Fågeln
Valborg! Vad dröjer du så länge? Jag har väntat och väntat! Kom och sätt dig! Anna, min mångaåriga granne, rörde lite på sig på bänken för att göra plats åt Valborg.
Och vilket väder det var den kvällen! Varför sitta inne när våren sträckte ut sig över innergården? Där hemma fanns bara tv:n och katten Siv, men här ute kunde man verkligen känna doften av syrenen och höra barnen leka bland björkar och radhus. Till och med körsbärsträdet, som Annas make Stig en gång planterade under vardagsrumsfönstret, hade slagit ut i blom. Bänken under, också ett hantverk från Stigs händer, hade Anna målat om alldeles nyligen. Den såg lika ny ut som alltid och väntade på att vi grannar skulle slå oss ner och låta skvallret flöda som vanligt: om barnen, om krämpor, om livet och kärleken.
Vad pratar kvinnor annars om? Även om vi känner varandra utan och innan finns det alltid något nytt att vända och vrida på. Något barn har bytt jobb, någon har fått nya besvär, och kärleken… Ja, den kan aldrig bli för mycket av. Ofta är det snarare för lite. Man längtar efter att någon berättar om hur det känns att bli riktigt älskad, och så blir allting lite lättare. För även om det är tyst och ödsligt i ens eget hjärta, så vet man, om kärleken finns nån annanstans, så har den inte lämnat världen. Då ger den fortfarande ljus och värme.
Anna, som för grannarna bara var lilla Anki, hade känt Valborg så länge hon kunde minnas. Vi båda växte upp i samma trapphus, i över femtio år har vi trampat samma springor i trappan. När vi var små låste våra mammor aldrig dörren. Det var ändå säkert att vi antingen var i min lägenhet eller hos Valborg. Men så småningom kom låsen på plats. Det var efter vi första gången försvann för att försöka fånga lyckofågeln.
Vi var kanske sex år då.
Min mormor hade kommit på besök och berättade att det viktigaste i livet var att fånga lyckofågeln vid stjärten och hålla den nära då skulle allt bli bra, livet lätt och vackert och alla runt omkring nöjda och glada.
Det där med livet förstod vi inte så mycket av, men att alla omkring skulle vara glada satte sig. Vem vill inte att föräldrarna ska sluta gräla? Vi bestämde oss för att leta rätt på just den där lyckofågeln.
Anki hade bestämt för sig att hon visste precis var fågeln fanns. Den bor i huset bredvid!, påstod hon. Där bodde en argsint farbror som ofta tog ut sin färgglada, jättestora fågel på gården. Den skrek märkligt, men vacker var den nästan som på Skansen, men vi hade aldrig sett något liknande även där.
Vi förberedde oss noggrant för vår jakt. På Ankis balkong hittade hon en gammal bur från när hennes mormor en gång hade haft kanin.
Man kan ju inte bara hålla fågeln i stjärten hela tiden! Armarna blir trötta och när lyckan slår till måste man ju kunna hålla sin glass också. Vi tog med oss lite knäckebröd och några småkakor. Något måste ju fågeln tycka om. Valborg lade dessutom ner en kola, utifallatt. Alla älskar ju kola, eller hur? Tänk om hon inte alls gillade bröd!
Vi hade inte bråttom, det här var ju på allvar! Till och med Ankis mormor hade hunnit resa hem igen. Snart skulle det bli sommarlov, och föräldrarna började packa inför den där gemensamma semestern två familjer. Vi skulle hyra en gammal stuga i närheten av Varberg, nära havet, och tiden gick segt. Anki längtade efter både sommarstugan och att få åka till mormor. Hon tyckte synd om Valborg, som varken hade mor- eller farmor kvar.
Så vi bestämde oss: fångar vi bara lyckofågeln skulle nog Valborg få en mormor hon med det var värt allt krångel!
Dagen före resan bad vi att få leka hos varandra och smög ner i trappan, kikandes som agenter för att inte bli avslöjade av någon vuxen.
Vi gick ut på gården, och vidare till det där trista grå huset där lyckofågeln bodde.
Men där var alldeles tyst och folktomt. Ingen att fråga, ingen fågel i sikte. Valborg var nära att börja gråta, men Anki var den som tog tag i situationen: Kom nu, vi knackar på hos folk och frågar!
Vi gick våning för våning, knackade på dörr efter dörr. Många öppnade inte alls, andra fräste åt oss och tyckte vi var odrägliga ungar.
Ursäkta, vet du var lyckofågeln bor?
De vuxna såg frågande och ibland irriterade ut ingen verkade fatta frågan.
Till slut öppnade en pojke, några år äldre än vi, och ryckte på axlarna: Kom in!
Fågeln fann vi inte där heller, men pojkens familj hade de mest fascinerande saker: masker från Afrika på väggen, stora snäckskal där man kunde höra havet, och en modellbåt av ett riktigt skepp Heliga Anna, berättade pojken. Jag byggde den med pappa.
Åh, som jag! pep Anki glatt.
Heter du Anna? Det är ett jättefint namn! Mamma heter också det, men hon är på jobbet. Får ni verkligen vara ute själva?
Då mindes vi att vi varit borta länge, att tiden gått, och att vi nog redan blivit saknade hemma.
Skynda, Valborg!
Vi glömde till och med buren vi släpat på och rusade ut.
Vänta! ropade pojken och sprang ikapp oss vid dörren. Här!
Han lade några stora, skimrande fjädrar i våra händer.
Vad är det här?
Påfågelfjädrar! Min mamma jobbar på Skansen. Ta dem!
Vi stirrade häpet, knappt vågade vi ta emot dem, men de var fantastiska. Utan att säga hejdå sprang vi hela vägen hem.
Där blev vi genast upptäckta. Våra mammor var förtvivlade, letade efter oss överallt. Papporna stod och kedjerökte, väntade på polisen som strax skulle komma.
När våra mammor fick syn på oss sjönk Valborgs mamma ner mitt på gården.
Tack och lov…
Sen blev det både tårar, kramar och bannor. Men någon riktig utskällning hann de ändå inte med innan packningen kallade igen.
Senare, när vi satt på varsin gunga i stugan nere vid havet, viskade Anki:
Vet du, Valborg, vi behöver ingen fågel egentligen!
Varför inte?
För att mormor sa att riktig lycka är när man är älskad.
Och?
Om vi inte var älskade så hade de väl inte gråtit när vi försvann? Eller varit rädda att vi aldrig kom tillbaka…
Nej…
Ser du, då är vi faktiskt redan lyckliga!
Kanske det…
Jag vet att vi är det!
Det sommarlovet minns jag fortfarande som det bästa, det som alltid finns kvar i minnet, särskilt när Valborg är med och vi kan plocka fram minnena tillsammans. Ja det är så lättare att minnas allt när man är två.
Valborg var alltid den lugna av oss. Inte som jag rastlös, alltid på språng. Hon kunde fundera en stund, gå tyst och ordna tankarna på vägen. Skynda långsamt, brukade hon säga.
Långt senare, när jag träffade min blivande man, kände jag igen honom först när jag såg modellbåten i vardagsrummet: Heliga Anna. Allt var precis som förr.
På bröllopsdagen tog jag fram påfågelfjädern och visade den för min nyblivne make.
Minns du?
Vi skrattade åt hans minneslucka, men det var början på ett långt och varmt äktenskap. Trots prövningar, barnens första steg, sjukdom och till och med död, stod vi kvar vid varandra. När livet tog min Stig ifrån mig var Valborg där, mitt i natten, och höll mig i famnen.
Du har barnen, Anna…
Då vaknade jag till. Lyckan fanns kvar, även om den blivit mindre. Och barnen skulle ju inte bli föräldralösa Så länge någon står mellan barnet och himlen, är det inget barn utan hopp, brukade min mormor säga.
Kunde det vara sant, så var det ändå värt allt att leva vidare, att vara farmor, att få besök, resa med tåg till dottern i Stockholm eller sonen i Göteborg. Alltid väntade någon på mig.
När sommaren kom samlades barnbarnen i huset, famlade runt mig om nätterna. Äldsta barnbarnet låg och lyssnade på sagor, låtsades bli förvånad trots att hon hört sagan hundratals gånger.
Så kom lugnet tillbaka, en glad enkel känsla en fjäder lätt, kanske inte lika vacker som påfågelfjädern jag fick som barn, men ändå magisk.
Jag vet att vi haft tur, jag och Valborg. Vare sig vi fick någon lyckofågel eller inte, så missade vi inte lyckan när den väl kom. Vi förstod tidigt att det var det som betydde allt.
Valborg kunde ha blivit barnlös, men kärleken övervann allt. Och även när livet var som svårast, var det hon, hennes make, och senare sonen alltid tillsammans.
Inte ens efter svärmor Marias död släppte Valborg taget om familjen. Hon blev den där klippan som gav trygghet år efter år. När sonen blev officer och flyttade runt hela Sverige, när barnbarn lojtade in, när andras barn också blev hennes, fanns där en öppen famn.
Så sitter vi nu, återigen under körsbärsträdet, betraktar blomningen, och Anna säger:
Valborg, när åker vi till landet? Det är ju snart påsk!
Till helgen. När jag putsat fönstren.
Kommer barnen?
De stannar till och från. Äldste ska börja plugga i Uppsala, så de åker upp och tittar på universitetet. Barnbarnen kanske stannar hos mig nån vecka. Dina då?
Mina kommer inte förrän i sommar, deras skola har inte slutat än. Men väntan känns så lång…
Tiden är lång när man väntar på något gott, men när det väl är här, försvinner det på ett ögonblick.
Visst är det så! Kommer du ihåg när vi letade efter lyckofågeln?
Ja, det gör jag! Mamma blev så orolig att pappa var tvungen att ge mig en riktig tillrättavisning, så jag skulle komma ihåg att aldrig försvinna så där igen!
Men, Valborg…
Ja?
Tror du inte vi faktiskt fångade den där fågeln ändå? Utan att vi märkte det? Kanske har den flugit bredvid oss hela livet, och vår lycka barnen, männen, familjerna är allt vi kunnat önska oss?
Det tror jag med. Och vi får tacka vår lilla fågel om vi ser den igen, så den sträcker på vingarna och vippar på stjärten. Om bara de vi älskar får bli lyckliga så är allt gott…
Så känner jag, när jag bläddrar i dagboken under denna svala försommarnatt det är inte några fjädrar eller magiska fåglar det egentligen handlar om. Det var aldrig lyckofågeln vi sökte, det var förstånd att se lycka där vi stod. Och turen att få dela den i vänskap med Valborg.
Livet lär mig att lyckan sällan är stor och bländande oftast är den bara en stilla röst bredvid i vårkvällen. Jag har fått min del, och allt jag önskar är att den vilar kvar bland dem jag älskar så länge jag eller de lever.
