Dagbok, 14 mars
Jag och Linnéa var gifta i knappt tre år. I efterhand känns det som allt blev tokigt från början, ändå försökte vi bygga ihop ett liv. Under vårt äktenskap fick vi en dotter, Saga. När skilsmässan var klar bestämde vi tillsammans att Linnéa inte skulle söka underhåll genom socialförvaltningen, utan jag skulle föra över en bestämd summa varje månad direkt på hennes konto, alltid den 25:e. Så gick det ett tag.
Men nu för några dagar sedan fick jag ett brev med posten som slog undan benen på mig. Det var från Linnéas advokat. Tydligen vill hon nu få mig borttagen som Sagas pappa. Vad är det här? Och med till brevet låg resultatet av ett DNA-test. Det visar att jag inte är Sagas biologiske pappa. Hennes riktiga far är tydligen en man Linnéa tidigare varit gift med för flera år sedan. Så hon har alltså varit tillsammans med oss båda samtidigt. I fem år har jag skickat pengar till henne för ett barn som inte är mitt.
Det gör otroligt ont, ska det vara så här? Jag känner mig lurad och sviken, men samtidigt vet jag att det faktiskt går enligt svensk lag att kräva tillbaka underhåll om det finns tydliga bevis att man inte är far till barnet. Lagen är tydlig. Så nu har jag lämnat in en stämning via tingsrätten.
Men ändå Gör jag rätt? Ibland känns det som om jag försöker hitta rätt i en skog av känslor och ansvar, bland lagar och moral. Jag vet inte riktigt vad framtiden för med sig eller vad som är mest rättvist men jag har i alla fall lärt mig: I Sverige är ärlighet och öppenhet grunden även när det gör ont. Och ibland har även den som gör rätt för sig all rätt att ställa krav.
