Redan från början hade jag på känn att min mans lillebror, Viktor, inte riktigt var min typ av människa. Nu har min magkänsla visat sig vara klockren, och jag sliter verkligen med att förklara för min man att hans brorsa faktiskt inte längre är någon liten grabb som kan skylla ifrån sig på “yngst i familjen”-kortet och smita från ansvar. Viktor är ju hela 26 år, så det börjar bli dags att han klipper navelsträngen och står på egna ben åtminstone ibland.
En mindre glamorös vändning i livet inträffade när min man förlorade sin pappa vid 14 års ålder och Viktor bara var 11. Tre år senare gick deras mamma tragiskt bort i en flygolycka, så min man fick axla föräldrarollen långt innan han ens fått betyg i grundskolan. Han hoppade av gymnasiet för att försörja sin lillebror något som kräver en styrka och ansvarskänsla de flesta tonåringar bara kan skylla på vädret för att slippa. Men Viktor verkar ha utvecklat en känsla av att allt ska lösa sig magiskt, så länge brorsan finns med i kulisserna och drar i trådarna.
När jag träffade Viktor första gången slog det mig direkt att hans självförtroende var större än viljan att säga tack. Han gled omkring med en attityd som om syskonstöd var en mänsklig rättighet, inte något man ger tillbaka. Han dök ständigt upp hemma hos oss, käkade upp våra kanelbullar och noterade varje droppe mjölk han drack, men något intresse för att själv ha ett jobb verkade vara ungefär lika avlägset som att vinna på Triss.
I ärlighetens namn har Viktor bytt jobb oftare än de flesta svenskar byter vinterjacka, och ännu verkar ingen karriär locka nog mycket för att han ska orka gå till jobbet hela veckan ut. Detta gör mig smått galen, men min man försvarar honom ständigt och säger att Viktor absolut söker jobb och att det löser sig snart. Men jag ser ju, med både hökblick och igenkänning, att Viktor mest lutar sig tillbaka och hoppas att det fortfarande finns någon vuxen kvar som kan rädda dagen.
Mitt i allt detta har vi också vårt eget barn, på väg att lära sig gå, andas och kanske förhoppningsvis någon gång sluta kasta makaroner på väggen. Men min man springer runt och är både pappa och storebror, samtidigt som jag försöker förhindra total familjekatastrof.
Jag vill absolut inte sumpa vårt äktenskap över detta ingen svensk dramaqueen här tack! Däremot börjar den där ständiga bördan av Viktors ansvarslöshet och ohämmade förtroende för vår privata kassa på Swedbank tära på oss alla. Jag hoppas verkligen att min man inser hur mycket det här drabbar vår familj, så vi kan styra upp det hela och göra plats för en framtid där alla lagar sina egna trasiga strumpor.
