Jag var äldsta dottern i en stor familj. Jag matade alla, tog hand om dem, följde småsyskonen till förskolan och skolan. Mina föräldrar frågade mig aldrig om jag ville så var det bara.
Jag hade knappt några vänner, för jag hade aldrig tid att träffa någon. Mina jämnåriga hånade mig och sa att jag bara kunde byta blöjor. Det gjorde ont och jag grät ofta för det. Min pappa märkte det och gav mig stryk med sitt bälte. Han sa att han skulle slå vett i skallen på mig.
Jag fick aldrig ha någon barndom. När jag slutade nian bestämde mina föräldrar att jag skulle börja på en lokal yrkesskola de ville att jag skulle bli kock, så att hela familjen alltid skulle vara mätt.
Tre år senare fick jag jobb på ett café. Pappa tvingade mig att sno med mig mat hem, men jag vägrade. Mamma beskyllde mig för att vara självisk och sa att det var mitt fel att alla var hungriga. De tog till och med min första lön. När jag sen fick min andra lön stack jag hemifrån direkt jag hoppade på första bästa tåg från stationen med vad jag hade. Det spelade ingen roll vart, bara jag kom bort från det här helvetet. Jag visste att om jag stannade skulle mitt liv förstöras.
Visst var det svårt, men att vara slav åt föräldrarna var ännu svårare. Jag bestämde mig för att följa min egen väg, vad det än skulle kosta. Jag skurade golv, sopade, diskade och först efter ett tag släppte de in mig i köket.
Fastän lönen höjdes med tiden, fortsatte jag spara varenda krona. Allt stoppade jag i en spargris. Jag drömde om att få min egen lägenhet, där jag ensam skulle bestämma. Jag bodde hela tiden hos min gamla farmor. Hon tog bara lite betalt, och jag hjälpte henne med allt i hemmet. Den gamla damen blev min riktiga familj. Hon mötte mig alltid med en kopp kamomillte och nybakade bullar när jag kom hem. I de stunderna var jag världens lyckligaste.
Sedan träffade jag min blivande man. Något bröllop hade vi inte vi skrev bara papperen. Jag flyttade hem till hans föräldrar. Efter några månader fick vi först en dotter, Märta, och sedan en son, Viggo.
Jag började drömma om mina föräldrar om nätterna. Jag pratade med min man, och vi bestämde oss för att åka och hälsa på dom. Jag köpte kassar med presenter, och tänkte att det skulle gå bra. Men när de såg mig började de skrika och slåss. Mina bröder var sönderfestade och min syster hade gått utför också.
Mamma och pappa märkte inte ens att jag inte var ensam. De brydde sig inte om barnbarnen. De slog igen dörren rakt i ansiktet på oss. Kalla mig småsint, men jag vände mig bara om och gick. Jag tog presenterna med mig och har aldrig ens haft en tanke på att komma tillbaka inte ens på deras begravning.
