A Conversation with a Stranger

Shovelling snow in the front garden today, I felt my mobile buzzing in my pocket. I couldnt be bothered to answer; its too easy to lose all motivation if you stop to take a call, especially when theres barely any to start with. There must have been six inches of snow overnight, and who knows when itll stop. If its important, whoever it is will ring back.

Who could possibly want something at this hour? I thought.

By the fifth call, I finally gave innot out of curiosity, but really just so I could give a piece of my mind to whoever was harassing me. The number wasnt one I recognised.

But before I even get the first word out, I hear:

Hi, Oliver, its Rachel. Why havent you been answering?

My mind raced, trying to place a Rachel from somewhere in my life. The voice was a complete mystery to me.

Oh, hello, I replied awkwardlyjust in caseHands were full, shovelling out the snow in the drive and all that.

Fair enough. Sorry to bother you, but Im honestly at my wits end… I dont even know how to begin. Listen, do you remember that classmate of yoursRupert? Has he always been an idiot?

I was just about to say that I dont know any Ruperts and certainly never went to school with one, but she barreled on.

Can you believe it? The man wont leave me alone! Hes sent me friend requests using different names on every social media site, somehow got my number, and keeps calling all the time. The things he comes out with Hes completely off his rocker. Honestly, Im embarrassed to even say. First question he askeddont laughwas what kind of knickers I wear: style, colour, frequency of changing… Ive only met this bloke once in passing! Now Im supposed to tell him that I love black lace lingerie but cant stand thongs because they chafe something awful? How on earth do you say that to a stranger? Id die of embarrassment!

Well, quite. Sounds like a real degenerate, I answered, stifling a chuckle.

Exactly! I knew youd get it. Youre at least one normal bloke in my circle. And do you know what he started pressing me about next?

Let me guess that? I ventured, enjoying the oddity of it all now.

Oh, Oliver, youre brilliant! Spot on. For whole days hes pestered me about what sort of sex I like: rough or gentle, whether Im into foreplay, role play Just endlessly asking. What on earth did he expect, the idiot?

Expect?

That Id immediately spill that I think hands and bums are the sexiest parts, that Im all for snogging for hours, everywhere, and Im partial to whispered sweet nothings, or that my favourite is being on top, lights on, and I absolutely cant bear any kinkier nonsense.

But you didnt actually tell him all that, did you?

Of course not! Im not some tart who goes sharing personal business with every random man. Where do people like that even come from, Oliver? Can you believe, he even started asking when Im on my period. Completely mental! Probably thinks I announce to the whole town when my red days are duewhich, by the way, is next weekto warn everyone off in case Im cranky. What did he imagine?

Imagine what?

That Id fling myself into his arms at the drop of a hat.

Hes utterly bonkers, isnt he?

She burst out laughing.

He ought to be in a padded room. Besides, have you seen what he drives?

What?

An ancient Ford Sierra. Must be over twenty years old! What self-respecting woman would step foot in a heap like that?

At this point, I couldnt hide my amusement.

But you didnt get in with him, did you?

Oh, Oliver, youre a riot! I adore you. Anyway, Id better dashmy husbands just got in from work, and I suppose I ought to uphold my wifely duties. Ring you again soon, well have another natter. Youre just the best, Oliver.

And with that, she hung up.

Three days went by without a peep from her. Bored, I called the number back just for a laugh.

The answer came:
This number does not exist.

Who was she?
What on earth was that about?

I dont know any Rachels, and theres never been a Rupert in my life.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

A Conversation with a Stranger
Jag plockade upp henne vid vägkanten av medlidande… men det jag fann under hennes säte fick blodet att isa sig I alla år har jag rattat långtradare mellan Göteborg, Malmö och Stockholm. Jag har kört allt – cement, virke, frukt, bildelar… Men aldrig tidigare har jag ”kört en berättelse” som skakade om mig så här. Den där dagen plockade jag upp gamla tant Ingrid. Jag såg henne gå tätt intill vägräcket – långsamt, som om varje steg kostade henne kraft. Hon bar en mörk kappa, slitna skor och en liten, gammal resväska ihopbunden med snöre. — Nå, är du på väg in till stan? — frågade hon mjukt, med den där rösten bara svenska mammor har, de som burit mer än de någonsin sagt. — Hoppa in, kära du. Jag kör dig. Hon satte sig rakryggad, händerna i knät. Hon kramade ett radband och stirrade ut genom fönstret, tyst, som om hon tog farväl av något. Efter en stund sa hon rakt på sak: — De har kastat ut mig hemifrån, min son. Inget gråt. Inget rop. Bara ren utmattning. Svägerskan hade sagt: ”Du hör inte hemma här längre. Du är bara i vägen.” Väskan stod vid dörren. Och hennes son… hennes egen son… Stod där. Teg. Sa inget till hennes försvar. Kan du föreställa dig – att ensam fostra ett barn? Att sitta uppe om nätterna med feber, dela sista brödet, gå över halva stan till fots för att det inte finns bussbiljett… Och en dag ser den du älskat mest på dig som om du vore en främling. Tant Ingrid protesterade inte. Hon tog på sig kappan, greppade väskan – och gick. Vi körde under tystnad. Efter ett tag räckte hon mig ett par torra mariekex inslagna i plast. — Mitt barnbarn älskade dem… när han fortfarande hälsade på, sa hon tyst. Då förstod jag — jag körde ingen passagerare. Jag körde en mors plåga, tyngre än alla transporter. När vi stannade för att sträcka på benen såg jag några plastkassar under hennes säte. Tanken lämnade mig inte. — Vad har du där, Ingrid? Hon tvekade, öppnade sin väska. Under hopvikta kläder – pengar. Sparade genom ett långt liv. — Mina besparingar, pojk. Pension, stickning, gåvor från grannar… allt till barnbarnen. — Vet din son om detta? — Nej. Och det får han inte. Ingen bitterhet. Bara sorg. — Varför spenderade du dem inte på dig själv? — För jag trodde jag skulle få åldras med dem. Men nu får jag inte ens träffa mitt barnbarn. De har sagt att jag ”rest bort”. Hennes ögon tårades. Jag fick klump i halsen. Jag sa att så där kan man inte bära pengar. I Sverige rånar de dig för mindre. Jag tog med henne till banken i närmaste stad. Inte för att köpa hus. Bara så pengarna var säkra. När hon satt in pengarna, drog hon ett djupt andetag — det var som om bördan hon burit åratal släppte. — Vart nu? frågade jag. — Till en väninna på min gamla gata. Hon har ett rum över, sa att jag kan bo där ett tag… tills jag hittar mig själv. Jag körde henne dit. Hon ville ge mig pengar. Jag vägrade. — Du har redan gett för mycket, Ingrid. — Nu ska du bara leva. Ibland sätter livet oss på vägar där vi möter människor alla andra har glömt… Bara för att påminna oss om hur lätt det är att kasta ut en mor – och hur svårt det blir att sedan förlåta sig själv.