Du, precis innan jag och Erik gifte oss så hade jag hört från flera vänner att män direkt efter bröllopet börjar bete sig som om deras fru är deras egendom, att de visar sitt rätta jag då. Men alltså, naiv som jag var, trodde jag aldrig att min Erik skulle vara sån. Redan innan vi gifte oss var han alltid omtänksam, sa aldrig ett ont ord till mig, var försiktig så han aldrig råkade såra mig han verkade liksom alltid vilja ha mig nära.
Men ja, jag hade väl fel, precis som så många andra kvinnor. Det är verkligen nåt med det där gamla talesättet när en kille har vunnit en tjejs hjärta så förändras han.
Efter bara några månader som gifta började Erik gnälla om min mamma. Varför ringer hon så ofta? Varför kommer hon hit varenda vecka? Och jag, som var orolig för vårt äktenskap, höll med honom. Jag bad mamma höra av sig mindre och ringde henne när jag var ensam. Men det tog inte slut där.
Sen blev jag gravid och råkade förlora jobbet. Graviditeten var ganska svår så jag fick ligga stilla, och då förnyade de inte mitt vikariat. Då började Erik komma med pikar: Du bara sitter hemma hela dagarna och gör ingenting. Jag sa inget då heller, för jag var gravid och vågade inte riskera att han skulle lämna mig.
När vår dotter Astrid var ungefär ett och ett halvt år, började han kräva att jag skulle behandla honom som om han vore kung i huset. När han kom hem från jobbet förväntade han sig att jag stod där vid dörren, redo med tofflor och att maten låg på bordet varm och god. Han rörde inte ett finger hemma, ansåg att allt som hade med barnet och hemmet att göra var mitt ansvar.
Jag var helt slut, Linnea. Till slut orkade jag inte mer. Jag packade ihop våra grejer och tog Astrid med mig till mamma i Malmö. Jag hörde inte av Erik på två månader. Livet gick vidare, jag började jobba igen och jag mådde faktiskt bättre för varje dag.
Och du, en dag dök han upp hos oss, smal och klädd i urtvättade kläder, och föll på knä och bad om förlåtelse. Jag sa rakt ut att han måste gå en matlagningskurs. Om vi skulle försöka igen så får han lära sig laga mat och hjälpa till hemma det är inte bara jag som sköter allting. Han sa ja, men vi får ju se om det blir någon skillnad egentligenHan nickade, helt stilla, som om han äntligen förstod. Och vet du, Linnea, under de där veckorna när han gick sin matlagningskurs skickade han bilder på kolsvarta köttbullar och överkokt pasta. Han gav inte upp ändå, trots mina fnissiga sms. För första gången på väldigt länge började vi faktiskt prata med varandra inte bara slänga ord fram och tillbaka. Plötsligt var det Erik som frågade hur min dag hade varit, bad om recept till middagen och undrade om han skulle handla på vägen hem. Han bakade till och med kladdkaka till Astrid, och tårarna rann på henne när hon åt, för den var absolut oätlig men vi skrattade hela kvällen.
Så ja, vi provade igen. Men den här gången fick han flytta in i mitt och Astrids nya liv, och inte tvärtom. Vi sätter gränser båda två, och vet du vad det bästa är? Mamma kommer fortfarande över varje onsdag. Hon och Erik lagar nu middag tillsammans och ibland, när jag hör dem skratta i köket, känner jag att ingen av oss längre behöver vara den som lagar allting själv.
Vissa sagor får kanske aldrig sitt lyckliga slut, men ibland är det ännu bättre att själv få skriva om början.
