15 januari
Kan du komma med ett glas vatten? Jag har ropat i evigheter! Du måste ju höra mig, men du slamrar extra mycket med kastrullerna. Gör du det med flit för att inte lyssna på mig?
Min svärmors skräniga, spruckna röst ekade från hennes rum. Jag ryckte till så att sleven höll på att glida ur handen. Tre år har jag bott i detta inferno och varje dag börjar likadant. På köket luktade kokt kyckling och läkemedel, en blandning som kröp in i tapeten, gardinerna, min hud. Jag stängde av plattan, fyllde ett glas med kallt vatten (inte för kallt, inte för varmt det måste vara perfekt) och gick till svärmors sovrum.
Där låg Siv Andersson halvliggande på höga kuddar, likt en sur gammal kråka, och hennes vattniga, granskande blick följde varenda rörelse jag gjorde. På nattduksbordet bland tabletter, medicinflaskor och korsord stack en tjock brunt kuvert fram det hade jag inte sett förut.
Varsågod, Siv. Här är ditt vatten, sa jag och försökte prata lugnt, som läkare rekommenderade. Jag hörde inte dig, fläkten var igång. Buljongen är klar; snart pressar jag grönsakerna åt dig, som din läkare har ordinerat.
Svärmor gjorde några små, missnöjda klunkar, rynkade ansiktet som om hon fått ättika istället för vatten, och avvisade glaset.
Du har alltid ursäkter! Fläkt, dammsugare, du pratar i telefon hela tiden Och här ligger man och håller på att törsta ihjäl!
Jag är alltid nära, svarade jag utan att reagera på anklagelserna. Jag började rätta till hennes täcke, men ögonen drogs till det bruna kuvertet. Ett dokument med stämpel stack ut.
Vad har du där? Nya papper från läkaren? Får jag ta en titt, kanske jag måste till apoteket.
Sivs hand slöt sig blixtsnabbt över kuvertet. Det gick inte att tro att den där trötta kroppen kunde röra sig så snabbt.
Rör det inte! skrek hon. Det angår inte dig. Mina privata papper.
Jag blev förvånad; vanligtvis ville hon att jag skulle ha koll på allt räkningar, pensionspapper, mediciner. Den här hemlighetsfullheten var något nytt.
Jag ville bara fråga… började jag. Just då slog ytterdörren igen och tunga steg hördes i hallen.
Erik är hemma! Sivs ansikte lyste upp med en sockersöt min. Kom hit, min son! Rädda mig från denna fångvaktare!
Min man Erik kom in, trött, skjortan skrynklig, slipsen på sned. Han är försäljningschef på ett företag och de senaste månaderna har han hållit sig borta så mycket han kunnat hemma råder sjukstugans krav och eviga klagomål.
Hej mamma. Hej, Elin, sade han och gav sin mor en hastig puss på kinden utan att titta på mig. Vad händer nu? Fångvaktare? Elin sliter ju för dig som ett barn.
Sliter hon… Sivs läppar drog ihop sig. Sliter och väntar på att jag ska frigöra plats. Hon är kall, tom i blicken. Ingen kärlek, bara plikt.
Jag knöt näven bakom ryggen. Tre år sedan Siv fick stroke vi funderade mellan sjukhem eller vårdare. En bra vårdare var det inte pengar till, och Erik ville absolut inte skicka sin mor till äldreboende “folk pratar, det är skandal”. Jag slutade mitt jobb på biblioteket, flyttade Siv från hennes tvåa till vår trea och hyrde ut hennes lägenhet intäkter gick direkt till hennes medicin och rehabilitering.
Jag ska duka, sade jag svagt och gick ut.
Vid middagen petade Erik i sin köttbullar.
Gott? frågade jag, för att få minsta gnutta värme.
Helt ok, svarade han utan att ta blicken från mobilen. Du, mamma vill att Malin ska hälsa på imorgon, hon säger att hon saknar henne.
Malin är Sivs syskonbarn en mycket högljudd, färgglad, ineffektiv person som dyker upp var sjätte månad, lämnar en billig tårta, pratar om romantiska misslyckanden och försvinner, lämnar disk och tung parfymdoft efter sig.
Varför? undrade jag. Siv mår ju dåligt av stress, och Malin river upp allt. Hon behöver lugn.
Mamma insisterar. Hon säger att det är något viktigt, du får stå ut en timme.
Nästa dag kom Malin exakt kl 12. Hon drämde in genom dörren med både skor och handväska, trampade på min nytvättade matta och ropade:
Tjena, Elin! Har du gått upp i vikt? Den där morgonrocken gör dig bred! Var är Siv? Jag har godsaker med mig!
Hon gav mig en påse med marshmallows det får Siv absolut inte äta, på grund av diabetes.
Jag pekade på sovrummet. Malin försvann och en blandning av viskningar och snyftningar hördes. Jag flydde till köket och satt, sorterande ris, och funderade på kuvertet. Min oro ville inte släppa.
Efter en timme kom Malin ut, strålande, med det bruna kuvertet i hand, släppte det slarvigt i sin väska.
Så, Elin, jag sticker nu! Har massor att göra. Siv sover, stör inte henne. Du är duktig på att hålla rent, men gardinerna borde du verkligen byta så omodernt.
Hon försvann lika fort som hon kommit.
Senare, när jag bytte lakan åt Siv ett tungt arbete, hon är inte lätt och hjälper aldrig till vågade jag fråga:
Siv, vilka papper gav du Malin? Behövs kopior? Eller något till socialkontoret?
Svärmor kisade, med en triumferande blick.
Det där, Elin, är min tack. Malin är den enda som älskar mig utan att kräva något. Inte för lägenheten, inte för arvet utan för att hon är min blod. Blod är tjockare än vatten, vet du.
Jag blev kall.
Vilken lägenhet menar du? Din tvåa hyr ju ut, pengarna går till din medicin. Vi var överens om att barnbarnen, våra barn, skulle få den någon gång i framtiden.
Siv skrattade, torrt och hånfullt.
“Var ni överens”! Ni är alltid snabba med att dela ut bytet innan djuret är dött! Men jag har bestämt annorlunda. Notarien kom idag när du var och handlade. Jag skrev gåvobrev. Till Malin.
Jag blev stilla med lakanet i handen. Världen gungade.
Gåvobrev till Malin? Som aldrig sett efter dig, aldrig sett till dina mediciner?
Men hon anklagar mig inte! Du går runt och ser ut som om du gör mig en tjänst! Du väntar på att jag ska dö för att få lägenheten! Glöm det! Malin är nu ägaren. Det finns ingen återvändo.
Jag sjönk ner på stolen. Benen bar inte längre. Tre år. Tre år av stickor, blöjor, krav och sömnlösa nätter. Offrad karriär. Allt för att bli kallad girig främling.
Vet Erik? viskade jag.
Han får veta när det är dags. Det är mitt att ge till vem jag vill. Gå nu och värm min soppa, jag är hungrig. Och fixa blöjan, den trycker.
Jag reste mig, med öronen ringande, gick till hallen, tog min jacka och väska och lämnade. Jag behövde andas.
Jag vandrade i två timmar, blev genomfrusen, tänkte på svek. Inte bara Sivs det väntade jag mig men Erik. Notarien kommer inte av sig själv någon har släppt in honom, någon har gett papper.
När jag kom hem satt Erik i köket, åt soppa direkt ur kastrullen.
Var har du varit? Siv skriker, blöjan är full, och du är borta. Ska jag sköta det där? Jag är man, jag klarar inte det!
Jag såg på honom, för första gången utan förskönande filter. Där satt inte en kärlekfull make, utan en bekväm egoist.
Erik, Siv har gett bort lägenheten till Malin. Gåvobrev. Visste du?
Erik satte i halsen, hostade, blev röd.
Gåvobrev? Du fantiserar.
Nej. Hon berättade det själv. Malin tog dokumenten med sig. Notarien kom när jag var borta. Vem släppte in honom? Du har ju extranyckel, kom du hem på lunchen?
Han såg bort, bröt brödet nervöst, ryckte på axeln.
Jag gick förbi. Mamma sa att hon behövde ordna något med pensionen. Jag släppte in en jurist, han verkade ok. Jag orkade inte tänka på det, jag skulle till jobbet
Du orkade inte? Nu har din mor tagit bort barnens arv, gett lägenheten till Malin. Hur ska du nu betala hennes mediciner? Hyran försvinner när Malin säljer. Hur tänkte du, Erik? Ska jag börja jobba igen för att försörja en kvinna som spottat mig i ansiktet?
Sluta gnäll! Erik slog näven i bordet. Mamma är sjuk, kanske förvirrad! Vi kan ompröva allt, kanske få tillbaka det rättsligt!
“Förvirrad”? Du sa att hon är skarp när hon berömmer dig. Notarien är ingen idiot, han har säkert krävt intyg om att hon är klar i huvudet. Malin har tänkt på allt.
Sivs rop hördes från sovrummet:
Finns det någon här som lever? Jag är helt blöt! Elin! Kom och tvätta mig!
Erik grimaserade.
Elin, gå! Vi löser det sen. Ingen kan ligga i skiten.
Något brast inom mig. Jag såg på mina händer, röda av tvätt och städning. Jag tänkte på min sista semester, på havet jag aldrig såg. Allt för “vi kan inte lämna mamma”.
Nej, sa jag.
Vadå “nej”?
Jag tänker inte göra det längre. Jag tänker inte tvätta henne, laga soppa, lyssna på kränkningarna. Hon har fått lägenheten och Malin är nu dess ägare. Och enligt lagen när man får tillgångarna får man även ansvaret. Ring Malin, låt henne komma och sköta Siv.
Har du blivit galen? Malin svarar inte nu! Hon kan inte! Elin, det här är min mamma!
Just det din mamma. Inte min. Och hon valde sin släkting. Jag är ingenting bara “fångvaktaren”.
Jag gick till sovrummet till vårt tog fram en resväska.
Vad gör du? frågade Erik, blek och skakad.
Jag flyttar till mamma. Det är trångt i hennes lilla etta, men luften är fri.
Elin, sluta! Siv har överreagerat vi kan ordna allt! Lämna oss inte! Hur ska jag klara det själv? Jag jobbar ju!
Ta in en vårdare. Pengar finns ju inte lägenheten är borta. Så, du får göra det själv. Välkommen till min värld.
Jag slängde kläder, böcker, underkläder, rakt ner i väskan. Tårarna rann men det spelade ingen roll viktigast var att jag kom bort.
Jag tänker inte låta dig gå! Du är min fru! Du ska vara kvar, i nöd och lust!
Jag har varit i nöd, Erik. Tre år. Men lust har jag aldrig sett. Och förresten jag söker skilsmässa.
På grund av lägenheten?! Så själviskt!
Inte för lägenheten, Erik! För att du gjorde mig till slav, för att du öppnade notariedörren, för att du aldrig bett om ursäkt bara undrat om jag kan byta blöjan.
Jag gick ut i hallen, Siv grät och skrek från sitt rum:
Erik! Hon lämnar mig! Hon vill döda mig! Ge mig vatten!
Erik for mellan dörr och sovrum.
Elin, snälla stanna åtminstone i natt!
Nyckeln lägger jag på skohyllan, sa jag kallt. Adjö.
Jag tog liften ner, lutade pannan mot spegeln och grät. Men det var befriande tårar.
Den första veckan hos mamma var som ett töcken. Jag sov tolv timmar, åt ordentligt, promenerade i parken. Jag tog ett nytt sim-kort för att slippa alla samtal men rykten kom ändå.
Gemensamma bekanta berättade att Erik försökt ringa Malin. Hon svarade först inte, sedan sa hon, att “gåva är gåva, inget avtal om vård”. Lägenheten skulle säljas. Hyresgästerna fick två månader på sig att flytta. Hon antydde att Siv borde hamna på ett kommunalt äldreboende.
Erik tog tjänstledigt, sedan sjukledigt. Han ringde våra barn Jenny och Max, som studerade på olika orter. Försökte få dem att komma och sköta farmor. Jenny ringde mig.
Pappa säger att du är svikare. Men vi vet vad du gjort vi kommer inte. Vi har tentor. Och farmor valde Malin själv.
Jag kände stolthet över barnen. De såg verkligheten.
Efter en månad fick jag tillbaka min tjänst på biblioteket. Liten lön, men doften av böcker läkte bättre än medicin. Jag sökte skilsmässa. Erik gick aldrig till domstolen.
En kväll när jag kom hem från jobbet väntade Erik utanför porten. Han såg tio år äldre ut, ovårdad, det luktade alkohol och tröttheten från sjukdom.
Elin snälla. Jag klarar inte detta. Siv skriker dygnet runt. Malin har redan sålt lägenheten, till några skumma mäklare. Allt är borta hyresintäkterna är slut, vårdare är för dyrt, jag har fått sparken…
Jag såg på honom utan att känna något annat än avsky.
Vad har jag med det att göra?
Du kan ju du vet hur man gör. Kom tillbaka. Jag förlåter dig allt. Vi kan sälja vår lägenhet, köpa mindre, ta in någon.
“Jag förlåter dig”? Du har missuppfattat. Det är jag som kan förlåta men jag vill inte.
Elin, Siv gråter. Hon saknar dig, säger att Elin gjorde bästa gröten.
Det borde hon ha tänkt på när hon bjöd in notarien.
Malin lurade oss! Hon är en bedragare!
Malin gjorde bara det som tilläts. Siv försökte köpa kärlek med kvadratmeter. Affären är sluten.
Du har blivit hård.
Jag har blivit fri. Gå hem, Erik. Vi har domstol nästa vecka. Jag hoppas det går snabbt.
Jag gick förbi honom och öppnade porten.
Elin! Om jag sätter Siv på äldreboende? Kommunalt? Jag vet inte hur man söker, orkar inte! Hjälp mig med papper!
Jag stannade, vände mig om.
Googla, Erik. Du var chef det klarar du. Min vakt är slut.
Jag stängde porten.
Uppe i lägenheten tittade jag ut. Erik stod kvar där nere, liten och trasig. Jag drog för gardinerna.
På köket visslade tekannan. Mamma bakade kålpaj.
Vem var det, Elin? frågade hon från köket.
De kom fel, mamma. Helt fel adress.
Jag satte mig, tog en varm pajbit och smakade. För första gången på tre år hade maten smak. Livet fortsatte och nu tillhör det mig. Siv fick det hon förtjänade den älskade släktingen med pengarna, och en son som till slut fick känna på livet. Rättvisa serveras ibland kall, men mättar ändå.
Jag har lärt mig att min plikt var inte att vara slav. Nu är jag fri och ska aldrig glömma det.
