Jag reste till Italien på en rundresa med ett svenskt pensionärsgäng: Jag anade inte att jag i skuggan av Colosseum skulle möta en man som fick mig att känna mig ung igen

Den här veckan åkte jag på en bussresa till Italien med ett gäng svenska pensionärer. Jag hade inga stora förväntningar några dagar med sightseeing, kanske ta ett och annat foto till albumet, köpa lite småsaker till barnbarnen. Mest ville jag bort från vardagens stillastående och ensamhet som krupit sig på de senaste åren.

Jag antog att Rom, Florens och Venedig bara skulle bli ytterligare namn på min lista över resmål. Men i skuggan av Colosseum hände nåt oväntat där mötte jag en man som på nytt fick mig att känna mig ung.

Jag stod under valven och beundrade byggnaden i solen, medan guiden pratade på om gladiatorerna. Jag lyssnade knappt, tankarna låg långt bort, när någon intill mig plötsligt skämtade: Undrar om gladiatorerna också gnällde över värmen så här som vi svenskar.

Jag vände mig om och såg honom. Han var lång, håret grånat i tinningarna och med ett leende som kändes både bekant och nytt på samma gång. Han bar skjorta med solhatt, såg alldeles vanlig ut, men ögonen de såg på mig som om vi var ensamma i hela Rom.

Vi började prata. Han hette Olle, också pensionär och änkling. Han reste själv sa att han bestämt sig för att inte skjuta upp drömmarna längre. Jag ville se Rom innan det är för sent.

Samtalet flöt lätt, fyllt av skratt, precis som om vi varit vänner sedan länge. Vi satt under Colosseums valv med varsin espresso och delade tankar om både staden och livet, och jag märkte plötsligt att det var länge sedan någon faktiskt lyssnat på mig med sån uppriktig nyfikenhet.

Resten av resan förändrades. Vi började slå oss ner bredvid varandra i bussen, åt lunch ihop och tappade bort oss bland turisterna, för att sedan hitta varandra igen med bara en blick.

På kvällarna, när de andra spelade kort eller slötittade på svensk tv via iPads i lobbyn, stod Olle och jag ute på hotellbalkongen. Vi såg ljusen tändas över stadens tak, pratade om barn, om vårt förflutna, om hur oväntat det var att plötsligt känna hjärtat rusa igen.

Jag blev som pånyttfödd, började klä upp mig och sminka mig, skrattade mer än jag gjort på åratal. Några av damerna i gruppen log mot mig vissa med värme, andra med en glimt av avund. Men innerst inne var jag glad över att ha återfunnit en del av mig själv jag trodde gått förlorad bland veckohandling och kaffepauser på Hemköp.

Ju närmare hemresan kom, desto mer smög sig en fråga in: Vad nu? Olle bodde långt bort, uppe i Östersund, jag själv nära Kalmar. Våra liv redan inrutade, och kanske var allt detta bara ett undantag, en vecka utanför verkligheten. Kan sådana möten betyda något på riktigt?

Sista dagen tog vi en promenad, bara vi två, genom Rom. Satt på Spanska trappan, åt italiensk glass och var tysta. Till slut sa Olle: Jag har inte känt mig så levande på år, men tänk om allt försvinner när vi kommer hem? Vi har våra liv, och kanske var det här bara en semesterdröm.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Delar av mig ville tro på framtiden, andra var rädda att det här var en förälskelse dömd att blekna redan på planet mot Arlanda.

Vi sa hejdå på flygplatsen. Kramen blev längre än vad som känns normalt bland bekanta. Vi utväxlade telefonnummer, men ingen av oss sa rakt ut: Vi ses igen.

Nu hemma, när jag bläddrar bland bilderna, vet jag inte hur jag ska tolka veckan. Allt var som en dröm vacker, härlig, men skör. Kanske hade Olle rätt: det var en illusion. Kanske är jag feg som inte vågar ta reda på om livet vill ge mig en andra chans.

Så nu sitter jag här med min mugg bryggkaffe vid köksbordet och funderar: Är det värt risken att kasta in en liten ljusglimt i ett lugnt, tryggt liv för den där känslan av att vara med om något helt nytt? Var det bara en kort romans under Roms himmel, eller början på ett kapitel jag ännu inte kan ana? Hjärtat slår fortare bara av tanken på Olle, men förnuftet säger att det är galenskap.

Kanske är det just därför jag lägger allt på papper för att fråga: Har man rätt att våga öppna dörrarna för något nytt, även efter femtio, sextio eller sjuttio? Eller ska man hålla fast vid minnet och låta det förbli en vacker, ofarlig skatt? Vågar man ge känslorna chansen, även när man borde veta bättre?

Jag har lärt mig att det aldrig är för sent att känna sig levande. Oavsett vad som händer, vill jag inte längre låtsas att hjärtat är stumt.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Jag reste till Italien på en rundresa med ett svenskt pensionärsgäng: Jag anade inte att jag i skuggan av Colosseum skulle möta en man som fick mig att känna mig ung igen
Håll dig borta från mig! Jag har aldrig lovat att gifta mig med dig! Och dessutom, jag vet inte ens vems barn det är – kanske inte ens mitt? – Så dansa iväg, valsen är din, medan jag nog beger mig härifrån, – så sade Viktor, som var på tjänsteresa i vår svenska småstad, till en chockad Valentina. Och hon stod där – kunde inte tro sina öron eller ögon. Var det verkligen samma Viktor som nyss bar henne på sina armar och kallade henne sin älskade Valentina, lovade guld och gröna skogar? Nu stod framför henne en förvirrad, främmande och kall man… Valentina grät i en vecka, vinkade adjö till Viktor för alltid. Men med åldern – hon var redan trettiofem år – och sin egen blygsamma framtoning, insåg hon att chansen till kvinnlig lycka var liten, och bestämde sig för att bli mamma på egen hand. Valentina fick sin dotter, Maria, precis som planerat. Flickan växte upp snäll och glad, orsakade aldrig sin mamma bekymmer – kanske hon intuitivt förstod att det ändå inte hjälpte att skrika. Valentina tog hand om dottern, men den verkliga moderskärleken fanns aldrig riktigt där. Kramar, närhet, gemensam tid – det blev sällsynta stunder. Ibland sträckte Maria ut händerna mot sin mamma, men Valentina drog sig undan. “Jag har så mycket att stå i, är trött, har ont i huvudet…” Den där känslan, instinkten, infann sig bara inte. När Maria var sju hände något oväntat – Valentina träffade en man. Inte nog med det: hon tog honom till sig hem! Hela samhället pratade, skakade på huvudet: vad håller hon på med, så ansvarslöst mot sin dotter! Mannen – Ivar (ja, han var inte ens från orten!), utan fast anställning, mystisk och tystlåten – kanske en lurendrejare? Men Valentina struntade i vad andra tyckte, ville ge sig själv en sista chans till lycka… Och snart blev grannarna tvungna att ändra uppfattning. För Ivar hade händighet av sällan skådat slag – han fixade bron, lagade taket, reste staketet. Snart frågade folk om hjälp, och Ivar sa: “Är du gammal eller fattig så hjälper jag dig ändå. Annars får du betala lite – med pengar eller kanske med ägg, kött eller sylt.” Valentina hade trädgård men ingen egen ko – men nu fick dottern både mjölk och grädde på bordet! Och Valentina, som aldrig känt sig vacker, blommade ut med Ivar vid sin sida – hon blev mjukare, gladare, till och med mer kärleksfull mot Maria. Ett leende som ingen sett förut… Maria växte upp, följde Ivar med blicken och fascinerades av vad han kunde skapa med sina händer. Mamma gick tidigt till jobbet och det blev Ivar som lagade frukost och middag – vilka pajer och gratänger! Han lärde Maria att laga mat, att duka vackert, att fiska. På sommarmorgnar smög de till ån och satt tysta vid vattnet. Ivar köpte henne cykel, smorde trasiga knän och lärde henne att man måste kunna falla – men också resa sig igen. Till julen fick Maria skridskor under granen, och glädjetårarna rann när de sedan gick ut på den frusna sjön där Ivar tålmodigt höll hennes hand tills hon själv kunde susa fram. Maria växte upp och flyttade till stan för att studera. Livet var inte lätt, men Ivar fanns alltid där – bar kassar, såg henne ta studenten, stod vid hennes sida när hon gifte sig, väntade nervöst på barnbarnet, älskade sitt barnbarn mer än vissa älskar sitt eget kött och blod. Så en dag gick Ivar bort, som vi alla gör till slut. Maria stod med sin mamma vid graven, kastade en näve jord och viskade tungt: – Farväl, pappa… Du var världens bästa far. Jag kommer alltid att minnas dig. Och han blev kvar i hennes hjärta – inte som Ivar, inte som styvpappa – utan som PAPPA. För ibland är pappa inte den som ger dig livet, utan den som uppfostrar dig, delar din glädje och sorg, och står kvar vid din sida… En gripande, svensk livsberättelse om vad det egentligen betyder att vara förälder! Tack för era kommentarer och gilla-markeringar. Följ sidan för fler spännande berättelser!