Regnet öste ner i ett bestämt, nästan våldsamt tempo, som om himlen ville skölja varje vrå av Stockholm. Asfalten glänste under gatlyktornas kalla sken och små forsar slingrade sig genom diken och ner i avloppssystemen, med löv, cigarettfimpar och damm från tidigare dagar i sin svallvåg. I min Volvo var värmen påslagen i tysthet, omslöt mig med en behaglig värme. Den mjuka musiken från radion verkade skapa ett litet skydd runt mig, som om jag befann mig i en bubbla mitt i ovädret.
Det var en helt vanlig onsdagseftermiddag och jag höll på att köra hem efter ett möte som gått bättre än väntat. På passagerarsätet låg en pärm full med papper och i huvudet snurrade en oändlig lista av saker som ännu inte var gjorda. Allt stoppade tvärt när jag i ett hörn av Kungsgatan såg en liten, hopkad figur stå under regnet.
Hon såg inte äldre än åtta år. Mörkt hår klibbade mot ansiktet av vattnet och den tunna jackan hon hade på sig såg nästan ut som papper. I händerna höll hon en knippe vissna blommor, inlindade i en rynkad plastpåse. De små tygskorna på fötterna var helt genomblöta.
Jag sakta in på hastigheten och stannade utan att tänka så mycket, bredvid trottoaren. Jag stirrade på henne i några sekunder. Jag kunde lika gärna ha kört förbi, som så många gör, men hur hon kramade blommorna mot bröstet, som om de vore hennes enda skatt, fick mig att stanna.
Jag stängde av motorn och öppnade dörren. Den kalla vinden slog emot mig direkt, ackompanjerad av regnets envisa duns. Jag gick fram.
Hej! roade hon över stormens brus. Vill du ha blommor till din fru? De är fina jag kan sälja dem billigt.
Hennes röst var svag, men hon försökte låta glad.
Jag tog av mig min jacka och la den över hennes axlar. Den var stor för hennes lilla kropp, men den skyddade henne åtminstone.
Här, ta den också sade jag och räckte över mitt lilla blåa paraply. Du blir sjuk om du fortsätter så här.
Hon tittade på mig som om jag hade gett henne en juvel.
Nej, herrn min mamma säger att jag inte får ta emot saker av främlingar.
Din mamma har nog rätt svarade jag, men det här är ingen gåva. Det är ett lån medan du jobbar.
Hon tveka, men tog ändå emot paraplyet.
Hur många blommor har du? frågade jag.
Tjugo knippen, herrn. Tusen kronor styck men jag kan ge dig dem för åtta hundra, för de är lite skrynkliga av regnet.
Jag tog fram plånboken och räckte över sexton tusen kronor.
Jag tar dem alla.
Hon öppnade munnen som om hon skulle säga något, men inget ljud kom fram.
Alla? Men vad ska du göra med så många blommor?
Jag ska dela ut dem svarade jag. Till folk som går förbi här. Så blir dagen lite ljusare för alla.
Ett blyglet leende spred sig över hennes ansikte.
Min mamma tror inte på det här.
Var är din mamma?
Hemma, hon tar hand om min lillebror. Han är sjuk. Jag gick ut i dag så att hon inte blir blöt.
En knut i magen bildades.
Behåll jackan och paraplyet. Och skynda hem. Din mamma måste vara orolig.
Hon höll pengar mot bröstet, tog några stapplande steg och, innan hon rundade hörnet, ropade hon:
Tack, herrn! Må Gud välsigna dig!
Jag såg henne försvinna, skyddad nu av mitt röda paraply. Jag gick tillbaka till bilen, fortfarande genomblöt, men med en märklig känsla i bröstet: en blandning av sorg, ömhet och ett uns av hopp.
Jag tände värmen igen. Doften av blommorna spred sig i kupén, och när jag började dela ut dem till främlingar på gatan kände jag att något hade förändrats i mig, även om jag ännu inte kunde sätta fingret på vad.
