Så här kan man ju inte leva! Det är inte rätt! Rikard rusade in i sin pappas sovrum.
Vad pratar du om nu? Varför tror du det där? Vem har sagt dig sådant?
Vår skolkurator, pappa.
Fortsätt, berätta mer.
Jag ska visa dig. Jag går och lägger mig, och så låtsas du väcka mig.
Varför håller du på så där?
Du kommer förstå allting.
Jahaja… Rikard, dags att vakna nu. Det är skola, ingen sovmorgon, upp med dig.
Ser du! Samma sak varje morgon. Föräldrar borde väcka sina barn med värme, så man känner kärleken. Och de borde le!
Låt din mamma få dig att le, jag har inte tid.
Älskar du mig inte?
Vad pratar du för strunt nu? Pappan blev alltmer irriterad.
Det är inget trams. Om du inte vill att jag behandlar dig illa när du blir gammal måste du visa känslor nu. Försök väcka mig en gång till.
Okej då. Din lille busunge, skynda dig upp! Du kommer för sent till skolan.
Jag är trött!
Älskling, dags att vakna nu Pappan strök Rikard över håret och kysste hans panna.
Hurra! Nu kände jag din kärlek.
Okej, nog med skämtandet. Visa mig dina betyg.
Inte nu, pappa. Du hinner inte, du kommer bli sen till arbetet.
Det gör inget. Oj vad fint, en trea. Lika både i svenska och matte.
Men jag fick en tia i psykologi!
Tänker du bli psykolog, min gosse? Hör du, min lilla guldkille, tills du höjer dina betyg blir det inget mer prat i telefonen. Sitt ner och plugga tills mamma kommer hem.
Rikard grät, men pappan försökte trösta:
Du bad om ett leende så le då själv!
