Man brukar säga att vi själva är ansvariga för allt som händer i våra liv, att det är våra val som formar vårt öde. Hur vi väljer en dag, så lever vi.
I mitt liv gjorde jag ett felaktigt val när jag bestämde mig för att binda mitt liv till en man som inte tog något ansvar. I min ungdom var jag så förälskad i Henrik att jag, trots att jag visste att han hade svårt för att hålla sig till en kvinna, intalade mig att han skulle ändra sig för min skull. Jag ville så gärna tro på det. Men sanningen är att människor är som de är man kan inte förändra någon som inte vill förändras själv. Även efter att vår son Håkan föddes, fortsatte Henrik sitt gamla beteende.
Varje månad fick jag höra mer om hans affärer. Vänner, grannar och till och med min egen familj berättade om vad han höll på med. Jag kände mig både förnedrad och sårad, allt på en gång. Jag höll ut i fem år, sedan orkade jag inte längre. Vi skildes. Det enda positiva var att Henrik inte var girig han lät mig behålla lägenheten i centrala Göteborg mot att jag inte krävde något underhåll. Jag och Håkan ville dock inte bo kvar där, utan hyrde ut lägenheten och flyttade hem till min mamma i Mölndal, där hon behövde min hjälp. Så blev våra liv.
Pengarna från hyran gick till Håkan. Jag köpte kläder, ordnade skolresor och aktiviteter för honom. Jag ville ge min son en fin barndom. De pengar jag själv tjänade svart gick till mat, räkningar och mediciner, eftersom mamma var sängliggande i många år. Jag trodde att Håkan såg och uppskattade allt jag gjorde för honom. Idag är jag 57 år, har diabetes, tar insulin varje dag och försöker kämpa för att leva så länge som möjligt.
På grund av min sjukdom kan jag inte arbeta längre och vem skulle ändå anställa mig nu? Jag har ingen pension, eftersom jag bytt jobb ofta och mestadels jobbat svart för att få ekonomin att gå ihop. Jag lever alltså på hyran från lägenheten. Håkan, som nu är 31, har bestämt sig för att gifta sig och meddelade nyligen att han och hans fru vill flytta in i den där lägenheten.
När jag förklarade att jag inte har några pengar att leva på om de flyttar in, svarade han att det är mitt problem. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag har inga besparingar, måste ha medicin hela tiden, behöver pengar till mat och måste betala mina räkningar. Vad ska jag göra nu? Hur kan min egen son göra så mot mig? Och varför gör han detta mot sin egen mamma?
Det jag fått lära mig av allt detta är att man måste tänka på sig själv också det är ingen självklarhet att barn förstår allt man offrat. Tidvis måste man våga be om hjälp och värdera sig själv, för annars står man kanske till slut alldeles ensam.
