Rasmus, vi har en flicka, 3500gram! ropade Gunnel glatt i telefonen.
Jag stod under fönstren på barnmorskemottagningen och vinkade till min fru som höll den lilla i famnen.
Vi har en dotter. Jag är pappa! Gunnel, men vi hade ju lovat varandra en pojke!
Tystnad i luren, sedan hörde jag min fru viska:
Det verkar som om vi gjort fel
Jag vände mig om och gick förbi de glada papporna som målade hjärtan på trottoaren och släppte upp färgglada ballonger, förbi de nyputsade bilarna och släktingarna som samlades runt dem.
Jag hade alltid drömt om en son, en arvinge, någon som skulle föra släktnamnet vidare. Medan Gunnel gick runt med den stora magen målade jag upp framtiden: vi sparkar boll i trädgården, vi fiskar vid sjön, pratar manligt och tar med mamma en rejäl fångst hem, och på kvällen sitter vi alla runt bordet och berättar hur dagen gått bredvid mig min lilla pojke, min stolthet.
Gunnel hade haft svårt att bli gravid. Vi reste runt till olika kliniker, till och med till en berömd barnläkare, en riktig vetenskapsman. Först fem år senare kom hon med den glada nyheten.
Rasmus, du hörde det?!
Jag hörde en röst bakom mig, vände mig om. Det var Pär, min gamla kompis från universitetet.
Hur många år, hur många vintrar, hur är läget?
Jag är här hos min mamma. Hon är lite förkyld, jag måste ta hand om henne. Fadern har varit borta i fem år. Själv?
Jag kommer från barnmorskemottagningen, min fru har precis fött en dotter.
Grattis! Är du inte glad?
Pär log och svarade:
Jo
Han såg sig omkring, pekade på ett café några steg bort och bjöd in mig att gå in och prata.
Så du väntade en pojke? Vi alla väntar pojkar, arvtagare, det är så vanligt. Jag själv förberedde mig för att bli pappa till en son, men min fru födde en flicka.
Hur är det med dig? Tog du med familjen?
Pär sänkte blicken och tystnade en stund, sedan såg han på mig med en blick som tycktes bära hela universums sorg.
Jag är ensam, har ingen familj kvar. Rasmus, det här är fel tid att prata, du är i glädje.
Vad har hänt?
En olycka jag vill inte tänka på den. Jag har varit ensam i ett år, funderar på att flytta in hos min mamma, hitta ett jobb, renovera lägenheten.
Vi satt länge och minns våra studietider, gemensamma bekanta, delade drömmar om framtiden. Jag gav Pär mitt nummer och sa att han kunde ringa när som helst, dag eller natt.
Nästa morgon gick jag med en enorm bukett av Gunnels favoritpioner och ett knippe ballonger till barnmorskemottagningens fönster.
Gunnel!
Jag ropade när jag hörde hennes röst i telefonen.
Förlåt mig! Jag är så glad för vår efterlängtade dotter! På vem liknar hon?
På dig, Rasmus, du ser precis ut!
Verkligen? Jag kände mig så
Inga ord, jag förstår allt
Min fru avbröt mig.
Rasmus, vår lilla flicka är frisk, lugn, äter och sover, och ler i sömnen. Vi får snart lämna sjukhuset, du får se själv
P.S.
Vi fick inga fler barn, förlossningen var tung och påverkade hennes hälsa. Nu är tjugo år passerat, vår dotter är en klok och vacker kvinna, vi är så stolta och älskar henne. Pär blev hennes gudfar.
Jag är fortfarande tacksam för vårt samtal, det öppnade mina ögon och lärde mig att värdera och älska alla som står mig nära.
