Men Samuel, snälla! Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, vattnet forsar och jag är rädd att jag översvämmar grannarna. Du vet väl hur sur hon på våningen under är, hon tar kål på mig! Mina händer skakar, jag kan inte ens hitta ventilen! Rösten i telefonen lät så gäll och ynklig, att den hördes ut över hela matbordet, trots att högtalaren inte var påslagen.
Elsa lade långsamt ner gaffeln på tallriken. Besticket mot porslinet ekade i det annars trivsamma köket, som en gong-gong som markerade ännu en rond i kampen hon utkämpat i snart tre år. På andra sidan satt hennes man Samuel och tuggade osäkert på läppen växelvis med blicken på sin kallnande kalops och på den lysande telefonskärmen.
Maja, lugna dig, mumlade han i telefonen. Vilken ventil då? Under diskhon eller på toaletten? Stäng av huvudkranen.
Jag vet inte var den är! Samuel, snälla, du måste komma! Jag är rädd! Tänk om det är kokhett vatten. Jag är ensam, och vågar inte!
Samuel såg upp på sin hustru. I hans blick syntes en blandning av bön och uppgivenhet, ett slags förlåtande ögonkast Elsa alltför ofta hade mött på sistone.
Elsan, du hör väl? Det kommer att bli översvämning. Maja fattar ju inte teknik överhuvudtaget, precis som ett barn. Jag måste åka.
Javisst måste du, sa Elsa med stadig röst, utan att avslöja de stormar som rasade inom henne. Det är ju ändå inte vår bröllopsdag. Och vi har inte planerat den här kvällen i två veckor. Och jag har inte stått vid spisen i flera timmar. Åk du, Samuel. Rädda Maja. Hon klarar sig ju inte utan dig.
Åh, börja inte nu, muttrade Samuel, reste sig hastigt och greppade bilnycklarna. Hon är ju min barndomsvän. Människan är i nöd. Jag är snart tillbaka. Sätt in kalopsen i ugnen så den inte blir kall.
Ytterdörren slog igen. Elsa blev ensam kvar i lägenheten, fylld av doften från festmåltiden och den beska bitterheten från besvikelsen. Hon gick fram till fönstret och såg Samuels bil rulla ut i den mörka kvällen.
Maja. Det namnet hade blivit en tredje person i deras äktenskap. Barndomsvännen, klasskamraten, grabben i gänget Samuel hade många namn för henne. Hon dök plötsligt upp efter sin skilsmässa, och blev snabbt en ständig figur i deras liv. Till en början bad hon sällan om hjälp: flytta kartonger, fixa datorn. Samuel, alltid god och hjälpsam, avböjde aldrig.
Men när hungern vaknar blir det svårt att säga stopp. Majas nödrop blev allt fler och alltmer allvarliga: punktering på motorvägen, hyllor som faller ned, eller nödvändiga IKEA-möbler som måste sättas ihop på direkten. Alltid just när Elsa och Samuel hade egna planer.
Elsa var ingen svartsjuk dåre. Hon förstod vad vänskap betydde. Men hennes kvinnliga intuition viskade om och om igen att det handlade om mer än trasiga rör. Maja var en kvinna med stil, alltid välvårdad, med ett sätt att titta på män som fick dem att känna sig som gudar. Hon visste precis hur man spelar på hjälplöshet, och Samuel gick på det rak i ryggen och redo att rädda.
Elsa ställde undan middagen i kylen. Aptiten försvann. Samuel kom hem tre timmar senare, smutsig, trött, men nöjd med sig själv.
Puh, hann precis! Det höll verkligen på att bli en översvämning. Sifonen hade lossnat. Fick springa till Pressbyrån och köpa packningar. Maja var rädd, fick ge henne några droppar valeriana till och med.
Fick räddaren åtminstone kaffe? frågade Elsa torrt och bläddrade i en bok.
Jadå, det fick jag. Och hon bjöd på äppelkaka. Hon hälsade till dig också, och bad om ursäkt för att kvällen blev förstörd.
Äppelkaka, tänkte Elsa. Så när vattnet forsade och hon inte kunde hitta ventilen, så stod det en kaka i ugnen?
Hon sa inget. Bråk skulle bara leda till försvar och anklagelser om svartsjuka. Elsa bestämde sig nästa gång skulle hon följa med.
Nästa gång kom tidigare än hon trott. En lördagsmorgon när de packade bilen mot sommarstugan, mobilsteken började spela Majas speciella ringsignal.
Ja, Maja? Vadå, det slår gnistor, luktar det bränt? Nej rör inget, slå av propparna i hallen! Ja, jag kommer.
Han la på och såg urskuldande på Elsa där hon stod med pelargoner i famnen.
Det är elen…
Ännu värre än en kontakt? frågade Elsa.
Elcentralen slår gnistor. Hon är rädd det ska börja brinna. Fastighetsskötaren svarar inte en lördag och elektriker tar ockerpriser.
Då åker vi förbi, sa Elsa lugnt. Jag följer med.
Samuel såg överrumplad ut.
Men… du är ju ingen elektriker. Vänta hemma.
Nej, Samuel. Vi åker till stugan. Tillsammans. Men först till Maja.
Han tvekade men gav med sig. Färden gick under tryckande tystnad. När de kom fram möttes de av en Maja i sidenmorgonrock och full makeup. När hon såg Elsa steg hon abrupt ur roll, men log lika bländande som vanligt.
Elsie, så otippat! Jag är så rufsig… Men stig på! Samuel, min räddare, det bara fräser och knastrar i hallen!
De tog av sig skorna i tamburen, där en svag lukt av bränd plast låg i luften. Samuel satte genast igång vid elskåpet.
Elsie, ska vi ta en kaffe medan männen jobbar? kvittrade Maja.
Nej tack, jag står gärna här. Kan behövas ett par händer till.
Händer? fnissade Maja. Samuel klarar sig galant. Visst, Samuel?
Samuel muttrade bland ledningarna.
Varför ringde du inte jouren hos förvaltaren? frågade Elsa rakt. De jobbar ju dygnet runt.
Usch nej, såna där är alltid bryska och lortiga. Samuel däremot, honom litar jag på.
Min man skulle grilla vid sjön idag, sa Elsa torrt. Men du är viktigare.
Förlåt, jag förstör alltid! Vägen är svår för en ensam kvinna. Du är lycklig, Elsa, som har din trygghet.
Samuel justerade en kontakt och förkunnade att det var klart. Maja sken upp.
Gulle-Samuel, kan du byta den gamla automatsäkringen någon dag också? Jag betalar!
Samuel kommer inte hinna, bröt Elsa in. Vi är upptagna nästa helg också. Ta en elektriker, Samuel skriver nummer på en lapp.
Maja såg på Elsa med ilska, men försökte ändå locka.
Ta åtminstone en kaffe, jag har köpt wienerbröd!
Nej tack, vi är mätta, sa Elsa bestämt och tog Samuel under armen.
På väg ut började Samuel försvara Maja.
Måste du vara så hård? Hon menar inget illa.
Hon vill inte ha hjälp, hon vill ha dig, svarade Elsa.
Kom igen, vi är som syskon…
Praktiskt syskon då, som lagar allt. Bekvämt.
De åkte, men oron låg kvar i luften. Elsa visste att Maja inte tänkte ge sig. Hon gillade att dra i trådarna och se Samuel komma rusande.
Uttömningen kom två veckor senare. Samuel var på jobbresa men ringde en fredag kväll.
Elsa, jag är snart hemma men Maja ringde. Hon har haft en olycka.
Meteoriten på balkongen? frågade Elsa.
Nej, hon har köpt en tung gardinstång, tappade den på foten, säger hon. Stången ligger mitt på golvet, och hon kan inte gå. Vill att jag ska komma och hjälpa till.
Elsa suckade djupt. Samuel, åk hem och vila. Jag tar Maja ikväll. Jag ordnar medicin åt henne, och hjälper med foten. Du behöver vila.
Du? Jaha… bråka nu inte med henne.
Elsa la på, sökte snabbt på nätet upp en Fixare på timme, valde någon med rykte om sig att vara professionell. Beställde dessutom värktabletter och elastisk linda till leverans hos Maja.
När hon kom fram såg hon apotekskuriren, tog emot paketet och gick upp. Dörren stod olåst, tydligt förberedd för hjälten.
I vardagsrummet rådde dämpat ljus. Två glas vin, tända ljus, Maja i sin silkiga morgonrock, gardinstången på golvet.
Samuel, är det du? ropade Maja, len i rösten.
Elsa knäppte på taklampan, fyllde rummet med obarmhärtigt ljus.
Maja satte sig upp, ilsket överraskad.
Elsa?! Var är Samuel?
Hemma. Och här är din medicin. Och snart får du hjälp.
Det ringde på dörren. In klev en muskulös man med verktygsväska.
Någon beställde hjälp? Gardinstång som skulle upp, sa du?
Elsa nickade. Där är den. Fråga Maja om du behöver något.
Maja väsnade när Elsa kom nära: Vad vill du egentligen?
Hjälpa dig. Du bad om det. Här är medicin, här är hjälp. Samuel är upptagen. Eller handlade det mer om honom?
Plötsligt reste sig Maja upp.
Stick, sa hon. Du är så kvävande präktig! Samuel längtar efter något roligare.
Det är kanske sant, svarade Elsa. Men han kommer hem till mig. Du har rätt du är vacker, leta nu någon egen, istället för att knacka på hos andras män.
Gå!
Fixaren är klar om tjugo minuter. Allt är betalt. Ta hand om foten.
Elsa gick ut med lättare steg än hon känt på flera år. Hon hade inte behövt skrika, bara visat alla fakta.
Hemma satt Samuel och väntade oroligt.
Hur gick det? Skadade hon sig illa?
Nej då, gardinstången satte fixaren upp. Hon haltade mindre än hon själv trodde.
Fixare? Jag hade ju kunnat…
Samuel, var ärlig mot dig själv: Förstår du inte vad som pågick? Ljus, vin, hennes sätt…?
Samuel rodnade och knäppte med brödbiten. Kanske. Men hon verkade ju så ensam. Svag.
Hon utnyttjade dig. Och du, när du försökte vara snäll mot henne, stal du tid från oss. Det blir inget mer sånt nu. Hon får ringa fixare. Eller väninnor. Du är inte längre hennes räddare.
Okej. Jag lovar. Tack Elsa.
Maja hördes aldrig av igen. Månader senare såg Elsa henne på NK, arm i arm med en stilig herre och på gott humör. Hon höll huvudet högt och låtsades inte känna Elsa.
Elsa log bara. Maja hade äntligen hittat någon att laga och skruva åt på riktigt.
I Elsas och Samuels hem blev det tyst. De drack kvällste tillsammans, planerade semestrar och visste: bestämde de sig för sommarstugan, så kom de också dit. För att ens lilla värld måste få vara hel även om hotet utifrån kommer med de hjälplösaste tårar.
Och ibland, när Elsa mindes det, log hon: Vänskap är vänskap, men gränser måste alltid vara tydliga.
