Pärla
Du vet, det var en gång en pappa som hade tre döttrar. Två av dem var otroligt vackra sådana där kvinnor som folk i bygden nästan tappade hakan av att se. Den tredje, Pärla, var liten, tunn och lite krökt i ryggen, men med så kloka och klara ögon att du aldrig glömde dem om du träffade henne. Hon hade svårt att hänga med i sysslorna, både ute på åkern och hemma efter de äldre, det var som om allt var lite för tungt för henne.
De äldsta, Elisabet och Agneta, hade kavaljerer på rad det var ett hela havet stormar i hallen av friarinnor, men ingen ville ens kasta en blick åt Pärlas håll. Systrarna konstaterade:
Inte kan vi gifta oss innan vi fått Pärla bortgift!
Åren gick, men ingen frier till Pärla. Systrarna pysslade och pyntade henne, strök på rosor om kinderna, men vad de än gjorde så hjälpte det inte. Till sist började till och med vännerna skoja:
Om ni väntar på att någon ska fria till er Pärla, blir ni själva kvar ogifta!
Pärla hörde sånt prat, och det tärde på henne. Inte för egen skull, utan för systrarnas. Så en kväll tänkte hon:
Jag kan inte längre vara någon annans bekymmer. Bättre att jag ger mig av, så kan systrarna gifta sig i lugn och ro. Jag far till staden, kanske kan jag hitta jobb där.
Hon väntade tills alla somnat, packade ihop sina få ägodelar och smög sig ut i natten.
Hon gick hela natten under månskenet, längs den ljusa vägen. Det var mindre läskigt än hon trott, tills hon kom in i skogen där dunklet, ljuden och tanken på en vaken björn faktiskt skrämde henne lite. Men Pärla gick vidare på stigen ändå.
När det började gry mot morgonen var hon så trött att hon sjönk ner bakom en hasselbuske, la huvudknuten som kudde och somnade under sjalen. Hur länge hon sov vet hon inte, men hon vaknade av ljudet av en yxa som slog och innan hon ens hann resa sig lät det ett SSSCHH och så störtade ett torrt träd ner bara någon meter bort! Pärla fick nästan hjärtstillestånd och ville rusa därifrån, men plötsligt stod en gammal man där. Han var inte stor, men verkade stark, med vitt skägg och yxan i handen.
Pärla blev rädd, men gubben sa:
Var inte rädd, lilla vän, jag vill dig inget ont.
Vem är du? frågar Pärla, fortfarande darrig.
Jag är skogvaktaren, säger han. Jag bor här intill och fäller torrträd. Vad gör du ensam i skogen?
Pärla berättar om sin sorg och varför hon lämnat hemmet. Gubben kliar sitt skägg och säger:
Jag ser att du är godhjärtad. Stanna hos mig i skogvaktarstugan, var som ett barnbarn för mig. Om du ångrar dig skjutsar jag dig till staden.
Pärla blev glad och tackade ja. De började leva tillsammans. Gubben gick till skogs om dagarna och Pärla tog hand om hushållet, vilket inte var särskilt betungande.
Gubben var snäll och hade sett mycket i sitt liv, han kunde berätta historier tills stjärnorna gick ner. Med tiden lärde han Pärla allt om örter, rötter, bär, när man bäst plockar dem och hur man torkar dem eller gör kurer. Han höll inget hemligt.
När det sen blev dags för honom att gå vidare låg han där på britsen medan Pärla grät. Han sa:
Gråt inte, vännen. Allt har sin tid. När jag är borta, begrav mig och gå hem. Jag har gett dig allt jag kan. Jag har hjälpt skogen, nu kan du hjälpa människor.
Gubben gick bort, Pärla begravde honom som han önskat, grät färdigt och vandrade hem.
När hon återvände i byn hade Elisabet och Agneta redan gift sig med två bröder och bodde i samma stora hus. De blev överlyckliga när de såg att Pärla var tillbaka. Hon fick ett ljust litet rum och började hjälpa till. Hon visste nu hur man gödslar bättre, botar sjukdomar och bekämpar ogräs allt hon lärt sig av den gamle! Systrarnas familjer fick ständigt goda skördar, friska djur och ingen var sjuk. Alla trivdes.
Snart började även andra i byn komma till Pärla för råd. Hon hjälpte alla, tog aldrig betalt ibland fick hon ett par ägg eller en trasmatta i tack, men kunde man inget ge var det ändå okej.
I samma by bodde en gumma som folk kallade Spå-Kristina. Hon kunde mycket, men folk höll sig på avstånd hon hade en vass tunga och en dålig blick, folk sa att hon var “inte helt god.” När Pärla började hjälpa folk sökte sig alla till henne, och Kristinas stuga gick folk numera omvägar runt. Gumman blev mer och mer arg och grubblade på hur hon skulle stoppa Pärla.
En dag dök Kristina upp hos Pärla:
Hej på dig, kära Pärla!
Hej på dig, Kristina! svarade Pärla vänligt.
Jag behöver din hjälp, stönade gumman. Armen värker så, jag kan knappt röra den!
Sätt dig så ska jag titta på den.
Hon tog gummans hand och undersökte.
Är du säker på att det är denna arm? Sade Pärla. Ge mig den andra också.
Det är denna, lilla vän, oj vad det värker!
Men Pärla kände ingen värk.
Dina armar är inte sjuka, Kristina.
Men titta på mina fingrar, de är krokiga! skrek gumman.
Pärla var vänlig men stod på sig.
Hur det än är, du har inte ont.
Nåväl, då är det väl så. Praten med dig gjorde mig redan bättre. Tack ska du ha, Pärla. Här får du något som tack!
Gumman räckte henne en liten spegel.
Den är till en ung tjej som du, du ska få beundra dig själv.
Tack ska du ha, Kristina! Må dina ord bli sanna ett gott ord är starkare än ett ont.
Men gumman hade muttrat förbannelser över den där spegeln…
Med tiden märkte folket att Pärla blev annorlunda hon blev rak i ryggen, gick inte halt längre och såg friskare ut. Hon tittade i gummans spegel och blev glad. Men Kristina märkte att hennes knep inte fungerade, så hon återkom med värk i ryggen och kraftlöshet i benen. Innerst inne mådde hon sämre och sämre hon hade fått igen av sin egen elakhet!
Pärla gav henne lite rötter och lärde ut hur hon skulle laga till dem, men Kristina ville lämna ännu en gåva en kam av ben.
Flickor ska sköta sitt hår, säger hon, särskilt när man är så vacker som du!
Tack snälla Kristina, vad god du är. Må varje ord du säger bli gott!
Efter ett tag märkte folk att Pärla blev allt vackrare och gladare. Rosor på kinden, håret blev tjockare, kroppen stadig. Medan Kristina blev bara blekare och skrumpnare armarna som torra kvistar, ryggen krökt, benen bar henne inte längre. Där låg gumman, kunde inte resa sig, stönade bara och ropade på hjälp.
Elisabet och Agneta försökte förmana Pärla:
Gå inte dit, syrran! Gumman är en häxa, inget gott händer i hennes hus.
Oroa er inte, svarade Pärla. Det ordnar sig.
Nästa morgon, tidigt, tvättade sig Pärla med orörd klarvatten, tog på sig sin finaste klänning, och packade en liten korg med vilda hallon, äpplen från trädgården och doftande örter.
När systrarna såg henne tappade de hakan:
Du är ju rent av en skönhet, Pärla! Är det klänningen eller är det ren magi?
Och Pärla gick till Kristinas stuga. När hon skulle öppna grinden slog den igen hon försökte igen men lyckades inte få upp den.
Kristina! ropade hon. Släpp in mig, jag kommer med gåvor.
Därinne hördes konstiga ljud; någon stampade, kastruller slog i ugnen, röster mumlade och skrattade:
Släpp inte in henne! Hennes själ kan inte röra vid det onda, det onda vänder tillbaka till henne!
Pärla knackade igen:
Kristina, är du sjuk? Jag kommer med hallon och äpplen!
Hon satte sin korg över staketet.
Plötsligt pyrde tjock svart rök ur skorstenen, svarta kråkor flög ut genom fönstren och huset blev alldeles sotigt. Folk flockades utanför, vissa hämtade hinkar med vatten. Så försvann röken när solen bröt fram, och kvar på tomten fanns bara en hög kalla kolbitar. Huset var borta.
Kristinas egen ilska förtärde henne! Folk förstod: Ville man ont vände det tillbaka på en själv. Men Pärlas vänliga själ kunde inget ont röra.
Efter den dagen blev Pärla vackrare än någonsin. Och snart fann hon också sin kärlek, en kille från samma by. De levde lyckliga och sams, utan någon osämja. Systrarna var överlyckliga för hennes skull!
Och vet du: där Kristinas hus en gång stod, där Pärla lämnade sin korg, där började vilda hallonbuskar växa så det svämmade över, bär stora som femkronor och sötare än något annat! Hela byn plockade hallon där, och folk slutade vara rädda för platsen. Det sades att buskarna bara blev större och större varje sommar, och på kuppen döptes hela byn till Hallonstorp.
