När jag var barn hade jag en stor och strålande dröm som fyllde alla mina tankar. Jag drömde om att bli pappa. När min fru blev gravid väntade jag otåligt på stunden då jag skulle få hålla vårt barn i min famn. När värkarna började körde vi direkt till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Det blev en liten pojke. Min glädje var gränslös.
Senare på eftermiddagen kom barnmorskan in och räckte mig min son. Han var så liten, med en liten näsa och grå ögon. Vi var ensamma i rummet. Jag tittade på honom och försökte linda in honom i filten, vilket måste ha tagit tio minuter. Det var första gången jag höll i ett spädbarn, och jag var rädd att jag skulle råka skada honom.
Försiktigt rätade jag ut kanterna på hans filt. Jag såg på hans små fötter. Av någon anledning hade jag föreställt mig honom annorlunda. Han sov så fridfullt. Jag strök försiktigt över hans ben, armar och lilla mage. Jag blundade och höll honom tätt intill mig, luktade på honom. Jag kände genast igen den där unika doften. Doften av min son. Men plötsligt fylldes jag av en märklig känsla; mitt inre lugn var som bortblåst. Oväntade tankar dök upp, jag började tvivla. Han luktade inte exakt som jag hade föreställt mig. Det kändes nästan som om jag höll någon annans barn.
En del av mig ville resa mig upp, lägga ifrån mig honom och aldrig återvända till rummet. Men hur skulle jag kunna lämna ett hjälplöst barn? Han behövde ju mig och min omsorg. I två år hade jag längtat efter att få hålla mitt barn i famnen.
Rummet på BB kändes kyligt och opersonligt. Jag ropade på en undersköterska, försökte svepa filten om honom igen men fick det inte att fungera. Nu var det dags att mata honom, men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Han ville inte amma från min fru. Han öppnade ögonen och såg upp mot mig, fortfarande oförmögen att fästa blicken; det kändes som att han försökte känna igen mig. När jag försiktigt tryckte honom mot mitt bröst gled hans lilla hand mot min axel. Jag kände hur varm och mjuk den var. Alla mina tvivel försvann. Min son sov tryggt i min famn. Min dröm hade blivit sann: jag hade blivit pappa.
Det jag lärde mig den dagen var att kärlek ibland behöver tid och tålamod och att osäkerhet är en del av att bli förälder.
