A Woman Turns Seventy! A Grand Celebration—She Chose a Beautiful, Elegant Dress Made from Specially Selected Fabric, and Treated Herself to Expensive Silver Earrings Ordered Online to Mark the Occasion

A woman has just turned seventy. A milestone birthday! For the occasion, she buys some fabric and commissions a dressmaker to create a beautiful, refined dress just for her. She even orders some silver earrings onlineexpensive ones, no less.
Once she puts them on and glances in the mirror, she feels years younger.
You really cant get by without a bit of something new, she thinks. A fresh outfit lifts your spirits.
Then she sets to work in the kitchen, preparing a delicious meal for her guests. Her sisters are on their way, and her brother will bring along their elderly mother, whos soon to reach ninety-five.
The table is set, gleaming with the best crockery, and the food looks absolutely tempting. The guests arrive, and her mother is given pride of place at the head of the table. She always sits for a while, but when she tires, shell rest in the next room.
The birthday woman slips into her new dress, puts on her sparkling earrings, and steps out to meet her guests. Gasps fill the room. She beamshow lovely it feels to surprise them, to see their admiration. Such a warm feeling. They raise a first toast, then another, as tradition has it. Suddenly, one of her sisters remarks,
Youve really surprised me. Ordering a new dress at seventy! And those earringsso expensive! What for? Where have you got to dress up for? Youre at home most days. No man in your life, youre not working, you dont go to the theatre. Youve got enough beautiful old dresses to last a lifetime. You really ought to wear them out.
The other sisters all nod in agreement and begin recounting how their wardrobes are bursting, more clothes than they could ever possibly wear.
In that very moment, the new dress suddenly feels suffocating. The earrings, too, seem heavy, tugging at her ears. Something inside her goes hollow and sharp:
Seventy is seventy. Lifes gone by, and here I am, a dolled-up old woman.
She feels the years settle on her shoulders. The smile vanishes, leaving her face stony and withdrawn. She doesnt feel like talking or eatingthe celebration loses its flavour. The guests sense the change and fall quiet.
Then, their mother, silent until now, speaks up:
My own mother lived nearly a hundred. And my father as welllongevity runs in our family. When my mother turned ninety, my father went to the market and bought her a deep-red shawl. When we gathered around the table, he slipped it from its hiding place and draped it over her shoulders. She looked younger and so happy, stroking her new shawl with her old hands. It was as if shed shed twenty yearsas if she werent ninety at all!
The important thing is the spirit. We dont exist for things; things exist for us. They bring us joy, but love and attention from family, thats what truly makes us happy.
She pauses, then quietly adds, Have we forgotten that?
Her words are wise and she turns to the daughter who made the cutting remark:
And as for youmind that sharp tongue of yours. Dont fling words around carelessly.
She rises and goes off to the other room to rest. She is tired.
The others sit in silence. The mood at the table remains gloomy. The sister whod been thoughtless apologises, but it brings little comfort. They make conversation, but it falters; there are jokes, but no laughter. The words still hang in the air like a heavy cloud.
Just then, the womans favourite niece arrives with her husband. They greet everyone merrily and offer their congratulations. The nieces husband goes down on one knee and presents a bouquet of roses, then sings a line from an old English song. The niece opens a small box, revealing a string of freshwater pearls.
Everyone gasps,
Wherever did she find such a thing?
Gently, the niece fastens the necklace around her aunts neck, tugging her over to the mirror and flinging her arms around her with laughter and applause. The room bursts into life againlaughter rings out, and glasses are raised to the birthday woman.
Gone is the poisonous air; it is swept away by love and happiness. Everyone is joyful now, truly and sincerely. Conversation flows easily; people are laughing, joking, enjoying the delicious food, and watching the womanwho, after all, is only seventy.
And as she sits there, the woman thinks,
So what if Im seventy? There is so much still aheadtime to live and celebrate!
Such are her thoughts, radiant and elegant in her new dress with the pearl necklace resting on her collarbonea happy woman, who has just turned seventy today.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

A Woman Turns Seventy! A Grand Celebration—She Chose a Beautiful, Elegant Dress Made from Specially Selected Fabric, and Treated Herself to Expensive Silver Earrings Ordered Online to Mark the Occasion
Jag kan inte bli din mamma och jag kan inte älska dig – men jag kommer att ta hand om dig, och du ska inte bli ledsen. Du kommer ändå få det bättre hos oss än på barnhemmet. Idag var en tung dag. Ivan begravde sin syster. Visst, hon hade sina brister, men hon var ändå hans syster. De hade inte setts på nästan fem år – och så hände denna tragedi. Viktoria gjorde sitt bästa för att stötta sin man och försökte ta på sig det mesta av ansvaret. Efter begravningen återstod dock en minst lika viktig fråga. Irina, Ivans syster, hade lämnat efter sig en liten son. Och alla släktingar som samlats för att ta farväl av Irina lade direkt ansvaret på Irinas lillebror. Vem, om inte den biologiska morbrodern, skulle ta hand om pojken? Ingen ifrågasatte det – det var helt enkelt det rätta beslutet. Viktoria förstod situationen, och hon hade inget direkt emot det, men det fanns ett “men”. Hon hade aldrig velat ha barn. Varken egna eller någon annans. Det beslutet tog hon för länge sedan. Hon erkände det ärligt för Ivan innan bröllopet, men han tog det ganska lättvindigt. Och vem tänker på barn när man knappt fyllt tjugo? Nej är nej, vi lever för oss själva, så bestämde de för tio år sedan. Nu måste hon ta emot ett helt främmande barn. Hon hade inget val. Ivan skulle aldrig gå med på att låta sin systerson hamna på barnhem – och Viktoria skulle inte våga ta upp den diskussionen. Hon visste att hon aldrig skulle älska barnet och än mindre kunna ersätta hans mamma. Pojken var ovanligt mogen för sin ålder och Viktoria bestämde sig för att tala klarspråk med honom. — Vlad, var vill du helst bo – hos oss eller på barnhemmet? — Jag vill helst bo hemma, själv. — Men du får inte bo ensam, Vlad. Du är bara sju år, du måste välja. — Då hos morbror Ivan. — Okej, du får följa med oss, men jag måste vara ärlig med dig. Jag kan inte bli din mamma och jag kan inte älska dig – men jag kommer att ta hand om dig och du ska inte bli ledsen. Du kommer ändå få det bättre hos oss än på barnhemmet. När det formella var ordnat kunde de till slut återvända hem. Viktoria tänkte att efter deras samtal skulle hon slippa spela den omtänksamma tanten för pojken, nu kunde hon vara sig själv. Mata, tvätta och hjälpa med läxorna var inga problem, men att ge av sin själ – nej, det gick bara inte. Och Vlad, han glömde aldrig för en sekund att han var oälskad och att han måste sköta sig för att inte bli ivägsänd till barnhemmet. Hemma fick Vlad det minsta rummet. Men först behövde allt göras om för honom. Valet av tapeter, möbler, dekoration – det älskade Viktoria. Hon kastade sig med entusiasm in i att fixa barnrummet. Vlad fick välja tapet, men allt annat valde Viktoria. Hon snålade inte med pengarna, hon var aldrig girig – hon bara gillade inte barn, så rummet blev vackert. Vlad var jätteglad! Synd bara att mamma inte kunde se hans nya rum. Om bara Viktoria kunde älska honom. Hon var snäll, godhjärtad – bara inte förtjust i barn. Vlad tänkte ofta på det innan han somnade. Han kunde glädjas åt allt – varje liten detalj. Cirkus, djurpark, nöjesfält – pojken visade sin förtjusning så öppet att Viktoria började njuta av utflykterna. Hon tog själv till sig pojkens reaktioner. I augusti skulle de egentligen till havet, bara hon och Ivan, medan en nära släkting skulle ta Vlad i tio dagar. Men nästan i sista stund ändrade Viktoria planerna. Plötsligt ville hon väldigt gärna att Vlad skulle få se havet. Ivan blev lite förvånad över skiftet, men innerst inne var han glad – han hade blivit riktigt fäst vid pojken. Och Vlad var nästan lycklig! Om ändå bara någon älskat honom. Nåja, han skulle i alla fall få se havet! Resan blev lyckad. Havet var varmt, frukten saftig och humöret på topp. Men allting har sitt slut – semestern tog slut. Det blev vanliga vardagar igen. Jobb, hem, skola. Men något hade förändrats i deras lilla värld, en ny känsla, en nästan omärklig glädje, ett hopp om något magiskt. Och magin kom. Viktoria hade tagit med sig ett nytt liv hem från havet. Hur kunde det komma sig – de hade ju undvikit sånt i alla år. Vad skulle Viktoria göra? Berätta för sin man eller lösa det själv? Efter Vlad visste hon inte längre om Ivan verkligen var “barnfri”. Han älskade att umgås med pojken, lekte och tog honom till fotbollen. Nej, ett stordåd hade hon gjort, men ett till – det var för mycket. Hon tog själv det tuffa beslutet. Viktoria satt på kliniken när samtalet från skolan kom. Vlad hade körts iväg i ambulans, misstänkt blindtarmsinflammation. Allt fick skjutas på framtiden. Hon rusade till akuten. Vlad låg blek och frusen på en brits. När han såg Viktoria brast han i gråt. — Viktoria, gå inte, snälla! Jag är rädd. Var min mamma idag, snälla – bara för en dag, jag lovar att aldrig be dig igen. Han höll hårt i hennes hand, tårarna flödade. Viktoria hade bara sett honom gråta en gång tidigare – vid begravningen. Nu bara rann det ur honom. Viktoria höll hans hand mot sin kind. — Min pojke, håll ut lite till. Snart kommer läkaren och allt blir bra. Jag är här, och jag går inte någonstans. Åh, vad hon älskade honom just då! Denna pojke med sina glittrande ögon – det viktigaste hon hade. Barnfri, vilken dumhet. Ikväll ska hon berätta för Ivan om barnet som kommer. Beslutet kom när Vlad pressade hennes hand ännu hårdare av smärtan. Tio år har gått. Idag har Viktoria ett litet jubileum – hon fyller 45. Det blir gäster och gratulationer. Men nu, med en kopp kaffe, slås hon av minnen. Tiden har gått så fort. Ungdom, tidiga vuxenår – nu är hon en kvinna, en lycklig fru och mamma till två underbara barn. Vlad är snart arton, Sofia tio. Viktoria ångrar ingenting. Jo, en sak – de där orden om att inte kunna älska. Om hon ändå kunde ta tillbaka dem, om Vlad bara glömt eller aldrig hört dem. Efter dagen på sjukhuset försökte hon säga “jag älskar dig” så ofta hon kunde, men om Vlad minns det första samtalet – det vågade hon aldrig fråga honom om.