“Nej, så där skulle jag aldrig kunna göra. Människan blir ju som en grönsak—det går att bli galen av…

Oj, du, jag hade aldrig klarat av det där. Man blir ju själv som ett kolli till slut, det är liksom galet med svårt sjuka som behöver vård dygnet runt! Sådana borde man lämna på särskilda boenden, tycker jag! Men titta inte på mig sådär, varför hyckla? Man tar ju avlivning på djur hur enkelt som helst. Inga konstigheter. Men vi svenskar ska alltid vara så mänskliga och snälla. Jag hörde att i något annat land bär de upp gamla på ett berg och lämnar dem där när de är för skruttiga. Och dessutom hann Anna-Karin säga innan Elsa avbröt:
Men snälla, Anna-Karin, skäms du inte ens att prata så där? Det är ändå mamma vi snackar om! Vilket berg? Har du blivit tokig?
För det första, Elsa, så är det mer er mamma än min hon är min mans mamma, och skillnaden är faktiskt stor. Och även om hon vore min, skulle jag ändå inte klarat av att ta hand om henne när hon är så här. Att pyssla om små barn ja, de är ju söta! Men att behöva ta hand om en vuxen som är totalt hjälplös, som bara luktar illa och som aldrig blir bättre Förlåt mig, men man orkar till slut inte mer. Förresten, vad händer med lägenheten nu när du tagit henne till dig? Den står ju tom. Jag tycker att vi ska sälja när priserna ändå hålls uppe. Vi behöver faktiskt pengarna bättre Erik vill ju plugga och Malte ska gifta sig. Du fick barn så sent, det dröjer ju tills din dotter är vuxen. Skulle det inte vara schysst om du kunde avstå från bostaden och låta den gå till oss? Anna-Karin avbröts.
Elsa lilla! Var är du, gumman? hördes en svag röst inifrån rummet.
Gå du, Anna-Karin. Mamma vaknade, Elsa puffade försiktigt på sin släkting mot dörren.
Huvudet brände, Elsa hade inte sovit ordentligt på tre nätter och kände sig helt matt. Men ändå kom tanken: Tänk om hon hörde allt? Fy, vad jobbigt det känns.
Hon gick in i rummet. Måste öppna fönstret, det luktar tungt och unket här inne. Men mamma fryser ju alltid, hon måste svepas in i sjalen igen. När Elsa kom in, lyfte mamma på huvudet och försökte släta till håret. Elsa tittade på hennes händer. Så grova, slitna och ändå så smala med tydliga ådror och mönster över handryggen. Hon trevade med fingrarna och stirrade blint framför sig. Mamma såg inte. Det finns någon liten chans att synen kan återvända på ena ögat, men Elsa har slutat tro. Hon bytte lakan och vände madrassen av gammal vana. Matade henne. Mamma krullade ihop sig till en boll och somnade. Och Elsa skyndade iväg till vårdcentralen för att fråga doktorn om råd. Hon borde egentligen bara fly iväg från alltihop.
Hon satt länge i väntrummet och klagade. Det blev inget bättre med mamma, och det var så tungt. Läkaren stilig med skägg fyllde snabbt i papper, väntrummet fullt. Han tittade uttröttat på Elsa.
Ni har mycket att göra, på jobbet alltså, började hon, men han avbröt:
Absolut, mycket. Men läkare är det alltid brist på. Om det bara fanns något mirakelmedel jag kunde hälla på flaskor och dela ut då skulle kön minska och färre skulle vara sjuka, sa han och log lite.
Men vilket medel då? Går det att få tag på? frågade Elsa med ett uns hopp.
Ungdom. Men det blir svårt. Och nu ser du ledsen ut Så är det. Du är trött och tappar orken, jag fattar det. Men har din mamma någonsin klagat? Kommer du ihåg när du var liten och sjuk? Vem var uppe på nätterna och tog hand om dig? sa doktorn och tog av sig glasögonen.
Elsa suckade tungt. Minnet spelade upp scener. När hon var åtta och fick influensa, bar mamma runt på henne fast det gjorde ont i ryggen. Bäddade om, fixade te med citron och lyckades till och med få tag på lingon mitt i natten när Elsa ville ha bärdryck. Var hon fick tag på dem? Ingen visste. På morgonen hade febern gått ner, Elsa somnade tryggt och mamma gick direkt till jobbet. Elsa minns hur mamma alltid slet på flera jobb samtidigt för att ge henne det bästa.
En gång, i december, stod de framför ett skyltfönster där det fanns en klänning silverglittrande och underbar. Mamma såg på den, drömskt. Men så vände hon sig om och såg på Elsa och de gick och köpte ett nytt vinterset till Elsa istället. Mamma köpte aldrig något till sig själv. Tårtan hemma var liten, men i rosa och vitt, en dröm mitt i 80-talets brist. Elsa åt nästan upp hela ensam, mamma fick bara lite grädde. När Elsa mötte mammas blick och skämdes, höll mamma bara om henne: Det gör inget, älskling, det kommer fler tårtor.
Barn växer upp och glömmer snabbt hur mycket ork och hälsa föräldrar lägger på dem. Du var också hjälplös en gång. Nu är det din mamma som är det. Vad tänker du göra? Du är utmattad, men fundera. Om hon försvann Skulle du då bli lyckligare? sa doktorn med en bestämd ton.
Nej Nä, jag Vi gör som du säger. Förlåt att jag svamlar, jag kommer tillbaka sen mumlade Elsa ut och rusade ut.
Hela ansiktet brann. Vad höll hon egentligen på med? Hur kunde tanken slå henne? Hon behövde sin mamma. Alltid.
Hon mindes hur ofta hon gråtit som barn i mammas knä, gömt sig där när allt kändes hopplöst och alltid funnit tröst Det går över. Snart får jag komma hem till mamma. Dörren gick igen. Telefonen ringde. Det var storebrorsan, Johan.
Vad vill du nu? Anna-Karin har redan varit här. Vill ni ha lägenheten? Ta allihop då, ni är så snåla. Mamma älskar dig så mycket! Frågar jämt efter dig. När du låg på sjukhuset ett halvår vem tog hand om dig? Mamma! Hon kämpade ensam med oss båda, Elsa slängde ilsket på luren.
Hon gick över våta trottoarer utan att märka dem. Snyftade, visste inte vart. Så hamnade hon framför en butik. Och där, där i skyltfönstret hängde en klänning. Nästan som den där från barndomen. Elsa kastade sig fram.
Vi har bara kvar den här storleken. Den är för liten för dig, viskade butiksbiträdet.
Det vet jag! Slå in den ändå, den är till mamma. Hon är ju så smal nu. Inte för mig, Elsa torkade näsan och skrattade till.
Expediten såg förvånad ut. Men vad gjorde det? Elsa rusade vidare hem, stannade till och köpte en exakt likadan tårta. Rosa och vit. Mamma skulle kanske inte se den, men Elsa skulle berätta hur fin den var.
Hon sprang upp för trapporna. Dörren stod på glänt, röster hördes. I köket satt lilla Tove vid mormor och sjöng försiktigt, strök hennes hår. Mamma log svagt mot Elsa.
Elsa, älskling! Gå och vila lite nu, du är så trött. Jag sliter ut dig, stackars dig, mumlade mamma och vände ansiktet mot dottern.
En tjock gråtklump i halsen. Elsa höll om mammas händer. Tänk om hon hade gett upp allt detta.
Mamma! sa hon bara och gömde ansiktet i håret på sin mamma.
Det är precis så så länge föräldrar lever, är vi barn. Försvinner de, är vi plötsligt föräldralösa, oavsett om vi är 20 eller 60. Vi behöver våra mammor.
Mamma. Vet du, jag har köpt en klänning till dig. Precis som den du tyckte om då i fönstret. Silverglittrande, jättesnygg. Och tårta också! Nu ska vi klä upp dig och fika. Åh, vad fin du kommer bli! Elsa började försiktigt reda ut mammas tunna hår.
Mamma fingrade blygt på klänningen och log försiktigt. De hjälptes åt Elsa klädde upp henne, Tove hämtade läppstift och parfym. Och satte på kaffet.
De drack kaffe och mindes det som varit. Elsa tänkte hur vacker hennes mamma var. Sån mjukhet och vänlighet i ansiktet. Det finns knappt längre. Den gamla generationen försvinner med omtanke fast de aldrig själva klagat.
Plötsligt knackade det på dörren. In kom brorsan Johan med en bukett tulpaner och en ananas.
Vad ska du med en ananas till? skrattade Elsa.
Det var bara det mamma ville ha en sån när vi var små, men det fanns aldrig pengar då. Nu kan jag köpa ananas varje dag om du vill, mamma! Och Elsa, bry dig inte om Anna-Karin, låt mamma bo här hur länge som helst. Jag vill inte ha någon lägenhet. Om hon blir bättre flyttar hon till mig sen. Vi kommer på pajfika, skojade Johan.
Han satt sig bredvid mamma och beundrade klänningen. Hon skrattade som förr.
Efter det förändrades något i Elsa. Hon började se varje dag med mamma som en dyrbar present. Hon kämpade för varenda minut de fick tillsammans.
Jag var så rädd att komma hem och hitta henne borta. Hon blev som ett litet barn, jag tvättade och flätade hennes hår, och sa: Bara lev, mamma. På vilket sätt som helst. Bara du är här! sa Elsa till hela släkten.
Hon bestämde sig. Släppte oron, bestämde att göra dagarna vackrare. Pratade med mamma, berättade roliga historier. Påstod att nu vänder allt och snart är hon på benen. Varje dag blev en liten fest ibland blåste hon och Tove upp ballonger och hängde i vardagsrummet, ibland sjöng de karaoke. Mamma älskade att sjunga, och hon hade fortfarande en stark vacker röst. Hon började sjunga med i refrängen!
Du har på dig något gult idag, va? sa mamma plötsligt.
Elsa tappade trasan. Hon hade på sig sin gula småblommiga klänning.
Ser du lite nu, mamma? Åh, vad lycklig jag är! Elsa kastade sig om hennes hals.
Sakta men säkert började mamma gå längs väggen. Ingen större lycka kunde Elsa önska sig än det.
Nu blir vi tre tjejer som bor tillsammans. Jag, du och Tove. Tänk vad mycket vi ska hinna med! Du har ju lovat visa mig hur man bakar, formarna ligger ju kvar. Du vet, jag bränner alltid pajen, men nu ska det gå bättre. Johan kommer också! berättade Elsa när hon pussade mamma på pannan.
Johan kom. Han är lång och stark, nästan två meter. Mamma brukade kalla honom lilla björnen på skämt. Han bar ut mamma till gården, satte henne på bänken, och de satt där allihop, andades vår. Elsa tittade på sin fina mamma i nya kappan och mössan och tänkte: vilken skatt vi har fått tillbaka.
För första gången på länge kände hon ett lugn. Steg för steg. Allt går. Bara mamma får leva. Bara höra hennes röst varje dag. För i mammor finns vatten, sol och allt ljus vi behöver utan dem vissnar vi och försvinner.
Så vad kan man önska sig här i livet? Att mammors hjärtan alltid ska slå, att vi barn överraskar och kramar dem ofta med blomsterkvastar regniga dagar, klänningen som kanske bara hänger i garderoben men ändå värmer i hjärtat. En liten flaska parfym, och viktigast av allt: de där orden vi måste säga medan vi kan:
Jag älskar dig, mamma. Bara var kvar. Du är det finaste jag har i livet.