Den här sommaren kom min frus älskade lillasyster och hälsade på oss. Jag brukade kalla henne “familjens husdjur”, eftersom det på varje släktträff alltid bara pratades om henne mamma, pappa, alla svärmade kring henne. Hon var alltid bäst i skolan, pluggade vidare, tog examen, fick ett jobb inom sitt fält. Den perfekta dottern, eller hur?
Själv hade jag gift mig med storasystern, som inte ens slutförde sina studier innan vi gifte oss. Men det spelade ju ingen roll, för jag var redan ganska välbärgad, hade eget företag, bostadsrätt, bil och en bra inkomst. Trots det var det alltid lillasystern som var den bästa dottern i familjen.
Så i somras dök alltså min svägerska upp hemma hos oss. Hon bad mig låna henne pengar, för hon ville ta bolån och hade inte nog till kontantinsatsen. För mig var det ingen större summa, så jag var villig att ställa upp. Hon lovade svart på vitt att allt skulle betalas tillbaka i tid; ett riktigt löfte.
Pengarna åkte iväg och hon nästan svor på att betala tillbaka varje månad. Men bara en vecka senare var hon plötsligt på resa till Gotland! Jag blev uppriktigt sagt ställd hur får någon som saknar till kontantinsats till en lägenhet plötsligt ihop pengar till en havssemester?
Hon berättade för hela släkten att hon sparat hela året till resan, men faktum var att bolånet fortfarande inte var taget. När jag frågade henne direkt, sa hon att hon ångrat sig.
Jag bad henne vänligt att betala tillbaka lånet, för pengarna var ju givna för bostadsköpet, inte för semester. Svaret sved: Jag kommer tjäna en massa pengar sen, du kan väl vänta lite till, för just nu finns det inget kvar.
Hur tror du det gick? Ja, som väntat hon gick raka vägen till svärmor och klagade över att jag begärt tillbaka pengarna för tidigt, att man hanterar släktingar annorlunda. Resultatet? Den lilla ängeln återuppstod i svärmors ögon, och vi förvandlades återigen till giriga, hjärtlösa kapitalister.
