Du kunde väl åtminstone titta dig i spegeln innan du satte dig vid bordet, hans röst lät kritisk och kylig. Morgonrocken den är ju helt formlös, och håret Ja, du ser ju själv. Är det verkligen så svårt att åtminstone göra sig lite fin för sin man?
Elin stannade till mitt i rörelsen med slev i handen, utan att ha hunnit ösa upp den rykande soppan i tallriken. Hon flyttade långsamt blicken till Anders. Han satt vid köksbordet och stirrade ner i sin dyra mobil, och ansåg tydligen inte ens att det var värt besväret att titta upp på henne. Hans skjorta var nystruken och puderfärgad, håret låg exakt på plats med hjälp av gelé, och doften av ny parfym, klart exklusiv, hängde i luften.
De senaste månaderna hade Anders förändrats fullständigt. Efter nästan trettio års äktenskap, och med en son som sedan länge bodde med egen familj i Uppsala, hade Elin plötsligt funnit sig sittande mitt emot en främling. Han hade börjat träna på gym, förnyat hela garderoben, blivit petig med maten och satt ett svårt lösenord på mobilen. Men värst var det ändlösa kritiserandet: uppenbarligen dög inget längre med Elin varken maten, tonen, kläderna eller, verkade det som, hennes blotta existens.
Jag har precis kommit hem från jobbet, försökte Elin behålla lugnet. Jobbat hela dagen på apoteket, handlat, burit hem alla tunga kassar, och gick direkt till spisen för att laga middag. Skulle jag ha lagt på mig aftonklänning och smink för att servera dig ärtsoppa?
Du spelar alltid martyr, Anders la ifrån sig mobilen med ett missnöjt grimas. Att vara trött av lite kassar är ingen ursäkt. Alla kvinnor jobbar, men de lyckas ändå se fräscha ut inte som nån tant från torget. På mitt kontor trippar kvinnor i din ålder runt på klackar, fräscha och välskötta. Men du du har tappat greppet. Det är pinsamt att visa sig ute med dig.
Elin ställde hans tallrik på bordet utan ett ord och satte sig tyst mitt emot. Hon kände oron och sorgen knyta sig i magen men vägrade låta tårarna komma. Under de här månaderna hade hon redan gråtit tillräckligt, när hon låg vaken på nätterna och hörde hur Anders smög iväg till sms-konversationer med någon annan.
Om det är så pinsamt, varför är du kvar här? frågade hon lågt men bestämt.
Anders kände sig överlägsen. Femtiotre år och fortfarande en pondus han var avdelningschef för logistik på ett stort företag i Stockholm och tyckte själv att han var på toppen av karriären.
Kanske borde jag inte vara kvar, sa han tvekande, tog en skiva kavring och började äta. Tror du verkligen ingen vill ha mig? Unga tjejer gillar faktiskt män med pondus. Som Josefin på marknadsavdelningen. Tjugosex år och hon tittar på mig som du aldrig gjort, inte ens när vi träffades.
Kyla kröp längs Elins ryggrad. En sak var att misstänka svek, en helt annan att få det slängt rakt i ansiktet, vid sitt eget köksbord.
Vad håller dig kvar, då? Elins röst darrade, men hon såg honom stadigt i ögonen.
Anders såg ögonblicket av osäkerhet som ett tecken på rädsla och svaghet han var säker på att Elin var skräckslagen vid tanken på att bli ensam. Vad var hon utan honom? En sliten kvinna som ingen längre behövde.
Vanan, Elin. Och medlidandet. Men mitt tålamod är inte gränslöst. Om du inte skärper till dig, börjar ta hand om dig och slutar se så sur ut jämt, packar jag väskorna och flyttar till en som uppskattar mig. Josefin skulle direkt vilja att jag flyttade in. Så fundera nu antingen förändras du, eller så går jag vidare till en yngre.
Han ställde sig, drog till skjortkragen teatraliskt och gick till vardagsrummet, höjde volymen på TV:n. Han väntade sig att Elin snart skulle springa efter och be om ursäkt, lova att banta och boka tid hos frisören. Han såg redan framför sig sin stund av triumf.
Men i köket var det tyst.
Elin kunde inte släppa hans ultimatum ur tankarna. Skulle hon springa, buga, be om förlåtelse och dansa efter honom, bara för att hindra att han flyttade till den där Josefin?
Hon vände blicken ut genom fönstret där kvällsmörkret sänkte sig över Sundbyberg. Hon såg sig omkring i sitt kök. Lägenheten hade hon inte köpt på avbetalning eller sparat till själv. Hennes föräldrar hade sålt sitt stora hus på landet och flyttat närmare södern för pappans skull när han blev sjuk. De flesta av de pengarna hade de gett till Elin enda barnet och avtalat om laglig gåva, så allt var korrekt vitt och rätt. Lägenheten köptes för de pengarna, i hennes namn, och enligt svensk lag ingick den därför aldrig i det gemensamma boet. Anders protesterade aldrig han hade ändå aldrig kunnat spara pengar, älskade snabba nöjen och storslagna gester. Han hade bara flyttat in och levt livet.
Nu stod han på hennes mark och hotade att gå.
Det var som om en sträng brast inom Elin. Sorgen, som samlats i månader, försvann, och ersattes av oväntad klarhet. Hon insåg att det enda hon egentligen var rädd för, var just att alltid tassa på tå eller tvätta bort främmande parfym ur hans skjortor. Att bli ensam i sitt eget hem, det var ingen rädsla längre. Det var frihet.
Elin reste sig upp, hällde ut soppan i vasken, diskade, torkade av händerna och gick in till vardagsrummet.
Anders låg raklång på soffan, smålog och tittade på nyheterna. När hon klev fram vände han inte ens huvudet, säker på att försoningen nu skulle börja.
Jag har faktiskt tänkt, Anders, sa Elin lugnt, bredvid soffan.
Jaså? Ska du boka frisör? Eller börja träna gym?
Nej. Jag tänker att du inte längre ska behöva lida. En så stilig chef som du ska förstås leva med någon som ser på dig med beundran. Så flytta till Josefin, du.
Leendet rann av Anders ansikte. Han satte sig upp och stirrade på henne. I hennes röst hördes inget raseri, ingen vädjan. Bara isande likgiltighet.
Säger du det där på allvar? Tror du att du klarar dig själv, eller vad? Du blir ensam här med dina kastruller och gråter över vad du förlorat!
Nej då. Jag håller fullständigt med dig: vårt äktenskap är förbi. Det är din tur att gå nu.
Anders reste sig ilsket, skärpet stramades åt av hans händer. Hon skulle ju krypa på knä inte visa honom vägen ut!
Nåväl! Perfekt! Redan imorgon drar jag! Vi får se hur långt din stolthet värmer dig! Du tror inte jag klarar mig? Jag blir kung var jag än går!
Det tror jag säkert, sa Elin och gick mot sovrummet. Men snälla, plocka ihop dina saker före kvällen. Jag jobbar sent imorgon ska på teater med en vän.
Anders blev stum av vrede. Men han var övertygad om att Elin skulle ändra sig under natten, gråta och be om nåd på morgonen. Han lade sig demonstrativt på soffan.
Morgonen därpå var helt tyst. Elin drack kaffe i lugn och ro, klädde på sig och gick, utan att ens titta in i vardagsrummet. Anders hörde dörren slå igen och blev ännu mer irriterad. Idag skulle han visa henne!
På jobbet satt han hela dagen och sms:ade med Josefin. Hon såg faktiskt förälskat på honom, och han njöt av det. Hon hyrde en pytteliten studentlägenhet ute i Rågsved och klagade ofta på sur hyresvärd och oväsen från grannarna. Anders gav henne gärna hintar om att hans äktenskap bara var en fasad och snart skulle han vara fri.
Vid halv fem samlade Anders ihop sina papper, rättade till slipsen, och gick mot Josefins skrivbord.
Gumman, jag har en överraskning till dig, sa han med sammetsröst och lutade sig mot hennes skrivbord. Jag har lämnat min fru. Nu kan vi vara tillsammans när vi vill. Idag flyttar jag mina saker till dig och till helgen firar vi med en fin middag.
Josefins ögon gnistrade först, men blev sen tveksamma.
Jaha, men… till mig? Du vet att min lägenhet är pytteliten, och bara en säng. Jag trodde vi skulle vara hos dig… eller att du skulle hyra något fräscht åt oss? Jag menar, du är ju chef och har råd med något lyxigt inne i stan!
Anders tvekade. Dyra hyreskontrakt fanns inte på kartan han lade hellre pengar på kavajer, bilen och klockor än på att hyra en lägenhet. Och han var säker på att Elin ändå skulle be honom komma tillbaka snart detta var bara tillfälligt.
Älskling, det är bara en övergångsperiod, log han självsäkert. Vi tränger ihop oss ett tag hos dig. Sen löser jag allt. Jag åker hem och packar nu ses runt åtta!
Han lämnar kontoret med gott humör och kör hem, redan förtjust i tanken på Elin ensam och gråtande i en tom lägenhet.
Anders parkerade framför huset i Årsta och visslade på en schlager. Han tog fram nyckelknippan och stoppade in nyckeln i låset.
Den gick bara i halvvägs.
Han försökte igen men något hade ändrats. Låset var nybytt, blänkte av fabriksny olja.
Han ryckte i handtaget. Dött. Då såg han dem tre enorma blå-vita plastkassar med rutmönster stod prydligt på hallgolvet. Ovanpå låg hans gamla resväska, bredvid ett genomskinligt soppås med löparskor och finskor. Överst satt en lapp fastsatt med tejp.
Anders kände hur pulsen ökade. Han slet loss pappret, kände genast igen Elins tydliga stiliga handstil:
Dina saker är packade. Nya låset kostade femtusen kronor, en avskedsgåva från mig. Pappren för skilsmässa lämnar jag in nästa vecka. Din avregistrering tar vi antingen gemensamt eller via tingsrätten. Lycka till med Josefin.
Världen snurrade. Elin hade inte bara låtit honom gå, hon hade slängt ut honom som en ovälkommen kattunge. Hon lät honom inte ens packa själv hans dyrköpta skjortor låg nu nedtryckta i fula, billiga kassar!
Rasande började Anders banka på dörren och hålla fingret på ringklockan.
Elin, öppna nu! Vad fan håller du på med? Släpp in mig!
Det prasslade där inne, kedjan rasslade och dörren öppnades på glänt ett par decimeter. Han såg Elin i dörrspringan, hon var redan hemma från teatern, bar en klänning och håret var elegant. Hon såg honom vänligt men kyligt i ögonen.
Varför skriker du i trapphuset? Det är folk hemma överallt.
Har du blivit tokig? Vadå lås? Vadå väskor? Det här är MIN lägenhet också! Jag är skriven här!
Elin höjde bara ena ögonbrynet.
Anders, du borde veta bättre. Att vara folkbokförd ger ingen äganderätt. Lägenheten köptes av mina föräldrars gåva, pappren är tydliga jag äger den. Du ville gå, du får gå. Dina vikter ligger längst ner i väskan, förresten.
Vi har ju varit gifta i trettio år! Jag har visst bidragit! Vi gjorde renoveringen ihop!
Renoveringar är löpande utgifter, inget du får äganderätt genom. Du satte själv ultimatumet. Jag hjälpte dig bara på vägen ut. Lycka till, Anders Josefin väntar och jag ska upp tidigt imorgon.
Dörren slöts snabbt och låset klickade.
Elin, vänta! Nu var det ingen pondus kvar, bara ett hest andetag. Vart ska jag ta vägen med allt det här mitt i natten?
Det är inte mitt problem. Adjö.
Så föll mörkret i trapphuset och Anders sjönk tungt ned på sin gamla resväska. Allt han trott var stabilt rasade. Han var inte längre herre över något alls han var en man utan hem på lånade kassar.
Med skakiga händer tog han upp mobilen, ringde Josefin. Ingen svarade till slut hördes musik i bakgrunden.
Ja, Anders, har du lämnat nu? frågade hon glatt.
Eh ja, men Elin har bytt lås, mina saker är ute Kan jag komma hem till dig nu? Det är rätt mycket saker
Hon blev snabbt kall.
Bytt lås? Men du sa att ni skulle sälja och dela på pengarna, så du hade råd till en riktigt lägenhet ju?
Den står bara på henne allt var hennes arv, jag får inget. Men jag tjänar bra, Josefin! Vi löser det!
Tystnad.
Du vet du Anders det här med plastkassar och trånga studentrum är faktiskt inte min grej. Jag vill ha en man som löser saker inte någon som släpar in sina problem hit. Vi hörs väl när du fixat med boendet. Hej.
Signalerna blev snabbt korta.
Ensam i trappuppgången såg Anders på gråa väggarna och de rutiga väskorna. Han hade ingenstans att ta vägen. Skulle han ringa vänner? Förnedrande. Pengar till hotellet fanns inte lönen kom först nästa vecka, kreditkortet var redan maxat på presenter till Josefin och gymkortet.
Han suckade djupt, tog fram telefonen och letade upp numret till ett billigt vandrarhem.
Bakom stålporten, i den varma, mysiga och nu bara hennes egen lägenhet, satt Elin och sörplade en kopp te med citronmeliss. Hon satt vid köksbordet och lyssnade på stadens brus utanför fönstret och log. För första gången på väldigt länge kändes hemmet ljust och lätt, som om luften var ny och fri. Nu kunde livet börja om utan förnedring, klagomål och rädsla.
Jag tar gärna emot era tankar om den här berättelsen och uppskattar både prenumeration och en like!
