För ett år sedan blev jag ensam kvar. Efter min mans begravning tog det tid innan jag kunde samla mig och inse att jag, utöver den stora ensamheten, stod inför ännu ett problem. Min ekonomi blev plötsligt mycket ansträngd. Jag lever sparsamt, unnar mig ingenting utöver det nödvändigaste, men ändå dyker det alltid upp oväntade utgifter, särskilt för mediciner och läkarbesök.
Min man och jag har uppfostrat två barn, och vi har alltid försökt stötta dem så gott vi kunnat. Allt vi ägde gick ofta till barnen både vid större inköp och i vardagen. Jag vet inte vad ödet har i beredskap för mig, men lägenheten kommer så småningom att gå till min son och dotter, om jag nu inte fattar något annat beslut i mitt testamente, vilket jag inte har några planer på. De är kloka och insatta, de förstår mycket väl vad en bostad är värd och hur viktigt arvet blir.
Ett par gånger har jag försökt antyda för mina barn att det är svårt att få pengarna att räcka. Om de kunde hjälpa mig med de ständigt ökande el- och hyreskostnaderna, skulle jag slippa oroa mig över hur jag ska klara mig till nästa pension. Min dotter, Agneta, låtsades som om hon inte förstod vad jag menade, och min sons, Erik, fru är den som håller i familjens plånbok därför försvann mina antydningar i tomma intet.
Jag har en rätt bra uppfattning om hur mycket både Agneta och Erik tjänar, och jag gläds åt att de har råd med bilar och semesterresor. Mina barnbarn har alltid fickpengar och verkar utan vidare slösa lika mycket som min pension ibland. Då undrar jag ofta om vi faktiskt uppfostrat så självupptagna barn som inte vill se att jag knappt har råd att leva, och inte försöker hjälpa till alls. Min man och jag var ju alltid goda förebilder; vi hjälpte våra egna föräldrar, kom med matkassar, köpte medicin och betalade läkarbesök när det behövdes.
En väninna föreslog att jag, precis som hon, skulle flytta in hos något av barnen utan att fråga dem först och hyra ut lägenheten. Jag är inte alls lockad av den lösningen, men det blir kanske enda vägen om nästa samtal med barnen inte förändrar något. Jag klarar mig inte längre på pensionen, och alla mina besparingar har redan gått åt för att hjälpa barnen.
I livet lär man sig att man ibland måste sätta gränser och våga be om hjälp; det är inte en svaghet, utan en nödvändighet. Klarhet och omtanke bör gå hand i hand, också mellan generationer, och det är aldrig för sent att visa både sig själv och andra att omtanke är det som bygger starka familjer.






