Jag gifte mig bara tre månader efter att jag gått ut gymnasiet.
Jag var endast 18 år gammal, min studentmössa låg fortfarande framme och själen var fylld av drömmar och förhoppningar.
Hemma visste alla att jag hade en pojkvän.
Mina föräldrar bad mig att vänta, att plugga, att ta chansen de ville ge mig att läsa vidare vid universitetet.
Jag lyssnade inte på dem.
Jag gifte mig med en man, fem år äldre än mig, övertygad om att kärleken skulle räcka till allt.
Vi flyttade in i ett hyrt rum i Malmö, med en lånad säng, en gammal vedspis och ett kylskåp som lät som en gammal Volvo.
De första åren blev en kamp mot tröttheten.
Vid tjugo blev jag gravid med min första dotter, och inte långt därefter fick vi vårt andra barn.
Han arbetade när han kunde, kom hem sliten, irriterad, ofta utan full lön.
Jag gjorde underverk med mat: sträckte ut potatisen, sparade på smöret, lärde mig laga ärtsoppa på tio olika sätt.
Jag handtvättade, bar hinkar med vatten, sov lite.
Jag brukade aldrig berätta om mina problem.
Utåt såg jag ut som en lugn och ordentlig kvinna, “lyckligt gift”.
Innerst inne var jag dock helt slutkörd.
Efter fem år som gifta och med ett litet eget hus i Lund, ett sådant där från kommunen, rasade allt samman.
Jag hörde att han hade ett förhållande med en gift kvinna.
Det var inte bara ett rykte.
Hennes man började söka upp honom, skriva, dyka upp i närheten av vårt hus.
En morgon packade min man sina kläder, sa att han måste resa “några dagar” och kom aldrig tillbaka.
Det var inte bara att han gick.
Han lämnade mig ensam med två små barn, räkningar att betala och ett hus att sköta.
Då började mitt verkliga liv som ensamstående mamma.
Jag fick jobb som städerska på en skola i Göteborg.
Jag steg upp vid halv fem på morgonen, gjorde frukosten, väckte barnen, lämnade dem hos min mamma och gick till jobbet.
Min lön räckte knappt till det nödvändigaste.
Vissa månader fick jag välja mellan att betala vattenräkningen eller köpa nya skor åt barnen.
Vi hade veckor med bara bröd och bönor, potatis med ägg, tunn soppa.
Jag sökte aldrig hjälp.
Jag bet ihop och fortsatte.
Min mamma var min tröst och styrka.
Hon hämtade barnen från skolan, lagade mat, badade dem, hjälpte dem med läxorna.
Jag kom hem på kvällen, utmattad, med värk i ryggen.
Ibland satt jag på sängen och grät tyst, så att ingen skulle höra.
Jag ville inte att barnen skulle växa upp och tycka synd om sin mamma.
Under tiden kom han aldrig tillbaka.
Ibland skickade han något enstaka sms ursäkter, löften som aldrig blev av.
Underhållsbidraget kom när han ville om det kom alls.
Jag lärde mig att inte lita på det.
Jag sålde försäkringar för att kunna laga taket, jobbade extra på kontor, gav privatlektioner i fotografi (det hade jag lärt mig själv).
På söndagar handtvättade jag sent på natten, för vi hade ingen tvättmaskin.
Åren gick.
Min äldsta dotter växte upp med en mamma som gick hemifrån tidigt och kom hem sent.
Hon lärde sig ansvar från barnsben.
Min yngste son blev disciplinerad, allvarlig, och beskyddande.
Jag hade inget socialt liv.
Ingen tid för umgänge, promenader eller semester.
Min vila var de tysta nätterna när barnen sov.
Den dagen min dotter blev klar med juristutbildningen grät jag som aldrig förr.
Jag såg henne i toga och studentmössa, självsäker och välformulerad, och mindes den där 18-åriga flickan som gav upp studierna för kärlekens skull.
Jag kände att min uppoffring ändå inte varit förgäves.
Och när min son tog examen som officer i Försvarsmakten stolt, med oklanderlig uniform fick jag samma klump i halsen.
Nu när jag ser tillbaka är jag fortfarande förvånad över allt jag klarade av.
Jag var ensamstående mamma under större delen av mitt moderskap.
Jag uppfostrade mina barn med slit, disciplin och kärlek.
Ingen gav mig något gratis, ingen bar mig.
Och ändå här står vi.
