Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min egen familj skulle göra så här mot mig utnyttja mitt förtroende och lämna mig utan pengar. I vår tvårumslägenhet ägde mamma, min syster och jag varsin lika stor andel. Vår mormor, som också hade en egen tvårumslägenhet, hade lovat att skriva ett testamente där hon skulle lämna halva sin lägenhet till mig och min syster, så att vi tillsammans skulle få bestämma om någon av oss skulle bo där eller om vi skulle sälja den och dela på vinsten. Vid den tiden hade min syster flyttat in hos mamma efter att hon oväntat blivit gravid, medan jag själv bodde i en annan stad på grund av studierna.
Till slut tog min syster och hennes familj över det stora rummet, efter att mamma flyttat in i det mindre. Under mina besök fick mamma och jag dela rum, och jag visste redan då att jag aldrig skulle kunna bo kvar i lägenheten när jag var klar med universitetet, på grund av min svåger. Mamma, som inte ville riskera sitt förhållande med min systers man, bad mig att inte ställa till det. Jag tog upp mina farhågor med mormor, som erbjöd ett förslag: jag skulle ge min syster min del av tvårumslägenheten, och istället ändra testamentet så jag fick en egen etta. Jag berättade om idén för både mamma och min syster, men min syster log bara och antydde att jag fick gå till domstol, eftersom hon var säker på att vinna.
Slutligen skrev jag på papperen där jag avstod min del, men tyvärr hann inte mormor skriva om sitt testamente. Hennes hälsa försämrades snabbt och hon gick bort innan den hann ändras. På så vis ärvde min syster hela tvårumslägenheten och dessutom halva ettan, som hon redan använde. När jag bad mamma om stöd, valde hon ändå min systers sida, trots de tidigare, tydliga överenskommelserna. Hon sa till mig, undvikande min blick, att vi trots allt bodde under samma tak och att det inte borde bli någon konflikt.
Hemma hos min syster jobbar mamma nu som städerska och barnvakt. Hon är värdefull för dem så länge hon kan bidra ekonomiskt med sin pension. Jag oroar mig över vad som händer när mamma inte längre kan hjälpa till. Eftersom jag inte har några nära släktingar kvar här, känner jag inte längre någon anknytning till staden. Mamma och min syster står starka tillsammans, men deras handlingar har gjort mig så besviken att jag valt att bryta kontakten, trots att det gör ont.
