Den fula föll på mig

Blixt Högt smäll Mörker Mörker
Till slut började mörkret skingras. En röst hördes:
Karin Nilsson, det är räddningspersonal, något exploderade där inne.
Genom smärtan kände han en hand vidröra hans hals. Han försökte öppna ögonlocken. Det gick med svårighet. Framför ögonen hängde ett hänge i form av en rektangel med ingraverade stjärntecken… Kvinnans ögon i vit rock
Till operationssalen! ljöd rösten alldeles intill.
Föräldrarna kom hem från jobbet. Mamman rusade genast till köket, efter att ha tittat in i rummet där sonen gjorde läxor. Magnus däremot, när han kom in i rummet, märkte direkt att sonen inte var på humör.
Anton, vad har hänt? fadern klappade honom på huvudet.
Ingenting, – muttrade sonen, fyraklassare.
Kom igen, säg det!
Snart är det den 8 mars. Läraren höll oss kvar idag och sa att vi måste förbereda presenter till tjejerna.
Nå, vad är problemet då? log fadern.
Vi har lika många killar som tjejer. Och hon fördelade vem som ska ge till vem, – sonen suckade tungt. Jag fick den fula, Karin Nilsson.
Alla tjejer vill ha en present på den 8 mars, även de som inte är så snygga också, – fadern försökte tala med sonen som med en vuxen. Hur fördelade hon? Alfabetiskt?
Nej, efter stjärntecken.
Hur då? Magnus kunde inte låta bli att le igen.
Efter kompatibilitet. Karin är Jungfru, och Jungfrur passar bäst med Tjur. Och jag är ju Tjur.
Det är ju bra om ni passar ihop! När du växer upp kanske du blir kär i henne.
Fadern höll inte ut utan skrattade åt den där astrologiska idén. In i rummet sprang genast mamman:
Vad är det som händer här?
Lena, gå till köket, – faderns ansikte blev strängt. Vi har ett allvarligt samtal med sonen.
När mamman gick ut, frågade Anton med sorgsen röst:
Pappa, vad ska jag göra nu?
Förbereda en present!
Vilken?
Imorgon på jobbet gör jag en present till din utvalda.
Pappa, vilken present kan du göra? Du jobbar ju på fabriken.
Ja! Men jag jobbar i galvaniseringen. Där tillverkar vi alla sorters beläggningar för metaller.
Pappa, jag förstår inte.
Imorgon får du se själv!
***
Nästa dag kom fadern med ett hänge på kedja i form av en rektangel, som verkade gyllene. På ena sidan var två stjärntecken ingraverade, Tjur och Jungfru, och på den andra stod det fint men vackert skrivet:
«Till min klasskamrat Karin på den 8 mars! Anton».
Oj, så vackert det här hänget såg ut! Och när mamman packade in det i en cellofanpåse, såg det helt fantastiskt ut.
***
Och så den sjunde mars. Läraren tänkte inte hålla lektioner. Först överlämnade skolbarnen en present till henne. Hon tackade länge. Sedan tillkännagav hon att pojkarna skulle ge presenter till flickorna.
Vad det blev av det! Alla killar rusade till sina “utvalda”. Anton gick också fram till Karin Nilsson och sa som pappa hade lärt honom:
Karin, jag gratulerar dig till högtiden den 8 mars! Kanske kommer ödet en dag att förena Tjur och Jungfru.
Efter att ha sagt den inlärda frasen gick Anton till sin plats och märkte förstås inte hur hjärtat på den här, enligt honom, fula flickan slog.
Snart flyttade Karins föräldrar till ett annat område, och Karin började från femte klass gå i en annan skola.
***
Anton öppnade ögonen. Det vita taket i sjukhussalen. Han försökte röra på armar och ben. Endast vänster arm rörde sig.
Var är jag? vände han sig till ingen i synnerhet.
Det hördes ett klapprande och till hans säng kom en patient på kryckor, tittade noga på honom och frågade:
Har du vaknat till? Du är på akutkirurgiavdelningen.
Har jag armar och ben hela? frågade Anton med låg röst.
Verkar som allt är på plats, – rapporterade han den glada nyheten. Men du är helt förbunden från topp till tå.
Det är bra, om allt är helt.
Då kom en sjuksköterska och frågade omsorgsfullt:
– Hur mår du?
– Vad har hänt med mig! svarade Anton med en motfråga.
– Ditt liv är inte i fara. Armar och ben kommer att fungera. Men det kommer att bli många ärr, – hon räckte över en påslagen telefon. Din mamma bad att ringa när du vaknar.
– Sonen min, – hördes mammans röst genom tårar.
– Mamma, allt är bra, – han försökte tala så muntert som möjligt. De sa att bara små ärr kommer att bli kvar. Snart blir jag utskriven.
– De tillät mig inte att stanna hos dig på natten. Sonen min, jag kommer nu.
– Mamma, bli inte för upprörd!
Han lade telefonen bredvid sig, försökte le mot sjuksköterskan:
– Tack!
– Nå, de kommer inte att skriva ut dig snart, – sjuksköterskan log tillbaka. Tre veckor kommer du att ligga här. Det är säkert!
– Vad har hänt med dig? frågade grannen i salen när sjuksköterskan gått.
– Jag är räddningsarbetare. På fabriken började syrgasflaskor att explodera, – började Anton minnas. De kallade oss. Vi kom före brandmännen. Lokalen är enorm, inne i lokalen tre skadade. Vi sprang in där, flaskor utspridda, eld här och var. Vi började bära ut de skadade Jag gick ut sist När jag redan var nära dörren, exploderade en till flaska Kommer inte ihåg mer.
– Ja, du fick det ordentligt.
– Anton Svensson, – ljöd sjuksköterskans röst. En kollega från jobbet till dig.
– Hej, Anton! Hur är det?
– Armar och ben hela! svarade den skadade optimistiskt. Men jag kan hälsa bara med vänster hand än så länge!
– Sluta nu!
– Vad hände sen då?
– Vi höll redan på att gå ut när det exploderade. Vi rusade tillbaka direkt, drog ut dig du var helt blodig läkarna var redan där
– Tack!
– Anton, vad snackar du om?! plötsligt dök ett leende upp på kompisens ansikte. – De vill visst ge oss medaljer.
– Till den tiden har de skrivit ut mig.
– Okej, jag går. Ni har ronder nu. Sjuksköterskan sa att inte så länge.
Innan kompisen hann gå kom läkaren, en man runt fyrtio:
– Nå, hur står det till, hjälte? gick fram till hans säng.
– Normalt.
– Eftersom du pratar betyder det att du kommer att leva. Kom, jag undersöker dig!
– Var det du som sydde mig? frågade Anton.
– Nej, det var Karin Nilsson. Hon kommer övermorgon.
***
Två dagar gick. Anton försökte redan att resa sig. Visst, smärtan i benen var fortfarande stark, höger arm var sönderriven. Och sår över hela kroppen minst ett tiotal. Två i ansiktet, när det exploderade träffade han i porten, tur att han hann sträcka fram höger hand. Han tittade i spegeln. Ansiktet var fortfarande svullet.
Idag skulle ronden göras av läkaren som igårförgårs hade sytt honom i fem timmar i operationssalen. Anton var till och med lite nervös.
Och så kom hon in. Ung, smal, visst med glasögon, men de förstörde henne inte det minsta, och den vita rocken passade henne perfekt. Anton var tjugosju år och redan gift. Men efter ett halvår skiljde de sig karaktärerna stämde inte, som det stod i ansökan, men i verkligheten gillade inte ex-frun räddningsarbetarens lön.
– Hej! sa läkaren och gick mot hans säng.
– Hej! Var det du som sydde mig?
– Ja, – log hon. Är något fel?
– Låt mig undersöka dig!
Och hon lutade sig över honom Framför ögonen hängde hänget med stjärntecken, som dinglade från hennes hals:
– Karin Nilsson!!! utropade han.
Hon tittade noga på hans svullna ansikte.
– Ursäkta! sa hon, utan att känna igen honom.
– Jag är Tjur, – och pekade på hänget.
– Anton Svensson? hennes läppar darrade. Kommer du ihåg mig fortfarande?
– Vad säger du, Karin? när han såg tårar i kvinnans ögon lade han handflatan på hennes hand.
– Ursäkta! hon tog fram en näsduk och torkade ögonen. Jag trodde aldrig att vi skulle träffas så här.
Mer den dagen kom inte Karin in i hans sal. Men Anton hade redan förstått att hennes schema var som hans: dag, natt och två lediga.
Han ville inte se hjälplös ut inför henne. Hela nästa dag försökte han gå runt i salen och stödja sig mot sängarna, ett par gånger, hållande sig i väggen, gick han ut i korridoren.
Kväll. Läkaren som jobbade dagskiftet hade gått. Nytt skift kom det kändes på samtalen i korridoren. Nu ronder
Och plötsligt rop, brådskande steg i korridoren. Sådant händer när en ny skadad kommer in.
Redan klockan tio. Sjuksköterskan kom in, stängde av ljuset i salen. Men han kunde inte sova. Redan efter midnatt hördes steg i korridoren, de tystnade, och i denna tystnad kände Anton snarare än hörde att någon grät i korridoren. Han reste sig och gick försiktigt ut i korridoren.
Bakom jourbordet satt och med huvudet i händerna grät hans gamla klasskamrat. Han gick fram och lade den friska handen på hennes axel:
– Vad är det, Karin!
Hon reste sig och tryckte sig mot hans axel:
– Jag opererade en kvinna, hon hamnade under en bil, – började hon berätta med tårar i rösten. Jag gjorde allt som var möjligt och omöjligt Hon är nu på intensiven, men hon kommer inte att klara sig. Hon har två barn hennes man är nu med henne i salen
– Lugna dig, Karin!
– Jag har jobbat som kirurg i tre år och kan fortfarande inte vänja mig vid att människor dör.
– Lugna dig, lugna dig! Sådana är våra yrken. På fem år har jag också sett så många dödsfall, men vi har ju räddat många liv också, – Anton suckade tungt. – Därför lämnade min fru mig. Hon säger: jag kommer hem inte som mig själv och tjänar för lite pengar. Men jag har alltid fyrtio tusen kronor, det går att leva på det.
– Jag har det likadant, – hon såg honom i ansiktet. Killar tittar på mig som på en galning. Fortfarande inte gift, bor hos föräldrarna som ett barn.
– Sluta nu, vi är bara tjugosju hela livet framför oss.
– Nej, Anton, vi är redan tjugosju.
– Karin Nilsson, hennes puls försvinner, – ropade sjuksköterskan som sprang ut.
– Ursäkta! och Karin rusade till intensiven.
Den natten kunde Anton inte somna. På morgonen kom sjuksköterskan, som vanligt gav hon honom en spruta.
– Kvinnan som opererades i natt, lever hon? frågade han oväntat även för sig själv.
– Hon lever, men tillståndet är extremt allvarligt.
***
Tre veckor gick. Såren på Antons kropp hade läkt. Med Karin träffades de när det var hennes skift, dessutom drogs han starkare och starkare till henne. Men akutkirurgiavdelningen är inte platsen där man kan tala om något mycket personligt.
Och så under en av morgonronderna meddelade den manlige läkaren:
– Idag skriver jag ut dig, – log han och tillade. I meningen från sjukhuset. Du går direkt till din vårdcentral, och där bestämmer de hur länge du ska vara sjukskriven.
– Jag kan packa!
– Ja, ja! Ta det inte för fort. Nu förbereder de din utskrivning.
När läkaren gått, rakade sig Anton. Tittande i spegeln noterade han nöjt att de två kvarvarande ärrren inte förstörde ansiktet alls, snarare tillförde de manlighet. De andra ärrren var inte värda att bry sig om.
Han packade, gick ut i korridoren. Mot honom, hållande sig i väggen, gick en patient.
“Hon klarade sig ändå!” en glad tanke blixtrade till.
Sjuksköterskan kom ut, räckte över utskrivningen:
– Adjö, Anton! Kom inte till oss igen!
***
Han hade en egen etta, men han åkte till föräldrarna. Mamma hade ju väntat på honom så och oroat sig. Hon hade till och med tagit ledigt.
– Sonen min! rusade hon i famnen på honom.
– Det är klart, mamma! Som du ser, jag lever och mår bra.
– Kom, jag har lagat mat till dig. Så smal du har blivit.
– Oj, hur jag har längtat efter hemmamat!
– Tills du blir frisk och gifter dig får du bo i barndomshemmet. Ditt rum står fortfarande tomt, – och ropade som till ett barn. Gå och tvätta händerna!
***
Till kvällen gick Anton till frisören. Han gick till sin lägenhet. Hämtade lite kläder. Mamman satte genast igång att ordna dem.
På kvällen kom pappa hem från jobbet. De satte sig, som förr, alla tillsammans och pratade ända till natten.
Han lade sig att sova i sitt rum, där barndomen och ungdomen passerade, men somnade inte direkt:
“I morgon måste jag gå till vårdcentralen. Sen till jobbet. Och på kvällen”
Med tanken på nästa kväll somnade han långt efter midnatt.
***
Nästa dag gick Anton på morgonen till vårdcentralen. Till lunchen gick han runt i rummen. Efter lunch gick han till sitt jobb, just hans skift var.
– Vart ska du? frågade fadern.
– Pappa, kommer du ihåg för länge sedan, när jag fortfarande gick i fjärde klass. Du gjorde ett hänge åt mig till present till klasskamraten?
– Den fula Karin Nilsson? Jag kommer ihåg.
– Kommer du ihåg, du sa också: “När du växer upp kanske du blir kär i henne”.
– Och det kommer jag ihåg.
– Pappa, Karin är kirurg nu. Det var hon som opererade mig. Och hon bär fortfarande det där hänget runt halsen.
– Oj, det var det!
– Pappa, dina ord slog in. Jag går till henne!
***
Tjugosju år är inte så mycket för att börja livet med en älskad person.Blixt Högt smäll Mörker Mörker
Till slut började mörkret skingras. En röst hördes:
Karin Nilsson, det är räddningspersonal, något exploderade där inne.
Genom smärtan kände han en hand vidröra hans hals. Han försökte öppna ögonlocken. Det gick med svårighet. Framför ögonen hängde ett hänge i form av en rektangel med ingraverade stjärntecken… Kvinnans ögon i vit rock
Till operationssalen! ljöd rösten alldeles intill.
Föräldrarna kom hem från jobbet. Mamman rusade genast till köket, efter att ha tittat in i rummet där sonen gjorde läxor. Magnus däremot, när han kom in i rummet, märkte direkt att sonen inte var på humör.
Anton, vad har hänt? fadern klappade honom på huvudet.
Ingenting, – muttrade sonen, fyraklassare.
Kom igen, säg det!
Snart är det den 8 mars. Läraren höll oss kvar idag och sa att vi måste förbereda presenter till tjejerna.
Nå, vad är problemet då? log fadern.
Vi har lika många killar som tjejer. Och hon fördelade vem som ska ge till vem, – sonen suckade tungt. Jag fick den fula, Karin Nilsson.
Alla tjejer vill ha en present på den 8 mars, även de som inte är så snygga också, – fadern försökte tala med sonen som med en vuxen. Hur fördelade hon? Alfabetiskt?
Nej, efter stjärntecken.
Hur då? Magnus kunde inte låta bli att le igen.
Efter kompatibilitet. Karin är Jungfru, och Jungfrur passar bäst med Tjur. Och jag är ju Tjur.
Det är ju bra om ni passar ihop! När du växer upp kanske du blir kär i henne.
Fadern höll inte ut utan skrattade åt den där astrologiska idén. In i rummet sprang genast mamman:
Vad är det som händer här?
Lena, gå till köket, – faderns ansikte blev strängt. Vi har ett allvarligt samtal med sonen.
När mamman gick ut, frågade Anton med sorgsen röst:
Pappa, vad ska jag göra nu?
Förbereda en present!
Vilken?
Imorgon på jobbet gör jag en present till din utvalda.
Pappa, vilken present kan du göra? Du jobbar ju på fabriken.
Ja! Men jag jobbar i galvaniseringen. Där tillverkar vi alla sorters beläggningar för metaller.
Pappa, jag förstår inte.
Imorgon får du se själv!
***
Nästa dag kom fadern med ett hänge på kedja i form av en rektangel, som verkade gyllene. På ena sidan var två stjärntecken ingraverade, Tjur och Jungfru, och på den andra stod det fint men vackert skrivet:
«Till min klasskamrat Karin på den 8 mars! Anton».
Oj, så vackert det här hänget såg ut! Och när mamman packade in det i en cellofanpåse, såg det helt fantastiskt ut.
***
Och så den sjunde mars. Läraren tänkte inte hålla lektioner. Först överlämnade skolbarnen en present till henne. Hon tackade länge. Sedan tillkännagav hon att pojkarna skulle ge presenter till flickorna.
Vad det blev av det! Alla killar rusade till sina “utvalda”. Anton gick också fram till Karin Nilsson och sa som pappa hade lärt honom:
Karin, jag gratulerar dig till högtiden den 8 mars! Kanske kommer ödet en dag att förena Tjur och Jungfru.
Efter att ha sagt den inlärda frasen gick Anton till sin plats och märkte förstås inte hur hjärtat på den här, enligt honom, fula flickan slog.
Snart flyttade Karins föräldrar till ett annat område, och Karin började från femte klass gå i en annan skola.
***
Anton öppnade ögonen. Det vita taket i sjukhussalen. Han försökte röra på armar och ben. Endast vänster arm rörde sig.
Var är jag? vände han sig till ingen i synnerhet.
Det hördes ett klapprande och till hans säng kom en patient på kryckor, tittade noga på honom och frågade:
Har du vaknat till? Du är på akutkirurgiavdelningen.
Har jag armar och ben hela? frågade Anton med låg röst.
Verkar som allt är på plats, – rapporterade han den glada nyheten. Men du är helt förbunden från topp till tå.
Det är bra, om allt är helt.
Då kom en sjuksköterska och frågade omsorgsfullt:
– Hur mår du?
– Vad har hänt med mig! svarade Anton med en motfråga.
– Ditt liv är inte i fara. Armar och ben kommer att fungera. Men det kommer att bli många ärr, – hon räckte över en påslagen telefon. Din mamma bad att ringa när du vaknar.
– Sonen min, – hördes mammans röst genom tårar.
– Mamma, allt är bra, – han försökte tala så muntert som möjligt. De sa att bara små ärr kommer att bli kvar. Snart blir jag utskriven.
– De tillät mig inte att stanna hos dig på natten. Sonen min, jag kommer nu.
– Mamma, bli inte för upprörd!
Han lade telefonen bredvid sig, försökte le mot sjuksköterskan:
– Tack!
– Nå, de kommer inte att skriva ut dig snart, – sjuksköterskan log tillbaka. Tre veckor kommer du att ligga här. Det är säkert!
– Vad har hänt med dig? frågade grannen i salen när sjuksköterskan gått.
– Jag är räddningsarbetare. På fabriken började syrgasflaskor att explodera, – började Anton minnas. De kallade oss. Vi kom före brandmännen. Lokalen är enorm, inne i lokalen tre skadade. Vi sprang in där, flaskor utspridda, eld här och var. Vi började bära ut de skadade Jag gick ut sist När jag redan var nära dörren, exploderade en till flaska Kommer inte ihåg mer.
– Ja, du fick det ordentligt.
– Anton Svensson, – ljöd sjuksköterskans röst. En kollega från jobbet till dig.
– Hej, Anton! Hur är det?
– Armar och ben hela! svarade den skadade optimistiskt. Men jag kan hälsa bara med vänster hand än så länge!
– Sluta nu!
– Vad hände sen då?
– Vi höll redan på att gå ut när det exploderade. Vi rusade tillbaka direkt, drog ut dig du var helt blodig läkarna var redan där
– Tack!
– Anton, vad snackar du om?! plötsligt dök ett leende upp på kompisens ansikte. – De vill visst ge oss medaljer.
– Till den tiden har de skrivit ut mig.
– Okej, jag går. Ni har ronder nu. Sjuksköterskan sa att inte så länge.
Innan kompisen hann gå kom läkaren, en man runt fyrtio:
– Nå, hur står det till, hjälte? gick fram till hans säng.
– Normalt.
– Eftersom du pratar betyder det att du kommer att leva. Kom, jag undersöker dig!
– Var det du som sydde mig? frågade Anton.
– Nej, det var Karin Nilsson. Hon kommer övermorgon.
***
Två dagar gick. Anton försökte redan att resa sig. Visst, smärtan i benen var fortfarande stark, höger arm var sönderriven. Och sår över hela kroppen minst ett tiotal. Två i ansiktet, när det exploderade träffade han i porten, tur att han hann sträcka fram höger hand. Han tittade i spegeln. Ansiktet var fortfarande svullet.
Idag skulle ronden göras av läkaren som igårförgårs hade sytt honom i fem timmar i operationssalen. Anton var till och med lite nervös.
Och så kom hon in. Ung, smal, visst med glasögon, men de förstörde henne inte det minsta, och den vita rocken passade henne perfekt. Anton var tjugosju år och redan gift. Men efter ett halvår skiljde de sig karaktärerna stämde inte, som det stod i ansökan, men i verkligheten gillade inte ex-frun räddningsarbetarens lön.
– Hej! sa läkaren och gick mot hans säng.
– Hej! Var det du som sydde mig?
– Ja, – log hon. Är något fel?
– Låt mig undersöka dig!
Och hon lutade sig över honom Framför ögonen hängde hänget med stjärntecken, som dinglade från hennes hals:
– Karin Nilsson!!! utropade han.
Hon tittade noga på hans svullna ansikte.
– Ursäkta! sa hon, utan att känna igen honom.
– Jag är Tjur, – och pekade på hänget.
– Anton Svensson? hennes läppar darrade. Kommer du ihåg mig fortfarande?
– Vad säger du, Karin? när han såg tårar i kvinnans ögon lade han handflatan på hennes hand.
– Ursäkta! hon tog fram en näsduk och torkade ögonen. Jag trodde aldrig att vi skulle träffas så här.
Mer den dagen kom inte Karin in i hans sal. Men Anton hade redan förstått att hennes schema var som hans: dag, natt och två lediga.
Han ville inte se hjälplös ut inför henne. Hela nästa dag försökte han gå runt i salen och stödja sig mot sängarna, ett par gånger, hållande sig i väggen, gick han ut i korridoren.
Kväll. Läkaren som jobbade dagskiftet hade gått. Nytt skift kom det kändes på samtalen i korridoren. Nu ronder
Och plötsligt rop, brådskande steg i korridoren. Sådant händer när en ny skadad kommer in.
Redan klockan tio. Sjuksköterskan kom in, stängde av ljuset i salen. Men han kunde inte sova. Redan efter midnatt hördes steg i korridoren, de tystnade, och i denna tystnad kände Anton snarare än hörde att någon grät i korridoren. Han reste sig och gick försiktigt ut i korridoren.
Bakom jourbordet satt och med huvudet i händerna grät hans gamla klasskamrat. Han gick fram och lade den friska handen på hennes axel:
– Vad är det, Karin!
Hon reste sig och tryckte sig mot hans axel:
– Jag opererade en kvinna, hon hamnade under en bil, – började hon berätta med tårar i rösten. Jag gjorde allt som var möjligt och omöjligt Hon är nu på intensiven, men hon kommer inte att klara sig. Hon har två barn hennes man är nu med henne i salen
– Lugna dig, Karin!
– Jag har jobbat som kirurg i tre år och kan fortfarande inte vänja mig vid att människor dör.
– Lugna dig, lugna dig! Sådana är våra yrken. På fem år har jag också sett så många dödsfall, men vi har ju räddat många liv också, – Anton suckade tungt. – Därför lämnade min fru mig. Hon säger: jag kommer hem inte som mig själv och tjänar för lite pengar. Men jag har alltid fyrtio tusen kronor, det går att leva på det.
– Jag har det likadant, – hon såg honom i ansiktet. Killar tittar på mig som på en galning. Fortfarande inte gift, bor hos föräldrarna som ett barn.
– Sluta nu, vi är bara tjugosju hela livet framför oss.
– Nej, Anton, vi är redan tjugosju.
– Karin Nilsson, hennes puls försvinner, – ropade sjuksköterskan som sprang ut.
– Ursäkta! och Karin rusade till intensiven.
Den natten kunde Anton inte somna. På morgonen kom sjuksköterskan, som vanligt gav hon honom en spruta.
– Kvinnan som opererades i natt, lever hon? frågade han oväntat även för sig själv.
– Hon lever, men tillståndet är extremt allvarligt.
***
Tre veckor gick. Såren på Antons kropp hade läkt. Med Karin träffades de när det var hennes skift, dessutom drogs han starkare och starkare till henne. Men akutkirurgiavdelningen är inte platsen där man kan tala om något mycket personligt.
Och så under en av morgonronderna meddelade den manlige läkaren:
– Idag skriver jag ut dig, – log han och tillade. I meningen från sjukhuset. Du går direkt till din vårdcentral, och där bestämmer de hur länge du ska vara sjukskriven.
– Jag kan packa!
– Ja, ja! Ta det inte för fort. Nu förbereder de din utskrivning.
När läkaren gått, rakade sig Anton. Tittande i spegeln noterade han nöjt att de två kvarvarande ärrren inte förstörde ansiktet alls, snarare tillförde de manlighet. De andra ärrren var inte värda att bry sig om.
Han packade, gick ut i korridoren. Mot honom, hållande sig i väggen, gick en patient.
“Hon klarade sig ändå!” en glad tanke blixtrade till.
Sjuksköterskan kom ut, räckte över utskrivningen:
– Adjö, Anton! Kom inte till oss igen!
***
Han hade en egen etta, men han åkte till föräldrarna. Mamma hade ju väntat på honom så och oroat sig. Hon hade till och med tagit ledigt.
– Sonen min! rusade hon i famnen på honom.
– Det är klart, mamma! Som du ser, jag lever och mår bra.
– Kom, jag har lagat mat till dig. Så smal du har blivit.
– Oj, hur jag har längtat efter hemmamat!
– Tills du blir frisk och gifter dig får du bo i barndomshemmet. Ditt rum står fortfarande tomt, – och ropade som till ett barn. Gå och tvätta händerna!
***
Till kvällen gick Anton till frisören. Han gick till sin lägenhet. Hämtade lite kläder. Mamman satte genast igång att ordna dem.
På kvällen kom pappa hem från jobbet. De satte sig, som förr, alla tillsammans och pratade ända till natten.
Han lade sig att sova i sitt rum, där barndomen och ungdomen passerade, men somnade inte direkt:
“I morgon måste jag gå till vårdcentralen. Sen till jobbet. Och på kvällen”
Med tanken på nästa kväll somnade han långt efter midnatt.
***
Nästa dag gick Anton på morgonen till vårdcentralen. Till lunchen gick han runt i rummen. Efter lunch gick han till sitt jobb, just hans skift var.
– Vart ska du? frågade fadern.
– Pappa, kommer du ihåg för länge sedan, när jag fortfarande gick i fjärde klass. Du gjorde ett hänge åt mig till present till klasskamraten?
– Den fula Karin Nilsson? Jag kommer ihåg.
– Kommer du ihåg, du sa också: “När du växer upp kanske du blir kär i henne”.
– Och det kommer jag ihåg.
– Pappa, Karin är kirurg nu. Det var hon som opererade mig. Och hon bär fortfarande det där hänget runt halsen.
– Oj, det var det!
– Pappa, dina ord slog in. Jag går till henne!
***
Tjugosju år är inte så mycket för att börja livet med en älskad person.