Saga har nu bott ett helt år på ett barnhem i Stockholm.
Hon hamnade där när hennes mormor, som hon bott hos så länge hon kan minnas, gick bort. Mamma hade hon aldrig känt. Mormor hade sagt att modern hade flytt långt bort och aldrig skulle komma tillbaka, så Saga kallade mormor för mamma och gjorde sitt bästa för att växa upp och hjälpa till, så som mormor brukade säga:
När du blir stor ska vi sköta hushållet tillsammans.
Saga tog det som en utmaning. Hon tvättade tallrikar, sopade golven och kände sig redan som en liten vuxen på sina fem år.
När mormor plötsligt blev sjuk och en ambulans rullade in, kom en främling en moster och tog med Saga till barnhemmet.
Det var välkomnande där: massor av barn och snälla barnskötare. Men Saga saknade sitt gamla hem med katten Misse, hunden Bosse, doften av mormors pajer och hennes varma filt. Hon föreställde sig hur mormor en dag skulle öppna dörren, le och säga:
Så, min lilla hjälpreda, är vi på väg hem? Katten Misse har saknat dig så mycket!
När barnskötaren Pär förklarade att mormor hade gått vidare till himlen, förstod Saga äntligen att miraklet med en återkomst hem inte skulle ske. Men hon höll fast vid tron på mirakel mormor hade alltid sagt att de händer om man verkligen tror på dem och kallade varje liten gåva för ett mirakel.
Grannen, moster Gullan, kom ofta förbi med godis, bullar eller en ny leksak och mormor brukade säga:
Ser du, Saga, vilken mänsklig godhet som är ett mirakel.
Det satt Saga i minnet. Så när Pär räckte henne en karamell, log hon, kysste Pär på kinden och tackade:
Tack, Pär, för ditt mirakel.
Pär log tillbaka och kysste Saga på pannan:
Du är vårt mirakel!
Sex månader gick och julen närmade sig. Saga och de andra klippte snöflingor, pyntade granen och skrattade hela dagen.
En dag, mitt i förberedelserna, kallade Pär på Saga i hemlighet:
Nyår närmar sig, och då händer alla möjliga mirakel. Skriv ner vad du önskar mest på en lapp och lägg den under kudden så blir det sant!
Saga tog en gammal vykort hon räddat från mormors hus, skrev Jag vill hem och lade den inte under kudden utan i fickan på sin teddybjörn, som moster Gullan en gång gett henne.
Det viktigaste är, som mormor sa, att vilja starkt och tro, sa hon.
Saga trodde. Miraklet dröjde, men i april hände det ändå.
Solen sken och Saga satt på fönsterbrädan och tittade på gatan där gatanmästare Oskar sopade. Då kom Pär in, spänd:
Saga, vår chef vill prata med dig.
Saga hoppade ner och frågade:
Gjorde jag något fel?
Ingen fara, lilla solstråle, kom med mig, någon har kommit för dig! svarade Pär medan hon knöt Sagas fläta.
Saga ryckte på hakan:
Vem?
Vi får se, sa Pär och tog hennes hand.
De gick in i kontoret där barnhemmets chef, Anna Pettersson, satt. Där stod moster Gullan.
Gullan! ropade Saga och rusade i famn.
Min lilla sol, sade Gullan och omfamnade henne varmt.
Ska vi åka hem? frågade Saga med stora ögon.
Självklart, dessutom med glädje! svarade Gullan och torkade en tår.
Hon satt Saga i soffan och fortsatte:
Vi ska bo tillsammans nu. Farbror Viktor väntar på dig också. Du blir vår dotter, okej?
Saga kramade Gullan hårt, tryckte ansiktet mot hennes kappa och svarade ja med hela hjärtat. Hon hade alltid känt Gullan och Viktor som släkt från mormor.
Nästa morgon reste Saga och Gullan hemåt. De stod på barnhemmets tröskel och väntade på en taxi. Alla vinkade avsked.
Pär torkade sina tår med en näsduk och log.
Saga sa något till Gullan, tog teddybjörnen och sprang till Pär:
Tack, Pär, för tipset med nyårslöftet! och räckte den vikta vykortet.
Pär öppnade den och såg stora bokstäver: VILL HEM. Hon kramade Saga, kysste hennes panna och ropade:
Ser du, jag sa ju att mirakel händer om du tror starkt nog!
Och så fortsatte Saga att tro på mirakel, med ett leende på läpparna.
