Jag är 67 år gammal. Hela mitt liv har varit inrutat i en och samma rutin. Jag arbetade 42 år på en bank samma skrivbord, samma stol, samma utsikt över Vasagatan. Jag gick i pension. Jag har aldrig varit gift. Jag har inga barn. Bor ensam i samma lägenhet på Söder, som jag hyrde när jag var 28.
Folk har alltid frågat mig:
När tänker du gifta dig då?
Känner du dig aldrig ensam?
Vad ska du göra när du blir gammal?
Och jag svarade alltid samma sak:
Någon dag, när jag träffar rätt person.
När jag får mer tid.
När jag sparat lite mer pengar.
När
Alltid när.
När jag gick i pension tänkte jag: nu ska jag resa, lära mig nya saker, börja leva.
Men dagarna gick och allt blev som förut: vakna, frukost, läsa Dagens Nyheter, handla på ICA, hem, titta på Rapport och sen lägga mig.
För tre månader sedan fick jag en liten hälsoskräck, inget allvarligt, men läkaren sade:
Du är frisk, men du är 67. Ta hand om dig, rör på dig, gå ut mer.
Gå ut vart då?
Med vem?
Förra veckan gick jag förbi parken vid Mariatorget, bara ett kvarter bort, men jag hade aldrig stannat upp där förut. Jag såg en man ungefär i min ålder som stod med ett staffli och målade. Jag blev nyfiken och gick närmare för att titta.
Han målade träden, dammen, några gräsänder. Det var långt ifrån perfekt, men det var vackert.
Tycker du det är fint? frågade han utan att titta på mig.
Ja, du målar bra.
Jag målar inte bra egentligen, skrattade han. Jag har hållit på ett år bara. Men jag gillar det. Det gör mig glad.
Började du måla efter 60? frågade jag förvånat.
När jag fyllde 68, svarade han. Hela livet har jag sagt att jag vill måla. En dag insåg jag bara: varför inte börja nu? Jag har redan slösat bort 68 år på en vacker dag. Jag tänker inte slösa de åren jag har kvar.
Jag gick och tänkte på det hela veckan.
Igår morse såg jag mig själv i spegeln. En man på 67 år som i 40 år har väntat på att livet ska börja. Väntat på det perfekta ögonblicket, rätt sällskap, jag vet knappt vad.
Igår gick jag in i en musikaffär vid Hötorget och köpte en gitarr. Jag har alltid velat lära mig spela, alltid sagt någon dag.
Jag anmälde mig också till en kurs i italienska. Alltid drömt om Italien, men tänkt: vad är meningen att resa ensam?
Och jag bokade en biljett till Rom. Fyra månader kvar. Ensam. Och det känns helt okej.
I eftermiddags satt jag och traggla ackord på gitarren i en timme. Det lät fruktansvärt. Fingrarna ville inte alls. Men jag skrattade för mig själv åt oljudet där i min lilla lägenhet.
Och då slog det mig: Jag har väntat i 67 år på någon sorts tillåtelse eller rätt förutsättningar för att börja leva. Väntat på den perfekta partnern, tillfället, situationen.
Men ingen kommer någonsin att ge mig den där tillåtelsen. Ingen knackar på min dörr och säger: Nu får du lov att vara lycklig.
Jag är 67. Kanske har jag tio år kvar, kanske tjugo, kanske mindre. Men åren jag har kvar ska jag leva. Jag ska spela dålig gitarr. Jag ska prata urusel italienska. Jag ska måla fula tavlor. Jag ska resa själv och antagligen gå vilse.
Och det kommer att vara helt underbart.
För när livet går mot sitt slut vill jag inte minnas allt jag inte gjorde, bara för att jag väntade på det perfekta ögonblicket. Jag vill minnas att jag försökte. Att jag levde. Att jag var lycklig, på mitt eget vis.
Man behöver inte någon annan för att börja leva.
Man behöver inte vara ung.
Man behöver inte vara bra på något för att njuta av det.
Det enda som krävs är att bestämma sig idag är dagen.
