Alltså du, jag måste bara berätta hur jag känner när det gäller att åka hem till svärföräldrarna. Jag klarar typ inte av det, jag mår nästan illa av vissa av deras vanor vid matbordet. Jag försöker bita ihop, men det går verkligen inte jag får rysningar bara av att sitta med dem och äta. Visst kan jag prata med dem, men när det kommer till maten så går det bara inte. Min man fattar inte alls vad jag menar, och svärmor tycker nog mest att jag är en bortskämd liten prinsessa som bara överdriver.
Jag och Erik, min man, har tack och lov vårt eget hem. Men vi bor inte tillräckligt långt ifrån hans föräldrar för att man ska kunna skylla på avståndet ibland måste man ju dit och hälsa på. Inför varje sån visit får jag stress, och jag letar ofta efter någon ursäkt för att slippa. Det tråkiga är att hans familj egentligen är helt vanlig mamma och pappa, båda jobbar inom kommunen, båda har pluggat på universitetet. Det är ordning och reda hemma hos dem, och huset är mysigt. Men så fort vi ska äta då tappar jag det fullständigt. Jag ska väl erkänna att jag är lite kräsen alltså, jag smakar aldrig av Eriks sked om han har slickat på den. Bara tanken är för mycket för mig, hur mycket jag än försöker.
Med Erik har det blivit bättre, vi har ju vårt men i början stod det också mellan oss. Men med hans föräldrar, det går bara inte. Alltså det är ofta så här: Sigrid, svärmor, blandar ihop salladen i en stor skål, frågar om den är tillräckligt salt, slickar på skeden och stoppar ner den igen rakt ner i salladen. Jag vet, du spyr va?
Och en annan grej de dricker ofta snaps eller hemgjort brännvin, men jag sitter där med mitt vinglas. Men svärmor bara tar mitt glas ibland och smakar rakt av varför måste hon göra så? Det känns äckligt och ohygieniskt, speciellt när man inte har växt upp tillsammans. Jag brukar försöka byta glas lite snyggt, men det går inte alltid att dölja. Och svärfar, Lennart, kan reta mig hela kvällen om precis vad som helst, ibland på ett sätt som svider. Erik försöker säga till, men det gör egentligen ingen skillnad.
Och du, Sigrid har någon märklig grej för sig med maten om hon värmt soppa och det blir över, så häller hon tillbaka ur tallriken i grytan och ställer in det i kylen. Tänker att det är okej så länge det inte är grädde i. Hon gör så med allt överblivna sallader från gästernas tallrikar också. Därför äter jag aldrig något hos dem som inte har lagats just då. Tänk vad som hinner hamna i den där grytan
Men det värsta är ändå det här: innan hon steker något, spottar hon lite på stekpannan för att testa värmen! Alltså, finns det inte bättre sätt? Men Sigrid säger att allt dör ändå i pannan när det blir varmt, så det är inget att oroa sig för. Själv är jag livrädd, och får inte ens bort tanken när jag väl sett det.
Sen en gång efter en middag jag tror det var potatis och köttgryta kvar la de skålen på golvet så att deras hund, Balder, fick slicka rent. Sedan ställde de bara skålen i diskhon med resten av disken. Jag brast då, alltså. Jag sa att det är för mycket för mig att äta ur en tallrik som hunden slickat på. Alla såg på mig som om jag var knäpp och Sigrid sa bara att de diskar allt ordentligt. Men alltså, varför ska ens en hund äta från samma tallrikar som människor? Jag föreslog att jag kunde diska hundskålen och så kunde hon äta ur den nästa gång det tog Sigrid jättemycket illa upp av. Men enligt hennes logik borde det väl vara lugnt om den är diskad?
Och Erik tyckte jag gick för långt, men jag tycker faktiskt att jag har rätt.
Alltså, jag vill verkligen inte åka hem till hans föräldrar mer. Jag vill helst ta med min egen mat och mitt porslin, men då blir stämningen förstörd och Sigrid skulle väl aldrig förlåta mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Vill inte såra Erik heller, för jag vet att han tycker det är jobbigt när jag inte följer med. Men jag står inte ut, jag gillar det bara inte.
Helt ärligt ibland drömmer jag om att vi ska flytta till Umeå eller till och med Göteborg, så att jag slipper alltihop. Ta ett samtal i telefon kan jag alltid, men att ses och äta där aldrig igen om jag får välja.
