en kockutbildning i Växjö och tog examen fyra år senare. Vid den tiden talades det mycket om byggandet av Norrbotniabanan, och det skrevs om den i tidningarna. Som ung tjej kände jag också den där romantiska längtan, så jag bestämde mig för att jobba där. Jag arbetade som kock på arbetsplatsen, men efter fem år insåg jag att romantik visst är romantik, men man måste skapa något av sitt liv.
Under tiden på Norrbotniabanan träffade jag Tomas, en arrangör från Stockholm som hade rätt kontakter i huvudstaden. Jag åkte till Stockholm, letade upp honom och bad om hjälp att komma in på högskolan. Han tackade inte nej men sa att det skulle kosta pengar. Tur nog hade jag sparat bra under mina år på banan. Jag betalade 40 000 kronor för hans hjälp, vilket var mycket pengar på den tiden.
Jag lyckades också ordna nya betyg och ändra mitt personnummer. Det kostade en slant till, men nu stod det att jag var fem år yngre i mitt nya ID, och mina betyg visade bara B och A.
Tomas hjälpte mig att komma in på Livsmedelsinstitutet, men när han såg mitt ID blev han förvånad över att jag ändrat födelseår så drastiskt. Jag ville inte lyssna på hans varningar, utan skämtade om att jag nu skulle hitta en ung man. Mitt papper visade ju att jag var arton och förstaårselev på högskolan.
Mitt liv tog en ny vändning. Plötsligt omgavs jag av helt andra människor, unga glada killar som nyligen gått ut gymnasiet. Efter ett år gifte jag mig. Min man hette Mark, och han var nitton då. Han kom från Stockholm, och jag blev skriven hos hans föräldrar i deras lägenhet.
När jag tog examen började landet förändras snabbt. Mark och jag var snabba att anpassa oss, hyrde en liten lokal och öppnade ett gatukök. Till slut kunde vi köpa lokalen och blev ägare till vår egen bar.
Vi hade det bra, även om vi inte fick några barn. En dag bestämde vi oss för att hälsa på min gamla by där jag växte upp. Jag träffade min gamla klass och vänner. Mitt liv hade blivit helt annorlunda än deras, och jag såg yngre ut än mina klasskamrater. Det blev mycket avundsjuka, och en klasskamrat berättade för Mark att jag jobbat på Norrbotniabanan och var betydligt äldre än han trodde.
Mark blev arg och anklagade mig för att ha lurat honom. Han förändrades mycket, började dricka och allt blev bara sämre. Vi skilde oss, och vår gemensamma verksamhet fick delas. Jag köpte en lägenhet för min del, medan Mark tog lån som han sen fick betala med skyhöga räntor.
Nu jobbar jag fortfarande, även fast jag nått pensionsålder. Ofta tänker jag på Tomas som sa att det var dumt att göra sig själv yngre med nya papper. Ingen kan ta tillbaka det som har hänt, och inga misstag från ungdomens dagar går att sudda ut.
Nyligen besökte jag min mor och träffade en klasskamrat. Hon har varit pensionär i två år och tar hand om sina barnbarn och trädgård. Jag har fyra år kvar att arbeta, men hälsan börjar tryta. När man är ung gör man tokiga saker, och sen får man betala priset som vuxen.
Kanske någon har varit med om samma sak eller hört om någon som försökt göra sig yngre? Jag önskar ibland att jag kunde få råd om hur man kunde lägga allt det där bakom sig, och slippa ångra mina ungdomliga dumheter. Min lärdom är att det är bättre att vara ärlig det är ändå det som håller i längden.
