Min son bryr sig inte om att om jag ger honom lägenheten kommer jag själv inte ha något att leva på.

Man brukar säga att vi själva är ansvariga för allt som händer i våra liv, att det är våra val som formar vårt öde. Hur vi väljer en dag, så lever vi.

I mitt liv gjorde jag ett felaktigt val när jag bestämde mig för att binda mitt liv till en man som inte tog något ansvar. I min ungdom var jag så förälskad i Henrik att jag, trots att jag visste att han hade svårt för att hålla sig till en kvinna, intalade mig att han skulle ändra sig för min skull. Jag ville så gärna tro på det. Men sanningen är att människor är som de är man kan inte förändra någon som inte vill förändras själv. Även efter att vår son Håkan föddes, fortsatte Henrik sitt gamla beteende.

Varje månad fick jag höra mer om hans affärer. Vänner, grannar och till och med min egen familj berättade om vad han höll på med. Jag kände mig både förnedrad och sårad, allt på en gång. Jag höll ut i fem år, sedan orkade jag inte längre. Vi skildes. Det enda positiva var att Henrik inte var girig han lät mig behålla lägenheten i centrala Göteborg mot att jag inte krävde något underhåll. Jag och Håkan ville dock inte bo kvar där, utan hyrde ut lägenheten och flyttade hem till min mamma i Mölndal, där hon behövde min hjälp. Så blev våra liv.

Pengarna från hyran gick till Håkan. Jag köpte kläder, ordnade skolresor och aktiviteter för honom. Jag ville ge min son en fin barndom. De pengar jag själv tjänade svart gick till mat, räkningar och mediciner, eftersom mamma var sängliggande i många år. Jag trodde att Håkan såg och uppskattade allt jag gjorde för honom. Idag är jag 57 år, har diabetes, tar insulin varje dag och försöker kämpa för att leva så länge som möjligt.

På grund av min sjukdom kan jag inte arbeta längre och vem skulle ändå anställa mig nu? Jag har ingen pension, eftersom jag bytt jobb ofta och mestadels jobbat svart för att få ekonomin att gå ihop. Jag lever alltså på hyran från lägenheten. Håkan, som nu är 31, har bestämt sig för att gifta sig och meddelade nyligen att han och hans fru vill flytta in i den där lägenheten.

När jag förklarade att jag inte har några pengar att leva på om de flyttar in, svarade han att det är mitt problem. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag har inga besparingar, måste ha medicin hela tiden, behöver pengar till mat och måste betala mina räkningar. Vad ska jag göra nu? Hur kan min egen son göra så mot mig? Och varför gör han detta mot sin egen mamma?

Det jag fått lära mig av allt detta är att man måste tänka på sig själv också det är ingen självklarhet att barn förstår allt man offrat. Tidvis måste man våga be om hjälp och värdera sig själv, för annars står man kanske till slut alldeles ensam.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Min son bryr sig inte om att om jag ger honom lägenheten kommer jag själv inte ha något att leva på.
Auntie, do you have any bread? Could you spare me some? Julia is 37 and has never been married. She used to work as an accountant and still struggles to find meaning in life or her true calling. She was always tired, dragging herself out of bed for another nerve-wracking early shift as a waitress. Her job now was to serve guests on the summer terrace—if it was her shift, that meant arriving by 5 a.m. to avoid being late, especially since she lived in the suburbs with poor transport connections. Even a small delay or traffic jam could cause problems. As usual, Julia was wiping down the tables before opening, making sure everything was spotless for the earliest customers, humming a familiar tune to herself to pass the time. Suddenly, a child’s voice broke the silence: “My mum is a good singer too.” Julia, startled to hear anyone so early, turned to see a five- or six-year-old girl, alone, standing nearby. “What are you doing out here by yourself so early in the morning?” “I came out for a walk… and to get food for me and my brother. Auntie, have you got some bread?” the girl asked hesitantly, clearly hungry. “Of course—take a seat, I’ll see what I can find in the kitchen. Where is your brother?” “He’s at home, just round the corner, with our grandma.” Julia didn’t ask where the children’s parents were; instead, the girl continued her story. “Our parents died a while ago, and our grandma is very old. She sometimes forgets everything—even us, her grandchildren.” Julia was at a loss for words, heart aching. “Don’t worry, you’re not a bother. I’ll get you some bread, and I’ll come with you to your house. Wait here for me, please.” She asked her colleague to cover her shift for a moment and went with the girl. The little one had her own house key, and inside, Julia saw a baby boy crawling and playing, smiling at them, while their elderly grandmother lay on the bed in a daze, barely noticing anything. “What on earth is going on?” Julia muttered, shocked. She called an ambulance for the grandmother, who was clearly very ill, then brought both children to her own home. Julia’s 13-year-old son was surprised but, after hearing the story, agreed to help his mother and look after the children during her work shifts. Julia and her son had always been close, trusting and supportive. He was responsible, sensible, and helpful—never argumentative—and willingly took on caring for the little ones. Ten days later, the grandmother passed away. Julia knew the children would be sent to a foster home, but her heart broke—she’d grown attached and couldn’t bear to lose them. She understood how lonely and frightening it would be for them with strangers, so she resolved to adopt them and become their guardian. Julia left her waitress job to take a position as an accountant with a friend who had been urging her to switch back to the profession. With her friend’s help, she completed all the paperwork, and in a few weeks, Julia was legally their carer. “So that’s why you wanted to be a waitress!” her friend teased with a smile. “You’re right—it was all part of a long-term plan that only now makes sense,” Julia laughed. Who could have imagined that Julia’s life would change so completely, suddenly becoming a mother of three and juggling new career choices? Unaccustomed to being strong, she accepted the challenge that fate had put in front of her.