Mamma var alltid väldigt sträng mot mig. Pappa var ofta bortrest på affärsresor och mamma tog hand om mig ensam. Pappa älskade mig och varje gång han kom hem medförde han mängder av presenter till mig. Mamma visade dock sällan samma ömhet. En dag reste pappa bort igen och kom aldrig tillbaka.
I skolan hade jag aldrig några vänner. Jag gick klädd som en tiggare, i en gammal uniform som mamma hade hittat på gatan. Hon sa ofta: Ta på dig det du har. Jag måste få ordning på mitt eget liv först, jag har inte råd att köpa något till dig. Så jag bar den där fula uniformen hela femte klass.
Senare fick jag uniformen av en grannfamiljs dotter, som just tagit studenten. Jag bar den ända till examen. När det gällde skor använde jag de få par jag hade, som höll några år innan de blev för små. Till slut avslutade jag gymnasiet med fina betyg och bestämde mig för att läsa vidare. Jag valde ekonomi som inriktning och på universitetet fortsatte jag att bära kläder som vänner gav mig när de tröttnat på dem.
En dag mötte jag Niklas, som tagit examen några år tidigare. Vi började träffas och så småningom fick jag träffa hans föräldrar. När jag hälsade på dem kände jag skam över mina slitna, trasiga skor. Jag hade fötterna blöta, men hans mamma låtsades att hon inte märkte det. Nästa dag bjöd hon hem mig igen och gav mig ett par nya skor som present.
Jag var rädd att Niklas föräldrar inte skulle tycka om mig, men snart började de behandla mig som en familjemedlem. Jag vet fortfarande inte vad jag gjorde för att förtjäna det. Vi fick ett hus av dem i bröllopsgåva, och efter examen erbjöd min svärmor mig ett jobb i hennes företag, där jag tjänade väldigt bra. Plötsligt hade jag råd att köpa det jag behövde. Jag kommer aldrig sluta tacka Gud för att jag lyckades överleva och gå vidare i livet.
När mamma fick veta att jag hade gift mig, att jag hade ett bra jobb och min egen lägenhet, kom hon snabbt och bad om ekonomiskt stöd. Dock hörde min svärmor vårt samtal. Hon kallade genast på sin man och Niklas. Till slut förklarade Niklas för min mamma att hon inte kunde förvänta sig mer stöd av mig. Han sa att han var tacksam att ha en dotter, men att hon inte längre fick komma till vårt hem. Sedan dess har mamma aldrig kontaktat mig igen, och nu ser jag fram emot att få vårt barn.
