Hej där, lilla svans! Vems är du? Elin stannade till och betraktade den stora röda katten som satt och kurade utanför hennes dörr i Vasastan.
Katten svarade förstås inte. Han rörde sig inte ens när Elin kom närmare, bara det sargade örat fladdrade till ett tecken på att han minsann både hörde och förstod, men absolut inte tänkte bjuda på ett enda mjau.
Strunt samma då! muttrade Elin och rotade i sin väska efter nycklarna.
Katten strök sig aningen åt sidan på dörrmattan men satt fortfarande envist kvar och studerade Elin med vaksamma, förväntansfulla ögon.
Till slut fick hon fram nyckelknippan och började trassla med låset, hela tiden iakttagen av den objudna gästen med sitt kungliga lugn.
Den här lilla tvåan uppe på nionde våningen hade Elin och Henrik lyckats köpa för bara två månader sedan. Vissa menade kanske att man inte skulle nöja sig med en slitstark lägenhet från 60-talet man skulle drömma större. Men Elin och Henrik kunde inte annat än skratta. För bara ett halvår sedan hade de delat källarrum hos Henriks farfar i Djursholm och varit glada bara för möjligheten att få lite privatliv.
Men Elin, lova att inte bli ovän med grannarna, snälla! Henriks mamma Irma hade hjälpt dem skura det gamla rummet inför bröllopet. De är faktiskt trevliga, även om de blir lite blöta om fötterna ibland.
Jaså, vad är det som är så trevligt med folk som sup… dricker mycket? Elin muttrade, vred ur trasan och strök undan det blonda håret från ansiktet.
De där lockarna drev Henrik till vansinne av förälskelse men gjorde Elin själv tokig, särskilt vid städning. Hur många hårspännen hon än försökte tygla dem med så kröp de likvaväl fram och fick henne att likna en ilsken maskros.
Livet sätter sina spår, Elin, Irma skakade på huvudet. Det har varit för många prövningar. Alla kan inte hålla ihop under sånt.
Elin kunde relatera. Själv var hon uppväxt på ett familjehem i Bromma som skickade ut henne så fort nittonårsdagen var över. Hon visste precis hur folk kunde tycka synd om sig själva och glömma bort dem som faktiskt behöver dem.
Hennes egen mamma hade lämnat henne på Centralstationen med en lapp i overallfickan och en enörad nalle när Elin var knappt tre år. Sitt här och vänta, hade hon sagt, och Elin satt så, tryckte nallen mot kinden och försökte att inte gråta fast hela kroppen skrek efter toaletten.
Men mamma kom aldrig tillbaka. Det gjorde däremot en stor polis i uniform.
Vad heter den snutten där? frågade han och petade på nallens öra.
Då sken Elin upp, snörvlade och viskade: Sixten.
Polisen klappade Sixten på huvudet. Har mamma varit borta länge?
Den frågan fick Elin att brista. Hon storgrät så att hela vänthallen tystnade och polisen försökte, tafatt och vänligt, ringa sin kollega på radio och lugna henne.
Ingen vuxen hade frågat henne om något annat förrän långt senare. Först många år efteråt förstod Elin varför mamma lät henne sitta ensam på stationen. En märklig kvinna dök upp vid skolgården veckan före utspringet, sträckte ut armarna och ropade:
Älskade lilla dotter, jag hittade dig! Krama mamma, snälla, jag har saknat dig!
Vid den tiden bodde Elin alltså i en ny fosterfamilj tillsammans med fem andra barn. Familjen såg till att ingen var hungrig eller frös, men kärlek och värme ansågs överflödigt om plikt och ansvar fanns.
Så när kvinnan försökte krama henne, drog Elin sig undan, fastän hela hjärtat skrek efter att bli hållen och älskad. Men nallar är trygga, mammor sviker. Det hade livet visat henne.
Någon syster hade hon aldrig haft förut, men den dagen steg Malin en annan av fosterbarnen, som egentligen alltid varit sur på Elin in mellan henne och kvinnan. Malin stirrade bestämt mot främlingen och sa:
Elin vet inte vem du är. Gå härifrån! Hon är min syster och ingen annans!
De gick hem hand i hand den dagen, medan plejmmamman såg på dem med ett frågande uttryck.
Vad är det nu då?
Sen dess hade Elin en syster. Malins pappa var också försvunnen, men de höll fast vid varandra.
Elin mötte sin biologiska mamma igen veckan efter. Nu ropade hon inte. Hon stod bara kvar och bad om att få prata.
Orka bry dig om vad hon kallar dig, sa Malin som dragit henne med sig därifrån. Det är ändå bara ord.
Det var Malin som föreslog att Elin skulle fråga ut sin mamma, kräva ett svar.
Du måste sluta tro att det är du som är dålig. Allt sitter inte i dig!
Hur vet du vad jag tänker? utbrast Elin.
För att vi alla tror det. Varför annars skulle vi vara lämnade?
Den konfrontationen ledde ingen vart. Elin sa:
Du lämnade mig.
Förlåt, snälla!
Kalla mig inte så! Du har inte rätt. Varför lämnade du mig?
Det blev för svårt. Din pappa kastade ut mig, jag sa att du inte var hans, fast det inte var sant. Vi var unga och korkade.
Vad hände sen?
Mamma och jag bråkade… och jag stack härifrån. Med ett barn… jag visste att någon skulle ta hand om dig. Jag lämnade en lapp, trodde att det räckte.
Tyckte du att en lapp var tillräckligt?! Vad är det för människa du är?
Jag vet att jag gjorde fel. Snälla, låt mig försöka ställa allt till rätta! Sa hon hjälplöst.
Du kan inte ge mig tillbaka alla de åren. Jag vill inte se dig mer.
Kommer du aldrig att förlåta mig?
Elin drog på svaret. Jag vet inte. Och även om jag förlåter… glömmer gör jag aldrig.
Med de orden gick Elin. Det var då hon bestämde att ingen någonsin mer skulle tala om för henne vad hon skulle känna eller minnas.
Malin förstod.
Du måste göra på ditt sätt. Ångra inget!
De blev vuxna, gifte sig, skaffade jobb. Malin blev psykolog ändå, och när hen fick sitt första barn skrattade hon:
Ingen vet hur man lever rätt, Elin. Det är bara att göra sitt bästa, så de man älskar mår bra.
Tillsammans fick de Elin att tycka lite bättre om sina egna krångliga erfarenheter. Vad gjorde det med ett gammalt rum på Kungsholmen? Centralt, nära jobbet, och livet började ta fart. Irma, svärmor, blev hennes första riktiga mamma.
Räkna inte med för mycket, bara. Du har varken slott eller pengar, varnade Malin. Och nästa gång folk pratar om att du borde få en egen bostadsrätt av kommunen le bara. Vänta dig inget!
Jag förstår, Nalin. Elin log svagt.
Det var en brokig väg till att våga ta emot Irmas vänlighet. I början var Elin misstänksam och släppte henne inte nära inpå. Men Irma nöjde sig med att bjuda in en vinterjacka ena gången, ett par fodrade stövlar den andra.
Bara ett sällskap, Elin. Henrik är hopplös på att handla och jag behöver din smak, insisterade Irma när de for till Mall of Scandinavia.
Några påsar blev Irmas. Resten blev Elins.
Du är så annorlunda, förundrades Elin en kväll, varför är du så snäll?
Jag gillar dig. Jag ser dig som min dotter. Det är allt, svarade Irma varmt.
När det var dags att flytta ut från farfars gamla rum och låta honom flytta in hos Irma, tvekade Elin. Men de fixerade det tillsammans och plötsligt hade hon och Henrik en egen liten lägenhet på Odenplan. Det var nästan för bra för att vara sant.
Farfar kom ibland på besök och brukade reta henne:
Så du tror man måste vara stark jämt, flicka lilla? Varför får inte du känna att folk bryr sig?
Jag vill inte bli tyckt synd om, farfar. Jag kan ta hand om mig själv!
Det handlar inte om att tycka synd om! Det handlar om omsorg. Att känna för någon. På svenska säger vi kanske ta hand om, men ordet ömmar betyder också en varm känsla för någon.
Och sen berättade han för henne att en gång, när han var ung, tog han in en katt från uteserveringen på Drottninggatan. Inte för att vara snäll en dag, utan för att låta den få ett riktigt hem. Det är så omtanke fungerar. På riktigt.
Det var det där samtalet Elin mindes nu, när hon stod med den röda katten utanför dörren. Denna katt, som såg henne rätt i ögonen, och lät sig klappas men när hon bjöd in honom sprang han i väg uppför trappan och försvann.
Javisst, varsågod och gå då, Elin fnös och vände ryggen till, just då hon hörde tassarna komma tillbaka.
Den här gången var katten inte ensam.
Bakom honom släpades ett litet knyte. En yttepytteliten kattunge en exakt avbild av pappa katt pep klent, och Elin tog snällt emot det lilla livet.
Oj då! log hon, och såg hur katten ilade tillbaka upp i trapphuset och strax återkom med ännu en unge, denna gång mer egensinnig och hopplös att bära.
Elin skrattade gott när pappa katt tappade den yrvakna busungen gång på gång men gav sig inte förrän båda var uppe och redo att flytta in.
Vilken mamma du är, din rödstrumpa! skrattade Elin och öppnade stort. Kom då, visa att du har fler där ute!
Katten sneglade oroligt men följde ändå med in i hallen, där Elin satte ner kattungarna på en bricka med hopknycklat tidningspapper. Katten började genast försöka visa barnen hur man använder kattlådan.
Jo du, mammasjuka har du då blivit, viskade Elin och smög till köket efter lite mjölk.
Och på kvällen, samlade Elin hela familjerådet kring den största nyheten sen de fått tillträde till lägenheten.
Irma, om du säger nej nu så försöker jag hitta hem till dem, men ja, på gatan sätter jag dem ALDRIG. Jag vet inte vad som hänt deras mamma, och varför pappan tar hand om dem? Det är verkligen udda.
Irma log och strök kattungen på knäet. Men Elin, det här är ditt och Henriks hem. Ni bestämmer. Men berätta, vad har du gett dem? De verkar ju må prima!
Mjölk, mest. Tur att de redan kan dricka själva.
Ja, men dela gärna med dig av en unge till mig sen när de vuxit till sig. Och kanske kan du hitta någon som vill ha en kattunge? Men pappa Katt honom tycker jag om!
Henrik drog på munnen, nickade och lät Elin avslöja hemligheten de gått och burit på till Irmas födelsedag.
Det är nog dags att jag lär mig bli en sån där riktigt bra mamma själv, sa Elin lågt. Duger ni och katten till lärare, tror ni?
Och i det ögonblicket blev det alldeles tyst. Sedan omfamnade Irma henne, och Elin grät av lättnad i hennes famn, medan två ylande kattungar strök omkring vid deras fötter i det lilla köket med utsikt över Stockholms ljus.
