Vem vet vart ödet för oss
Den senaste månaden hade Erik gått omkring som i egna tankar, fåordig och frånvarande. Hans fru, Ingrid, såg på honom och funderade:
Han är nog sjuk, det är säkert något. Snart fyller han fyrtiofem och vi håller på att planera jubileumet på en trevlig restaurang i stan. Jag borde ta honom i handen och dra honom till läkaren, jag har ju en kompis som jobbar där. Blodprov och allt det där…
Ingrid anförtrodde sig till sin närmaste väninna, Ulrika, om sina misstankar och känslor, och plötsligt sa Ulrika:
När min Jocke blev kär i en annan, då gick han också runt och såg ut som om han bar på hela världen.
Men Ulle, du kan väl inte jämföra Jocke med min Erik, avvisade Ingrid henne.
Varför inte? Vad skulle vara så mycket bättre med din Erik?
Det är ju det… Inget är bättre. Jocke är charmig, social, alla kvinnors favorit. Erik kan knappt säga två ord i följd, jag fick ju till och med fria till honom själv när vi var unga. Och hade jag inte flyttat in hos honom, skulle han väl vara ungkarl ännu.
Förra året hade Ulrika tagit Jocke på bar gärning med en annan kvinna. Ingrid försökte trösta.
Släpp honom bara! Bry dig om dig själv istället, sluta gråt och sparka ut honom.
Ulrika for ut i nattlivet. Jocke åkte ut och hon gick på pubar, flirtade, klippte sig kort och sa till alla: “Förändrar stilen.” Ingrid tittade bestört på väninnan det var inte detta hon menat. Hon föreslog någon kurs, börja dansa, läsa något, komma igång med träning. Men Ulrika förlät Jocke efter ett tag ändå. Ingrid förstod det inte.
Jag skulle aldrig förlåta Erik, tänkte hon.
Hon och Erik hade varit gifta i över tjugosex år. De kände varandra utan och innan. Tillsammans hade de tagit sig ur många kriser, fostrat två söner snart skulle de möta en lugn ålderdom. Visst, ännu kände de sig inte gamla, men Eriks jubileum skulle absolut firas. Hon hade redan rådgjort med släkten och skulle snart berätta för Erik.
De hade gift sig strax före examen. De träffades på en vandring i Dalarna de gick på olika institutioner men bodde båda i Uppsala. På fjärde året hamnade de i samma friluftsgrupp. Vid elden fick hon först ögonen på den tystlåtne Erik, och tog sedan initiativet. Hon tog nästan hand om honom, till och med lagade hans skjorta när han fastnat i en gren. Han bar alltid hennes tunga ryggsäck. Så blev de vänner, och snart fördjupades vänskapen. Ingrid tog steget och sa först att hon älskade honom. Han mumlade till sist:
Ingrid, jag tror jag älskar dig också.
Ja… då flyttar jag in hos dig, och vi bokar tid på Stadshuset, och han hade inget emot det.
Hon flyttade in till lägenheten där Erik bodde med sin gamla farmor Karin. Eriks pappa blev överlycklig, farmor också. Eriks mamma vägrade däremot tala med svärmor; de hade inte umgåtts på åratal. När farmor blev sämre tog Erik hand om henne, men nu var det Ingrid som skötte allt.
Erik, sa farmor Karin ofta, din Ingrid är så duktig, allt går undan i hennes händer. Hon är den rätta för dig. När ni gifter er, skriver jag över lägenheten på er. Ta hand om Ingrid.
De gifte sig kort senare, farmor gick bort, sönerna kom tätt. Nu var de vuxna, den äldsta tjugotre och den yngsta tjugoett. Allt i livet gick sin gilla gång resor, familjesemestrar, inga större problem. Men på sistone var Erik förändrad. Häromdagen sa han plötsligt:
Du, Ingrid, livet har liksom passerat, och ändå känns det som vi knappt sett något riktigt bra tillsammans.
Vad säger du, Erik? Vi har ju haft semester varje år, rest till Gotland, Höga Kusten, Skåne och till och med varit på Kanarieöarna. Vi har uppfostrat våra barn och snart kommer väl barnbarn.
Det är inte det jag menar, han slog bort med handen, tystnade och gav henne en konstig blick. Men Ingrid tänkte inte mer på saken.
Hon hade fullt upp med sina egna tankar.
Erik, vad tror du, ska vi bjuda in Max och Siri till din fest också? De bor ju i Göteborg men de är ändå gamla vänner.
Till vilken fest? sa Erik förvånat.
Din 45-årsdag! Vi firar med middag på restaurang.
Jaha? Jag visste inte att du redan bestämt det, han såg åter märkligt på henne.
Nu satt Ingrid för tredje timman på soffan. Hon stirrade i golvet, oförmögen att gråta.
Aldrig trodde jag att något sådant skulle hända mig, viskade hon för sig själv.
Erik hade kommit hem tidigare från jobbet än väntat. De senaste åren jobbade han alltid över, hon var van. “Hej,” sa han och satte sig i köket utan att ta av skinnjackan.
Hej, Erik, ta och häng av dig jackan, tvätta händerna så äter vi middag, sa Ingrid i vanlig ordning.
Men Erik satt tyst, huvudet böjt.
Ingrid, jag måste gå. Jag lämnar dig, förlåt, han talade lågt.
Vad menar du, gå? Ta av dig och sitt, du är nog sjuk… Vi går till läkaren om det behövs…
Erik mötte hennes blick.
Jag är frisk. Det handlar inte om det… Jag har blivit kär. Jag har i två år träffat en kollega från mitt kontor.
Hittade du en yngre tjej? snäste Ingrid.
Nej, inte yngre. Bara… annorlunda. Ingen skönhet, bara en kvinna, en riktig kvinna…
Och vad är jag då, Erik? utbrast hon.
Du?… Han ruskade på huvudet som för att frigöra sig. Du är min förmyndare, jag din hund i koppel. Jag kan inte ta ett steg utan dig. Du styr allt, ingen frihet kvar för mig. Det är alltid du som bestämmer allt vad jag har på mig, vart vi åker, vad vi äter och dricker, hur vi firar födelsedag. Till och med när jag vill gå på fotboll protesterar du. Men jag älskar ju fotboll.
Erik, jag vill ju ditt bästa, allt jag gör är för din skull, sa Ingrid svagt. Men han avbröt henne.
Jag ger dig allt jag tjänar, du har alltid kontrollen. Du portionerar ut pengar till cigaretter och kaffe. Har du någonsin tänkt på hur förnedrande det är för en man? Jag kan inte ens ta en öl med kollegorna efter jobbet, för jag har aldrig pengar på fickan.
Ingrid satte sig på huk framför honom, granskade hans ansikte.
Men Erik, det har ju alltid varit så. Om du vill, kan jag ge dig fickpengar, du får gå på puben med grabbarna, vi kan gå på fotboll, du får välja dina kläder själv. Vi kan ändra på allt!
Erik såg på henne, främmande.
Ingrid, du förstår inte. Han höjde rösten, och hon ryggade. Jag vill kunna andas, styra mitt liv själv, göra egna val, äta vad jag vill, få finnas utan dig ibland. Du kväver mig. Jag har blivit någon slags barn, och du min förmyndare.
Och hon låter dig vara man? frågade Ingrid bittert.
Ja, hon låter mig ta hand om henne. Jag får vara man.
Nu såg Ingrid för första gången hur Erik tändes inifrån när han talade om den här andra kvinnan. Hon förstod plötsligt att han var förälskad. Som när de var unga.
Men det får ju inte gå till så här, tänkte hon, inte i vår ålder. Vad ska folk säga? Erik, du kastar bort familjen för en förälskelse. Tänk på hur andra ser oss! Alla tror vi har det perfekt.
Vilka andra? Vilken perfekt familj?
Ingrid insåg nu att Erik revolterade, gjorde uppror mot henne och hon kunde inte hindra honom. Plötsligt började tårarna rinna över kinderna, något hon aldrig tillåtit förr.
Ingrid, gråter du? frågade han, förvånad.
Hon kramade honom. Men Erik skakade av sig, gick in i sovrummet och packade några kläder, försvann ut genom dörren med resväskan. Ingrid satt kvar i tystnaden.
Aldrig trodde jag att livet skulle vända så här. Från trygg, gift kvinna till ensam, med åldrandet framför mig. Blir det så här jag ska ha det sen?
Hon ringde Ulrika, som kom direkt för att trösta.
Ingrid, vi är inte så gamla. Kom igen, skärp dig! Kommer du ihåg hur du peppade mig, kurs det, kurs det. Jocke kom till sans, hans äventyr var bara en flört. Han älskar mig, han hittar aldrig någon bättre. Kanske Erik också kommer tillbaka, även om Ulrika själv tvivlade. Erik var alltför helgjuten, inte som hennes Jocke.
Nej, Ulrika, min Erik kommer inte igen Det här var inga tomma ord. Jag känner honom.
Efter att Ulrika gått satt Ingrid länge stirrande ner i mattan, visste inte vad hon skulle ta sig för. Vem skulle hon nu styra och hjälpa, vem skulle hon säga till? Ensamheten väntade. Men kanske, kanske förändras något. Vem vet hur ödet svänger. Kanske flyter jag till slut mot en annan strand.
