Jag är så trött på hennes berättelser om släktingarna!
Men hon är vår granne, kan du inte bara lyssna lite? frågade min man.
Hon berättar alltid samma sak.
Lovisa är i vanliga fall en tålmodig och lugn tjej, men Sara, hennes granne, får henne att se rött snabbare än Stockholms tunnelbana under rusningstrafik. Hennes man förstod inte alls varför. För ett par år sedan var de faktiskt nästan som familjevänner. Sara är femton år äldre än Lovisa, och när hennes föräldrar gick bort blev det hon och hennes två systrar som fick ärva huset i Sundsvall.
Det skulle ju kunna bli hur smidigt som helst sälj huset, dela på pengarna, köp varsin liten radhusdröm i Uppsala och så är saken biff. Men nej då, för vad är en svensk släkthistoria utan en konflikt?
Lovisa visste inte exakt vad som hade hänt, men enligt hennes mormor så hade Sara bett om att få bo kvar i huset eftersom hon hade det tufft, och lovat att betala ut systrarnas delar när hon bara kunde. Systrarna gick med på det, skrev under pappren och avsade sig formellt arvet. Vad som hände sen? Ingen vet riktigt, men Lovisa gissade att Sara fortfarande inte hade betalat ut kronorna det var ju trots allt inte direkt några småpotatis, utan en rejäl bunte svenska kronor.
Sara började allt oftare dyka upp hos Lovisa, gnällandes:
“De har glömt mig helt! Ingen ringer, ingen skriver, ingen bryr sig om annat än pengar!”
Ja, konstigt, när man nu lovat och allt det där… Men nej, enligt Sara var alla onda och elaka utom hon själv.
“Jag tänkte faktiskt ringa dem”, började hon, “men jag har knappt råd med elräkningen. Inte ska väl jag ensam betala för huset? Det är ju lika mycket deras!”
Men de sa väl ändå upp sitt arv? försökte Lovisa lite försiktigt.
Och vad gör det? replikerade Sara upprört. Det är ändå deras hus! De växte ju faktiskt upp där, det var deras fars hem. Men det skiter de i.
De kanske är lite sura för att de ännu inte fått sina pengar… Du lovade ju.
Ingen tvingade dem att gå med på det där papperskrånglet! Och jag har sagt att de får sina pengar när jag har dem. Ska jag behöva sälja vårt barndomshem för deras skull? Vad skulle jag bo då? Men det tänker ingen på, bara på pengar.
Lovisa sneglade på sin man. Han satt där med den där typiskt svenska, diskreta minen som sa allt men ingenting: han hade kanske förstått, äntligen, varför hans fru ibland så gärna ville låsa dörren och släcka lampan när det knackade på och det råkade vara grannen Sara.
