Eftersom det var jag som lämnade familjen för en annan man och orsaken till att äktenskapet gick i kras, tyckte Henrik att jag minsann skyldig honom kompensation för sitt krossade hjärta. Han lät mig inte ta med vår son, och pojken ville ändå hellre bo hos pappa inte hos mig och även om det sved som en nyslagen rödbeta, kunde jag inte tvinga honom eller charma honom till min sida. Uppdelningen gick så kvickt att man knappt hann koka kaffe de släppte iväg mig och i gengäld skickade jag pengar, ibland en gång, ibland två gånger i månaden som ett vänligt bankrån i omvänt håll.
Mitt ex jobbade då, drog in sina egna slantar, men när han såg att jag hade mer än de flesta och att min nya karl, Mattias, gärna la till ett och annat så vår son aldrig gick miste om något, då slutade Henrik raskt att jobba och levde glatt på våra pengar.
När grabben växte upp blev han lika bortskämd som en kattunge på Östermalm restaurangluncher, skolskolk när som helst, lyxiga semesterresor och tvättmaskiner som kunde hacka lök. Med tiden landade min son i en nonchalant attityd à la morsan, du är bara en Swish. Ju mindre han träffade mig, desto mindre ville han. Vad jag än köpte, eller vad jag än fixade, så fixade pappa det bättre ironiskt nog för mina egna pengar. Redan vid elva års ålder ifrågasatte pojken inte hur det kom sig att pappa blivit Han med den tjocka plånboken, trots att han alltid var hemma i mjukisbyxor.
Min nuvarande man Mattias föreslog till slut att kanske, bara kanske, får de för mycket pengar av mig. Vi började fundera på sonens framtida universitetsstudier och tänkte att det vore smartare att spara till det än att låta min exslösa allt på meningslöst krafs. Jag tog mod till mig och sa det rakt ut till Henrik: nu får du börja stå för fiolerna, gräddfilen är slut jag satsar hellre på vår sons framtid än din take away-van.
Henrik kontrade genast med att kritisera mig som både mamma och ex-fru. Hotade dessutom att gå till tingsrätten och kräva underhåll, för tydligen hade jag aldrig skickat en enda krona.
Efter ett samtal med min advokat som knaprade knäckebröd i telefon fick jag veta att jag kunde släppa det där; Henrik skulle ändå inte lyckas, och det var ganska uppenbart att han glidit runt i flera år på mina slantar. Men ändå känns det som om det är jag som drar det korta strået. Nu hatar min son mig ännu mer han är övertygad om att mamma inte vill hjälpa stackars pappa… Typiskt, eller hur?
