Medan mammor fyllde de svenska föräldraforumen med frågor om vad som ska ingå i första hjälpen-väskan och om barnvagnen skulle få följa med in i flygplanskabinen, förberedde sig andra resenärer för nervösa flygresor bredvid dem. Det var länge sedan detta blev en vardagsfråga. Först försökte någon utifrån skamma de otåliga passagerarna genom att tala om att barn behövs älskas, men numera föreslås det ibland att flygbolagen ska ha särskilda avdelningar för barnfamiljer nästan som om passagerarna önskade sig egna barndelar ombord.
När blev det egentligen så här?
Jag önskar er en trevlig resa!
Det är svårt att minnas exakt när det blev trendigt att behålla hela sitt liv arbete, vänskapskrets, nöjen och resor samtidigt som man fick barn. Föräldrar kommer och går liksom förr, men nu är det självklart att både små och stora barn ska med på restaurangbesök och långturer med tåget eller flyget. Våra mammor levde inte så här och hade nog aldrig ens övervägt det. Jag har svårt att föreställa mig en mamma komma in på ett konditori på Södermalm med en skrikande bebis på armarna på 60-talet. Eller ens på 80-talet. Det där sågs då som lyckträff och var inget man förväntade sig.
Hur gärna vi än försöker låtsas om motsatsen, så är långresor med småbarn en utmaning för både barn och vuxna. För att göra det drägligt för alla krävs det ansträngning. Men det tycks många inte vilja lägga ner. Så fort man sätter på sig semesterhatten börjar avkopplingen. Och då släpps barnen på fri hand, och övriga passagerare får bara hoppas på det bästa eller värsta.
Alla vill ju ha en skön flygresa. Ingen vill sitta igenom ens två timmar av oväsen och spring, särskilt inte när man betalat flera tusen kronor för biljetten. En vanlig missnöjesyttring är det lilla utrymmet mellan stolsraderna, ändå kräver det disciplin när en femåring bakom dig tycker det är spännande att se hur mycket stolen kan vicka fram och tillbaka. Vad jag minns, har jag sällan sett någon le milt och göra förvandlingen till “get” för barnets skull.
Barnkammaren på väg bort.
En gång tänkte jag vara vänlig. När en kvinna satte sig bredvid mig med en baby som inte var mer än några månader, höll jag andan och väntade. Men snart stod det klart att det inte stannade där. Familjen visade sig bestå av ett helt gäng barn! De satte sig överallt, sträckte ut sina saker, ropade åt varandra, delade pipmuggar och nappar upprepade gånger över raderna. Jag kände mig mer som en barnvakt än medpassagerare och blev ombedd att passa olika saker utan så mycket som ett “tack”. Ett par gånger var jag nästan nära att bli skållad av varmt tevatten ur deras termos. Det var nästan så att jag hellre hoppat ut genom fönstret om det funnits något.
Vid ett annat tillfälle, denna gång på ett tåg från Malmö till Kiruna, såg jag något snarlikt. Alva, en fyraårig flicka, blev underhållen av sin mamma i varenda minut under de tjugofyra timmarna vi skramlade över rälsen. Mamman gjorde verkligen sitt yttersta för att dottern inte skulle störa de andra. Men ändå blev det så att man ständigt hörde, “Alva, nu går vi hit”, “Alva, vill du följa med och titta ut genom fönstret?”, “Ska vi rita?” och så började ett fyrtio minuters högljutt val av färgpennor och teckningar av hundvalpar och katter. Då visste jag knappt vad som var värst.
Hur ska man undvika att hamna i rollen som den griniga vuxna som bara vill att barnfamiljer ska stanna hemma? Om ens barn är så lugnt att det i tystnad kan färglägga i timmar och somna med huvudet mot en kattteckning, ja då är det okej. Men finns sådana barn verkligen?
Och då har vi inte ens talat om spädbarnen, som skriker på både start och landning och däremellan. För osvunna var tiden då det fanns max ett spädbarn på varje flygplan. Nu kan det vara tre eller fem, plus glada storasyskon som rusar och tjuter i gången. Man kliver av en sån kabin nästan lika snabbt som planet flög.
För säkerhets skull: jag är ingen barnfri-anhängare. Jag har själv rest långt med en liten dotter. Men ärligt, det var en kamp under tvång. Mina nerver har inte räckt till för att samtidigt serva ett litet barn under semestern. Vi började resa igen först när hon var så stor att man kunde räkna till tre och strängt säga: “Sitt still här, låt bli att peta på något.” Och ja, att bara vänta i tystnad det måste alla barn någon gång lära sig. Men många föräldrar ser annorlunda på saken: de har med sig ett helt utvecklingspaket av sysselsättningar, spring och lek, vilket tydligen är det absolut viktigaste för en växande kropp. Och sen är det bra, tycker de.
