En dotter på två
Mellan Annika och Gustav flammade kärleken upp omedelbart, från allra första ögonblicket. Vi hade bara träffats i en månad när Gustav en kväll plötsligt sa:
Annika, vill du gifta dig med mig? Jag blev alldeles ställd.
Vadå gifta? Vi har ju bara varit tillsammans i en månad.
Det spelar ingen roll. En månad räckte för mig, nu vet jag att det är du och ingen annan. För mig finns det inga andra tjejer…
Oj, Gustav… egentligen är jag ju faktiskt med på det, svarade jag tyst, och kröp närmare honom.
Annika, har du inte varit lite för snabb nu? frågade mamma om mitt hastiga beslut. Är du gravid?
Nej mamma, det är inte det, det är bara det att Gustav säger att han inte kan leva utan mig, och det känner jag också… Vi är verkligen kära, mamma.
Snart insåg alla släktingar och vänner att vi var gjorda för varandra. Gustav behandlade mig alltid ömt och jag älskade honom och brydde mig om honom.
Det var äkta och uppriktig kärlek mellan oss, men det fanns ett hinder som förmörkade vår lycka. Vi båda längtade efter barn, men graviditeten dröjde.
Gustav, vi kanske borde gå till läkare, kanske finns det någon anledning till varför jag inte blir gravid.
Det kan vi göra, sa Gustav direkt.
Det blev många hopp, läkarbesök, resor, och böner. Men det gick inte, jag kunde inte bli gravid.
Annika, jag har tänkt… vi skulle kanske kunna adoptera ett barn från ett barnhem? föreslog Gustav försiktigt.
Jag håller med! utbrast jag genast, den drömmen hade jag haft länge, men vågat inte ta upp det.
Då åker vi, sa Gustav. Jag vet faktiskt ett barnhem, jag brukar åka förbi det när jag är på tjänsteresa, det var då jag bestämde mig.
När vi kom till barnhemmet, bland de många trötta och osäkra barnen, sprang en liten treårig flicka med blont hår och blå ögon fram och kramade om mina ben.
Mamma! sa hon lyckligt, och jag kunde inte släppa henne.
Så kom lilla Lena till oss, den glada flickan, hennes skratt porlade som en vårbäck. Jag fick äntligen känna mig som mamma. Vi älskade Lena djupt båda två.
Allt var bra. Vi bodde i ett litet samhälle nära Västerås och de flesta kände varandra. Naturligtvis visste grannar och bekanta att Lena var adopterad. Det var aldrig ett problem när Lena var liten, men när hon började bli äldre, gick i skolan, fick hon plötsligt veta av någon att hon inte var mitt biologiska barn.
Då var Lena fjorton år, hon kom hem och var helt förstörd.
Mamma, varför har ni aldrig sagt att jag inte är er riktiga dotter? Jag vet att ni hämtade mig från barnhemmet…
Lilla hjärtat, vi ville berätta, men väntade tills du blev lite äldre. Nu blev det så ändå, och vi har alltid varit rädda för det här.
Lena grät och skrek, och sen drog hon sig undan och blev arg. Hon var i en svår ålder, och betedde sig grovt, smällde i dörrar, och kunde ibland säga elaka saker.
Och sen kom en oförutsedd tragedi. Gustav omkom i en olycka. Jag var helt förtvivlad när jag fick beskedet han hade varit på tjänsteresa i Uppsala och på vägen hem hamnat i en trafikolycka strax före nyår, i den svåra snöstormen.
Gustav reste ofta och skickade ibland vykort när han blev borta länge det fanns ju inga mobiler då. När Gustav dog, var jag fyrtiosex år. Lena, istället för att stötta mig, verkade hon tappa kontrollen hon stack hemifrån långa perioder och var respektlös.
Jag försökte av all kraft få kontakt, grät, bad, men skrek aldrig på henne. Så levde vi. Lena blev snart vuxen. En dag, efter studenten, sa hon till mig:
Mamma, jag ska flytta till Stockholm.
Jag såg på henne, med disktrasan i handen.
Ska du plugga, älskling?
Nej, jag ska söka efter min riktiga mamma…
Jag tappade nästan andan.
Men varför, Lena? Är jag inte din mamma?
Lena vände sig mot fönstret, svarade efter en paus:
Jag behöver veta vem hon är. Jag måste förstå varför hon övergav mig, varför hon lämnade mig. Jag har rätt att veta.
Det har du, Lena, sa jag. Jag förstod att inget skulle kunna stoppa henne.
Hon var nästan nitton år. Lena packade snabbt sina saker i en liten väska, pussade mig på kinden och lovade att hälsa på ibland. Lena försvann mot busshållplatsen. Jag stod kvar ensam och såg efter henne med sorg i hjärtat.
Tiden gick långsamt. Jag var redan pensionär, och satt ofta under mörka vinterkvällar och bläddrade i Gustav vykort, som låg sparade i en gammal chokladask med rosett. Det fanns inte många kort; det sista med en granruska, gulnat av tiden, läste jag på baksidan: “Annika, blir borta tre dagar till, saknar dig, puss, din Gustav.”
Med darrande fingrar strök jag över kortet, höll det mot bröstet som om jag kramade Gustav. Så många år har gått, så mycket har förändrats. Nästan tjugofem år utan Gustav.
Jag satt vid fönstret, överväldigad av minnen. Jag blev tröttare med åren, gick inte längre ut till bänken och pratade med grannarna, utan mest bara till ICA och hem.
Gardiner för fönstren, postlådan tom, tyst i huset. Huset fylls av glädje när Lena kommer med sina barn, fast det händer bara ibland. Annars är jag ensam. På byrån står en bild av Gustav, han håller lilla Lena i famnen båda ler.
Åh Gustav, vad tidigt du gick, du lämnade mig ensam, brukade jag prata med honom. Nu är jag verkligen ensam.
I tystnaden hördes bara katten Sigge, som ibland hoppade ner från fönsterbrädan och spann högt bredvid mig. Jag matade Sigge, drack lite te, och tänkte gå till affären. Gick in i vardagsrummet och såg på fotot.
Just då knackade det på grinden.
Jag mindes hur Lena satte mig i faktum när hon skulle hitta sin biologiska mamma. Det var en grå morgon då. Jag satt i köket med teet när det knackade på grinden.
Jag tog på mig skorna, drog sjalen om axlarna och öppnade grinden. Där stod en kvinna, mycket yngre än jag. Hennes ögon var sorgsna.
Hej… Är du Annika? sa hon med darrande röst.
Ja, vem är du?
Den främmande kvinnan tvekade.
Jag är Lenas mamma… alltså hennes andra mamma… biologiska… Jag heter Ingrid… Så, jag tror du förstår.
Skräcken fyllde mig. Lena hade nyss åkt, och nu stod hennes mamma där hur hade hon hittat oss?
Har något hänt Lena, är det därför du är här? Har hon hittat dig?
Ingrid började snabbt och snubblande berätta:
Lena ligger på sjukhus… Hon fick problem med magen, vi var i parken, plötsligt fick hon ont och satte sig på en bänk. Jag ringde ambulansen direkt.
Vi stod tysta och såg på varandra.
Lena har vetat om mig länge, men vågade inte berätta för dig, snyftade Ingrid.
Oj, det är kallt ute, kom in, sa jag plötsligt vi går in.
Jag bjöd Ingrid på het te och hon satte sig vid bordet.
Jag var väldigt ung när jag fick Lena. Mina föräldrar var stränga, tvingade mig att lämna henne. Pojkvännen drog när jag blev gravid, och mamma och pappa hotade att kasta ut mig. Så jag skrev på pappren på BB, att jag avsade mig Lena… Jag har levt med det alla dessa år… Men nu är det Lena det gäller. Hon ville att du skulle komma till sjukhuset.
Jag ställde mig upp genast.
Varför ringde hon inte mig?
Hennes mobil blev stulen, väskan försvann när ambulansen kom. Jag hittade inte väskan när jag kom tillbaka.
Stackars lilla Lena, viskade jag.
Hon gav mig din adress, sa: “Hitta min mamma.”
Vi var tysta, och jag kunde inte känna något hat mot Ingrid bara oro och trötthet.
Kom, nu åker vi, sa jag. Jag låste dörren snabbt, och vi skyndade till bussen.
Den gamla bussen gick så långsamt, Ingrid och jag var först tysta men började prata.
Jag är också ensam, suckade Ingrid. Min man dog för tre år sedan, svårt sjuk. Jag fick aldrig fler barn, jag tror att det är mitt straff för att jag lämnade Lena. Ja… min dom.
Lena är allt vi har, sa jag.
Så är det… Vi har en dotter på två, sa Ingrid.
När vi kom till sjukhuset frågade de:
Vem besöker ni?
Vår dotter, Lena Andersson, svarade vi båda på samma gång.
Och vilka är ni?
Mamma! svarade vi i kör, sneglade på varandra och började skratta.
Två mammor? Okej, gå in.
Blek låg Lena på avdelningen under dropp. När hon såg oss log hon lyckligt.
Mamma… och mamma… viskade hon.
Jag pussade henne först.
Nu är jag här, Lena. Ingrid satte sig bredvid.
Nu blir allting bra hjärtat, du är inte ensam, sa Ingrid och rättade till filten.
Vi satt länge hos Lena och pratade om allt.
Sedan dess har Lena två mammor, senare kom även man och två söner. Och för mig och Ingrid är Lena vår gemensamma dotter. Vi träffas alla ibland.
Jag har lärt mig att verklig kärlek och moderskap inte sitter i blodet, utan i hjärtat och ibland räcker en dotter till för två mammor.
