Jag arbetade som kassörska i en liten butik i Göteborg. En äldre dam kom in, gjorde sina inköp, och såg sedan bekymrat på sina många kassar. Jag förstod genast att hon inte skulle klara av att bära hem allt själv.
Hur långt har du hem? frågade jag henne vänligt.
Tre kvarter bara, svarade hon lågmält.
Då följer jag dig hem, sa jag och log.
Jag stängde butiken för en stund och offrade min lunchrast för att hjälpa denna kvinna. Hon visade sig vara en oerhört varm och vänlig person. Hennes namn var Svea och hon var 78 år gammal, helt ensam i världen. Sonen hade gått bort i cancer när han var ung och dottern levde ett struligt liv, utan någon kontakt med sin mamma. Efter den dagen blev vi vänner.
Jag brukade springa över till Svea ganska ofta. Vi drack te tillsammans, samtalade om livet, jag hjälpte henne med hushållssysslor och försökte finnas där för henne.
En dag fick jag inte tag på henne som vanligt. Jag gick hem till hennes lilla lägenhet. Jag knackade och ropade på henne till slut hörde jag en kvinnas röst genom dörren:
Vem är du? Det var grannen. Är du Elin, hennes väninna?
Ja, svarade jag tyst.
Hon har gått bort. Hon lämnade ett litet kort till dig innan de körde henne till sjukhuset.
Jag stoppade kortet i fickan och gick hem, alldeles för skakad för att läsa det på en gång. Jag berättade för min make, Carl, och tillsammans satte vi oss ner och öppnade brevet.
Elin, du är mitt enda stöd. Jag har ingen annan att vända mig till. Jag har ett barnbarn min dotter förlorade vårdnaden om henne och flickan hamnade på barnhem. Jag har försökt besöka henne varje helg… Om du känner att du orkar, skulle du kunna hälsa på henne ibland? Här är ett nummer, ring dit, något väntar dig där…
Jag slog numret och bokade ett möte. Carl följde med mig för stöd. Till vår förvåning möttes vi av en notarie. På hans kontor fick vi veta att Svea lämnat sin etta till mig i arv.
Dagen därpå bestämde vi oss för att träffa den lilla flickan. Hon hette Tyra, tio år gammal och rödblond. Hennes godhet och värme gick rakt in i hjärtat och ganska snart ville vi ta henne till oss. Våra egna barn blev glada över nyheten.
Tre år har gått. Jag och Carl hade en svår period och han flyttade hem till sin mamma. Men efter ett tag fann vi tillbaka till varandra.
Tyra har vuxit, men hon har inte bråttom att flytta in i mormors lägenhet. Vi hyrde ut den och fick på så sätt lite extra inkomst. Även våra biologiska barn verkar vilja stanna hemma ett tag till.
En kväll kom Carl hem senare än vanligt från arbetet. När jag hörde dörren smälla igen sprang jag ut i hallen och där stod han inte ensam. Han höll en liten pojke i handen.
Jag kan förklara, sa han lågt.
Vi äter kvällsmat först, lägger barnen, sedan pratar vi i lugn och ro, svarade jag.
Det var när jag bodde hos mamma, började han när vi satte oss ner tillsammans.
Men du måste veta att det var ett misstag, du har alltid varit min enda. Jag var berusad. Plötsligt blev det som det blev, sen var allting bara dimma. Jag har inte tänkt på det sen dess. Men i dag ringde socialen. Kvinnan hade fått en pojke och hållit det hemligt alla år. Hon har druckit, inte tagit hand om honom, så hennes vårdnad togs ifrån henne och då hittade de mig. Om jag tackar nej, hamnar han på barnhem. Men vill du inte ha honom så förstår jag.
Självklart kunde jag inte låta det ske. Den lilla pojken var så lik Carl och jag bestämde mig för att förlåta och välkomna honom i vår familj. Så lever vi, med våra barn och våra historier, i vårt lilla hörn av Göteborg.
