Blixt Högt smäll Mörker Mörker
Slutligen började mörkret lätta. En röst hördes:
Kerstin Nilsson, det är räddningstjänsten, något exploderade där inne.
Genom smärtan kände han en hand vidröra halsen. Försökte öppna ögonlocken. Det gick med möda. Framför ögonen ett hänge i form av en rektangel med ingraverade stjärntecken… Kvinnans ögon i vit rock
Till operationssalen! hördes rösten alldeles intill.
Föräldrarna kom hem från jobbet. Mamman rusade direkt till köket efter att ha tittat in i rummet där sonen satt med läxorna. Lars, som steg in, märkte genast att sonen verkade nere.
Erik, vad är det som har hänt? fadern rufsade honom i håret.
Ingenting, – muttrade sonen, en fjärdeklassare.
Kom igen, berätta nu!
Snart är det den åttonde mars. Läraren höll oss kvar idag och sa att vi pojkar måste fixa presenter till flickorna.
Ja, och vad är det för problem? log fadern.
Vi har lika många killar och tjejer. Och hon delade upp vem som ger till vem, – sonen suckade djupt. Jag fick den fula, Kerstin Nilsson.
Alla flickor vill ha en present på den åttonde mars, även de fula, – fadern försökte tala med sonen som med en vuxen. Hur delade hon upp det? Enligt alfabetet?
Nej, enligt stjärntecken?
På vilket sätt då? Lars kunde inte låta bli att le igen.
Enligt hur de passar ihop. Kerstin är Jungfru, och Jungfrur passar bäst med Oxen. Och jag är just en Oxe.
Det är ju bra om ni passar ihop! När du blir stor kanske du blir kär i henne.
Fadern höll inte ut utan skrattade högt. Mamman kom springande in i rummet:
Vad är det som pågår här?
Eva, gå till köket, – faderns ansikte blev allvarligt. Vi har ett viktigt samtal med vår son.
När mamman gått ut frågade Erik med sorgsen röst:
Pappa, vad ska jag göra nu då?
Fixa en present!
Vilken?
Imorgon på jobbet ordnar jag en present till din utvalda.
Pappa, vilken present kan du göra? Du jobbar ju på fabriken.
Ja! Men jag jobbar i galvaniken. Där görs alla sorters metallbeläggningar.
Pappa, jag fattar inte.
Imorgon får du se själv!
***
Nästa dag kom fadern hem med ett hänge på kedja som såg ut som guld. På ena sidan var två stjärntecken ingraverade, Oxen och Jungfru, och på den andra stod det fint men prydligt:
«Till min klasskamrat Kerstin på den åttonde mars! Erik».
Oj, hur snyggt det hänget såg ut! Och när mamman stoppade in det i en cellofanpåse blev det rent av lyxigt.
***
Så kom den sjunde mars. Läraren hade ingen tanke på att hålla vanliga lektioner. Först fick hon sin egen present från klassen. Hon tackade länge. Sedan sa hon att pojkarna skulle ge sina presenter till flickorna.
Vad det blev liv! Alla pojkar rusade fram till sina «utvalda». Erik gick också fram till Kerstin Nilsson och sa som pappa hade lärt honom:
Kerstin, jag gratulerar dig till den åttonde mars! Kanske kommer ödet att förena Oxen och Jungfrun någon gång.
Efter den inövade frasen gick Erik tillbaka till sin plats och märkte förstås inte hur hjärtat slog hos den där fula flickan, enligt honom.
Snart flyttade Kerstins föräldrar till ett annat område, och från femte klass började hon i en annan skola.
***
Erik öppnade ögonen. Det vita taket i sjukhusrummet. Försökte röra på armar och ben. Bara vänster arm lydde.
Var är jag? frågade han ut i tomma luften.
Det hördes ett klapprande och en patient på kryckor kom fram till sängen, tittade noga på honom och frågade:
Har du vaknat? Du ligger på akutkirurgiavdelningen.
Har jag armar och ben hela? frågade Erik lågt.
Verkar som allt sitter på plats, – sa den andre glatt. Men du är lindad från topp till tå.
Det är bra om allt är helt.
Då kom sjuksköterskan och frågade omtänksamt:
– Hur känns det?
– Vad har hänt med mig! svarade Erik med en motfråga.
– Inget hotar ditt liv. Armar och ben kommer att fungera. Men det blir många ärr kvar, – hon räckte fram en påslagen telefon. Din mamma bad att ringa när du vaknar.
– Sonen min, – hördes mammans röst genom tårar.
– Mamma, allt är bra, – han försökte låta munter. De sa att bara små ärr blir kvar. Snart blir jag utskriven.
– De lät mig inte stanna hos dig i natt. Sonen min, jag kommer nu.
– Mamma, var inte så ledsen!
Han lade telefonen bredvid sig och försökte le mot sjuksköterskan:
– Tack!
– Nej, de kommer inte skriva ut dig än, – log sjuksköterskan tillbaka. Tre veckor blir det minst!
– Vad hände med dig? frågade rumskamraten när sjuksköterskan gått.
– Jag är räddningsarbetare. På fabriken började syrebehållare explodera, – började Erik minnas. De kallade på oss. Vi kom före brandmännen. Lokalen är jättestor, inne fanns tre skadade. Vi sprang in, där låg behållare utspridda och det brann på sina håll. Vi bar ut de skadade Jag var sist ut När jag redan var vid dörren exploderade en till behållare Sen minns jag inget.
– Ja, du fick det ordentligt.
– Erik Andersson, – hördes sjuksköterskans röst. En kollega från jobbet vill träffa dig.
– Hej, Erik! Hur mår du?
– Armar och ben hela! svarade den skadade optimistiskt. Men jag kan bara hälsa med vänster hand just nu!
– Sluta tjata!
– Vad hände sen?
– Vi höll på att gå ut när det small. Vi rusade tillbaka direkt, drog ut dig du var helt blodig läkarna var redan där
– Tack!
– Erik, vad snackar du om?! plötsligt log vännen. – De vill visst ge oss medaljer.
– Till dess har de skrivit ut mig.
– Okej, jag går nu. Ni har visning. Sjuksköterskan sa att det inte fick ta lång tid.
Vännen hann inte gå innan läkaren kom in, en man runt fyrtio:
– Nå, hur går det, hjälte? han gick fram till sängen.
– Det går.
– Eftersom du redan pratar betyder det att du klarar dig. Kom, jag undersöker dig!
– Var det du som sydde mig? frågade Erik.
– Nej, Kerstin Nilsson. Hon kommer övermorgon.
***
Två dagar gick. Erik försökte redan sätta sig upp. Visst, smärtan i benen var fortfarande stark, höger arm var sönderriven. Och sår över hela kroppen, minst tio stycken. Två i ansiktet, när det small slog han i porten, tur att han hann sträcka fram höger arm. Tittade i spegeln. Ansiktet var fortfarande svullet.
Idag skulle visningen göras av läkaren som igår sydde honom i fem timmar i operationssalen. Erik kände sig till och med lite nervös.
Så kom hon in. Ung, smal, visst med glasögon, men de förstörde henne inte alls och den vita rocken passade henne perfekt. Erik var tjugosju och redan gift. Men efter ett halvår skiljde de sig karaktärerna gick inte ihop, som det stod i papperna, men egentligen gillade inte ex-frun räddningsarbetarens lön.
– God dag! sa läkaren och gick mot sängen.
– God dag! Var det du som sydde mig?
– Ja, – log hon. Är något fel?
– Låt mig undersöka dig!
Och hon lutade sig över honom Framför ögonen såg han hänget med stjärntecknen dingla från hennes hals:
– Kerstin Nilsson!!! utropade han.
Hon tittade noga på hans svullna ansikte.
– Ursäkta! sa hon utan att känna igen honom.
– Jag är Oxen, – och pekade på hänget.
– Erik Andersson? hennes läppar darrade. Kommer du ihåg mig fortfarande?
– Vad säger du, Kerstin? när han såg tårar i hennes ögon lade han sin handflata på hennes hand.
– Ursäkta! hon tog fram en näsduk och torkade ögonen. Jag trodde aldrig vi skulle träffas så här.
Mer den dagen kom Kerstin inte in i rummet. Men Erik hade redan förstått att hennes schema var som hans: dag, natt och två lediga dagar.
Han ville inte verka hjälplös inför henne. Hela nästa dag försökte han gå runt i rummet med stöd av sängarna, ett par gånger höll han sig i väggen och gick ut i korridoren.
Kvällen. Dagskiftets läkare gick. Nytt skift kom det märktes på rösterna i korridoren. Nu visning
Och plötsligt rop och brådskande steg i korridoren. Sånt händer när en ny skadad kommer in.
Redan tio. Sjuksköterskan kom och släkte ljuset i rummet. Men sömnen ville inte infinna sig. Redan efter midnatt hördes steg i korridoren, de tystnade och i tystnaden kände Erik snarare än hörde att någon grät där ute. Han reste sig och gick försiktigt ut.
Vid bordet vid dörren satt hans forna klasskamrat med huvudet i händerna och grät. Han gick fram och lade den friska handen på hennes axel:
– Vad är det, Kerstin!
Hon reste sig och tryckte ansiktet mot hans axel:
– Jag opererade en kvinna, hon kom under en bil, – började hon berätta kvävd av tårar. Jag gjorde allt som gick och lite till Hon ligger nu i intensivvården men klarar sig inte. Hon har två barn hennes man är hos henne just nu
– Lugna dig, Kerstin!
– I tre år har jag jobbat som kirurg och jag kan fortfarande inte vänja mig vid att människor dör.
– Lugna dig, lugna dig! Sådana är våra yrken. På fem år har jag också sett många dödsfall, men vi har räddat många liv också, – Erik suckade tungt. – Därför lämnade frun mig. Hon säger att jag kommer hem inte som mig själv och tjänar för lite. Men jag har alltid fyra tusen kronor det går att leva på.
– Jag har precis samma, – hon tittade honom i ansiktet. Killarna tittar på mig som om jag vore knäpp. Ännu inte gift, bor hemma hos föräldrarna som ett litet barn.
– Kom igen, vi är bara tjugosju hela livet ligger framför oss.
– Nej, Erik, vi är redan tjugosju.
– Kerstin Nilsson, hennes puls försvinner, – ropade sjuksköterskan som sprang ut.
– Ursäkta! och Kerstin rusade till intensivvården.
Han kunde inte somna den natten. På morgonen kom sjuksköterskan och gav honom sprutan som vanligt.
– Kvinnan som opererades i natt, lever hon? frågade han oväntat även för sig själv.
– Hon lever, men tillståndet är extremt allvarligt.
***
Tre veckor gick. Såren på Eriks kropp hade läkt. Med Kerstin träffades de när det var hennes skift, och han drogs starkare och starkare till henne. Men akutkirurgiavdelningen är inte platsen för att prata om något riktigt personligt.
Så sa den manliga läkaren under en morgonvisning:
– Idag skriver jag ut dig, – log han och tillade. Från sjukhuset alltså. Gå direkt till vårdcentralen, där bestämmer de hur länge du ska vara sjukskriven.
– Då kan jag packa!
– Ja, ja! Skynda dig inte. Nu förbereder de utskrivningen.
När läkaren gått rakade Erik sig. I spegeln noterade han med tillfredsställelse att de två kvarvarande ärren inte förstörde ansiktet, snarare gav de lite manlig karaktär. De andra ärren var inte värda att bry sig om.
Han packade och gick ut i korridoren. Mot honom kom en patient som höll sig i väggen.
«Hon klarade sig ändå!» tänkte han glatt.
Sjuksköterskan kom ut och gav honom blanketten:
– Hej då, Erik! Kom inte hit mer!
***
Han hade sin egen etta men åkte hem till föräldrarna. Mamman hade väntat och oroat sig så mycket. Hon hade till och med tagit semester.
– Sonen min! hon rusade fram och kramade honom.
– Allt är bra, mamma! Som du ser är jag vid liv och mår bra.
– Kom, jag har lagat mat. Hur smal du har blivit.
– Oj, hur jag har längtat efter hemmamat!
– Tills du blir frisk och gifter dig bor du hemma. Ditt rum står fortfarande tomt, – och hon ropade som till ett barn. Gå och tvätta händerna!
***
Fram till kvällen gick Erik till frisören. Han tittade in i sin lägenhet och hämtade lite kläder. Mamman började genast stryka dem.
På kvällen kom fadern från jobbet. De satte sig som förr alla tillsammans och pratade ända till natten.
Han lade sig i sitt gamla rum där barndomen och ungdomen hade gått, men somnade inte direkt:
«Imorgon måste jag till vårdcentralen. Sen till jobbet. Och på kvällen»
Med tanken på nästa kväll somnade han långt efter midnatt.
***
Nästa dag gick Erik på morgonen till vårdcentralen. Fram till lunch gick han runt bland rummen. Efter lunch åkte han till jobbet, just hans skift var det.
– Vart ska du? undrade fadern.
– Pappa, kommer du ihåg för länge sedan när jag gick i fjärde klass. Du gjorde ett hänge till present åt en klasskamrat?
– Den fula Kerstin Nilsson? Jag kommer ihåg.
– Kommer du ihåg att du sa: «När du blir stor kanske du blir kär i henne».
– Det kommer jag också ihåg.
– Pappa, Kerstin är kirurg nu. Det var hon som opererade mig. Och hon bär fortfarande hänget runt halsen.
– Jaha, se där!
– Pappa, dina ord blev sanna. Jag går till henne!
***
Tjugosju år är inte så mycket för att börja ett liv med en älskad person.Blixt Högt smäll Mörker Mörker
Slutligen började mörkret lätta. En röst hördes:
Kerstin Nilsson, det är räddningstjänsten, något exploderade där inne.
Genom smärtan kände han en hand vidröra halsen. Försökte öppna ögonlocken. Det gick med möda. Framför ögonen ett hänge i form av en rektangel med ingraverade stjärntecken… Kvinnans ögon i vit rock
Till operationssalen! hördes rösten alldeles intill.
Föräldrarna kom hem från jobbet. Mamman rusade direkt till köket efter att ha tittat in i rummet där sonen satt med läxorna. Lars, som steg in, märkte genast att sonen verkade nere.
Erik, vad är det som har hänt? fadern rufsade honom i håret.
Ingenting, – muttrade sonen, en fjärdeklassare.
Kom igen, berätta nu!
Snart är det den åttonde mars. Läraren höll oss kvar idag och sa att vi pojkar måste fixa presenter till flickorna.
Ja, och vad är det för problem? log fadern.
Vi har lika många killar och tjejer. Och hon delade upp vem som ger till vem, – sonen suckade djupt. Jag fick den fula, Kerstin Nilsson.
Alla flickor vill ha en present på den åttonde mars, även de fula, – fadern försökte tala med sonen som med en vuxen. Hur delade hon upp det? Enligt alfabetet?
Nej, enligt stjärntecken?
På vilket sätt då? Lars kunde inte låta bli att le igen.
Enligt hur de passar ihop. Kerstin är Jungfru, och Jungfrur passar bäst med Oxen. Och jag är just en Oxe.
Det är ju bra om ni passar ihop! När du blir stor kanske du blir kär i henne.
Fadern höll inte ut utan skrattade högt. Mamman kom springande in i rummet:
Vad är det som pågår här?
Eva, gå till köket, – faderns ansikte blev allvarligt. Vi har ett viktigt samtal med vår son.
När mamman gått ut frågade Erik med sorgsen röst:
Pappa, vad ska jag göra nu då?
Fixa en present!
Vilken?
Imorgon på jobbet ordnar jag en present till din utvalda.
Pappa, vilken present kan du göra? Du jobbar ju på fabriken.
Ja! Men jag jobbar i galvaniken. Där görs alla sorters metallbeläggningar.
Pappa, jag fattar inte.
Imorgon får du se själv!
***
Nästa dag kom fadern hem med ett hänge på kedja som såg ut som guld. På ena sidan var två stjärntecken ingraverade, Oxen och Jungfru, och på den andra stod det fint men prydligt:
«Till min klasskamrat Kerstin på den åttonde mars! Erik».
Oj, hur snyggt det hänget såg ut! Och när mamman stoppade in det i en cellofanpåse blev det rent av lyxigt.
***
Så kom den sjunde mars. Läraren hade ingen tanke på att hålla vanliga lektioner. Först fick hon sin egen present från klassen. Hon tackade länge. Sedan sa hon att pojkarna skulle ge sina presenter till flickorna.
Vad det blev liv! Alla pojkar rusade fram till sina «utvalda». Erik gick också fram till Kerstin Nilsson och sa som pappa hade lärt honom:
Kerstin, jag gratulerar dig till den åttonde mars! Kanske kommer ödet att förena Oxen och Jungfrun någon gång.
Efter den inövade frasen gick Erik tillbaka till sin plats och märkte förstås inte hur hjärtat slog hos den där fula flickan, enligt honom.
Snart flyttade Kerstins föräldrar till ett annat område, och från femte klass började hon i en annan skola.
***
Erik öppnade ögonen. Det vita taket i sjukhusrummet. Försökte röra på armar och ben. Bara vänster arm lydde.
Var är jag? frågade han ut i tomma luften.
Det hördes ett klapprande och en patient på kryckor kom fram till sängen, tittade noga på honom och frågade:
Har du vaknat? Du ligger på akutkirurgiavdelningen.
Har jag armar och ben hela? frågade Erik lågt.
Verkar som allt sitter på plats, – sa den andre glatt. Men du är lindad från topp till tå.
Det är bra om allt är helt.
Då kom sjuksköterskan och frågade omtänksamt:
– Hur känns det?
– Vad har hänt med mig! svarade Erik med en motfråga.
– Inget hotar ditt liv. Armar och ben kommer att fungera. Men det blir många ärr kvar, – hon räckte fram en påslagen telefon. Din mamma bad att ringa när du vaknar.
– Sonen min, – hördes mammans röst genom tårar.
– Mamma, allt är bra, – han försökte låta munter. De sa att bara små ärr blir kvar. Snart blir jag utskriven.
– De lät mig inte stanna hos dig i natt. Sonen min, jag kommer nu.
– Mamma, var inte så ledsen!
Han lade telefonen bredvid sig och försökte le mot sjuksköterskan:
– Tack!
– Nej, de kommer inte skriva ut dig än, – log sjuksköterskan tillbaka. Tre veckor blir det minst!
– Vad hände med dig? frågade rumskamraten när sjuksköterskan gått.
– Jag är räddningsarbetare. På fabriken började syrebehållare explodera, – började Erik minnas. De kallade på oss. Vi kom före brandmännen. Lokalen är jättestor, inne fanns tre skadade. Vi sprang in, där låg behållare utspridda och det brann på sina håll. Vi bar ut de skadade Jag var sist ut När jag redan var vid dörren exploderade en till behållare Sen minns jag inget.
– Ja, du fick det ordentligt.
– Erik Andersson, – hördes sjuksköterskans röst. En kollega från jobbet vill träffa dig.
– Hej, Erik! Hur mår du?
– Armar och ben hela! svarade den skadade optimistiskt. Men jag kan bara hälsa med vänster hand just nu!
– Sluta tjata!
– Vad hände sen?
– Vi höll på att gå ut när det small. Vi rusade tillbaka direkt, drog ut dig du var helt blodig läkarna var redan där
– Tack!
– Erik, vad snackar du om?! plötsligt log vännen. – De vill visst ge oss medaljer.
– Till dess har de skrivit ut mig.
– Okej, jag går nu. Ni har visning. Sjuksköterskan sa att det inte fick ta lång tid.
Vännen hann inte gå innan läkaren kom in, en man runt fyrtio:
– Nå, hur går det, hjälte? han gick fram till sängen.
– Det går.
– Eftersom du redan pratar betyder det att du klarar dig. Kom, jag undersöker dig!
– Var det du som sydde mig? frågade Erik.
– Nej, Kerstin Nilsson. Hon kommer övermorgon.
***
Två dagar gick. Erik försökte redan sätta sig upp. Visst, smärtan i benen var fortfarande stark, höger arm var sönderriven. Och sår över hela kroppen, minst tio stycken. Två i ansiktet, när det small slog han i porten, tur att han hann sträcka fram höger arm. Tittade i spegeln. Ansiktet var fortfarande svullet.
Idag skulle visningen göras av läkaren som igår sydde honom i fem timmar i operationssalen. Erik kände sig till och med lite nervös.
Så kom hon in. Ung, smal, visst med glasögon, men de förstörde henne inte alls och den vita rocken passade henne perfekt. Erik var tjugosju och redan gift. Men efter ett halvår skiljde de sig karaktärerna gick inte ihop, som det stod i papperna, men egentligen gillade inte ex-frun räddningsarbetarens lön.
– God dag! sa läkaren och gick mot sängen.
– God dag! Var det du som sydde mig?
– Ja, – log hon. Är något fel?
– Låt mig undersöka dig!
Och hon lutade sig över honom Framför ögonen såg han hänget med stjärntecknen dingla från hennes hals:
– Kerstin Nilsson!!! utropade han.
Hon tittade noga på hans svullna ansikte.
– Ursäkta! sa hon utan att känna igen honom.
– Jag är Oxen, – och pekade på hänget.
– Erik Andersson? hennes läppar darrade. Kommer du ihåg mig fortfarande?
– Vad säger du, Kerstin? när han såg tårar i hennes ögon lade han sin handflata på hennes hand.
– Ursäkta! hon tog fram en näsduk och torkade ögonen. Jag trodde aldrig vi skulle träffas så här.
Mer den dagen kom Kerstin inte in i rummet. Men Erik hade redan förstått att hennes schema var som hans: dag, natt och två lediga dagar.
Han ville inte verka hjälplös inför henne. Hela nästa dag försökte han gå runt i rummet med stöd av sängarna, ett par gånger höll han sig i väggen och gick ut i korridoren.
Kvällen. Dagskiftets läkare gick. Nytt skift kom det märktes på rösterna i korridoren. Nu visning
Och plötsligt rop och brådskande steg i korridoren. Sånt händer när en ny skadad kommer in.
Redan tio. Sjuksköterskan kom och släkte ljuset i rummet. Men sömnen ville inte infinna sig. Redan efter midnatt hördes steg i korridoren, de tystnade och i tystnaden kände Erik snarare än hörde att någon grät där ute. Han reste sig och gick försiktigt ut.
Vid bordet vid dörren satt hans forna klasskamrat med huvudet i händerna och grät. Han gick fram och lade den friska handen på hennes axel:
– Vad är det, Kerstin!
Hon reste sig och tryckte ansiktet mot hans axel:
– Jag opererade en kvinna, hon kom under en bil, – började hon berätta kvävd av tårar. Jag gjorde allt som gick och lite till Hon ligger nu i intensivvården men klarar sig inte. Hon har två barn hennes man är hos henne just nu
– Lugna dig, Kerstin!
– I tre år har jag jobbat som kirurg och jag kan fortfarande inte vänja mig vid att människor dör.
– Lugna dig, lugna dig! Sådana är våra yrken. På fem år har jag också sett många dödsfall, men vi har räddat många liv också, – Erik suckade tungt. – Därför lämnade frun mig. Hon säger att jag kommer hem inte som mig själv och tjänar för lite. Men jag har alltid fyra tusen kronor det går att leva på.
– Jag har precis samma, – hon tittade honom i ansiktet. Killarna tittar på mig som om jag vore knäpp. Ännu inte gift, bor hemma hos föräldrarna som ett litet barn.
– Kom igen, vi är bara tjugosju hela livet ligger framför oss.
– Nej, Erik, vi är redan tjugosju.
– Kerstin Nilsson, hennes puls försvinner, – ropade sjuksköterskan som sprang ut.
– Ursäkta! och Kerstin rusade till intensivvården.
Han kunde inte somna den natten. På morgonen kom sjuksköterskan och gav honom sprutan som vanligt.
– Kvinnan som opererades i natt, lever hon? frågade han oväntat även för sig själv.
– Hon lever, men tillståndet är extremt allvarligt.
***
Tre veckor gick. Såren på Eriks kropp hade läkt. Med Kerstin träffades de när det var hennes skift, och han drogs starkare och starkare till henne. Men akutkirurgiavdelningen är inte platsen för att prata om något riktigt personligt.
Så sa den manliga läkaren under en morgonvisning:
– Idag skriver jag ut dig, – log han och tillade. Från sjukhuset alltså. Gå direkt till vårdcentralen, där bestämmer de hur länge du ska vara sjukskriven.
– Då kan jag packa!
– Ja, ja! Skynda dig inte. Nu förbereder de utskrivningen.
När läkaren gått rakade Erik sig. I spegeln noterade han med tillfredsställelse att de två kvarvarande ärren inte förstörde ansiktet, snarare gav de lite manlig karaktär. De andra ärren var inte värda att bry sig om.
Han packade och gick ut i korridoren. Mot honom kom en patient som höll sig i väggen.
«Hon klarade sig ändå!» tänkte han glatt.
Sjuksköterskan kom ut och gav honom blanketten:
– Hej då, Erik! Kom inte hit mer!
***
Han hade sin egen etta men åkte hem till föräldrarna. Mamman hade väntat och oroat sig så mycket. Hon hade till och med tagit semester.
– Sonen min! hon rusade fram och kramade honom.
– Allt är bra, mamma! Som du ser är jag vid liv och mår bra.
– Kom, jag har lagat mat. Hur smal du har blivit.
– Oj, hur jag har längtat efter hemmamat!
– Tills du blir frisk och gifter dig bor du hemma. Ditt rum står fortfarande tomt, – och hon ropade som till ett barn. Gå och tvätta händerna!
***
Fram till kvällen gick Erik till frisören. Han tittade in i sin lägenhet och hämtade lite kläder. Mamman började genast stryka dem.
På kvällen kom fadern från jobbet. De satte sig som förr alla tillsammans och pratade ända till natten.
Han lade sig i sitt gamla rum där barndomen och ungdomen hade gått, men somnade inte direkt:
«Imorgon måste jag till vårdcentralen. Sen till jobbet. Och på kvällen»
Med tanken på nästa kväll somnade han långt efter midnatt.
***
Nästa dag gick Erik på morgonen till vårdcentralen. Fram till lunch gick han runt bland rummen. Efter lunch åkte han till jobbet, just hans skift var det.
– Vart ska du? undrade fadern.
– Pappa, kommer du ihåg för länge sedan när jag gick i fjärde klass. Du gjorde ett hänge till present åt en klasskamrat?
– Den fula Kerstin Nilsson? Jag kommer ihåg.
– Kommer du ihåg att du sa: «När du blir stor kanske du blir kär i henne».
– Det kommer jag också ihåg.
– Pappa, Kerstin är kirurg nu. Det var hon som opererade mig. Och hon bär fortfarande hänget runt halsen.
– Jaha, se där!
– Pappa, dina ord blev sanna. Jag går till henne!
***
Tjugosju år är inte så mycket för att börja ett liv med en älskad person.
