Häromdagen kom pappa och hälsade på mig. Vi började snacka om att min mans mobil håller på att ge upp totalt typ funkar i max 15-20 minuter innan den lägger av, och byter han batteri blir det typ bara värre. Så jag är på jakt efter en ny telefon lagom till min födelsedag.
Min man skulle i så fall ta över min gamla. Det är ju alltid så man vet själv vad man behöver mest. Då plockade pappa plötsligt fram en lite nött, gammal ask och säger: Den här kommer från mormor. Du kan sälja den och köpa dig en telefon. Mormor vill alltså att jag ska få hennes vigselring. Att asken dessutom är kvar, det är rätt häftigt.
Förutom ringen låg det ett kvitto där i, tillsammans med en lapp och ett sigill. Ringen köptes 1977. Den väger lite över 7 gram.
Jag har ju så dålig koll på hur priser förändrats genom tiderna, och det är svårt att veta vad en sån sak var värd då jämfört med idag, men det känns ändå som att det var rätt dyrt. De där riktigt bastanta vigselringarna var ju inne på den tiden, så folk kunde liksom unna sig lite mer.
Idag skulle nog inte särskilt många köpa en så massiv ring. Jag har faktiskt ingen aning om vad en sån skulle kosta nu. Guldet är av 18 karat, och det känns verkligen som att svenskt guld från förr är bättre än det man får nu för tiden. Om du ser ringen nu den är gigantisk jämfört med en vanlig förlovningsring.
Direkt sa jag att Nej, jag kommer inte sälja den. Jag vill hellre bära den själv. Jag är inte så vidskeplig att jag tror det är dåligt att ha någon annans ring. Den här betyder mycket för mig, det är ett minne. Mobiler går ju sönder hela tiden man köper nya varje år och de håller ändå inte. Men en sån här ring, det köper man verkligen inte igen.
Vad hade du gjort med en sån ring?
