Det var runt klockan åtta på morgonen när hela min familj samlades hos juristen inne i centrala Västerås, alla med förväntan inför att en rik släkting hade lämnat efter sig ett ansenligt arv. Eftersom juristen dröjde växte spänningen hos de närvarande. Min äldsta dotter, som särskilt otåligt ville veta om hon var med i testamentet, hade svårt att sitta still. Kom igen nu, faster, visa lite respekt. Vi borde sörja. Pappa är trots allt inte längre bland oss, sa Mark.
Kalla mig inte faster. Jag är fortfarande ung, säg mitt förnamn istället, svarade min syster lite stött. Det är lustigt att du tror att lite smink och botox håller dig ung, kontrade Mark irriterat.
Till slut kom juristen in till sitt kontor. Han såg sig om, plockade fram en mapp med papper från skrivbordet och samlade oss med blicken. Är ni redo att höra testamentet? frågade han och fick bara tysta nickar till svar. Med ett litet leende började juristen läsa upp Roberts sista vilja.
Jag lämnar mitt arv till er alla. Men det är långt ifrån säkert att ni får något. Jag har bestämt mig för att ordna en riktig skattjakt, precis som min mor brukade göra för mig och mina syskon. Resan börjar i min barndomsby. Vi hade lite pengar men mycket glädje tillsammans. Som äldste son fick jag ärva en kista av min mamma och där ligger era skatter. Men bara den noggrannaste av er hittar nyckeln. Den finns någonstans i huset. Lätt blir det inte, så jag önskar er lycka till! Några minuter satt vi bara alla tysta, haja förundran över att farfar ordnat en lek att spela även efter sin död.
Tystnaden bröts av min syster, Roberts äldsta dotter: Min man, barnen och jag åker till byn nu direkt. Någon som vill med och leta efter nyckeln?
Mark och jag tänker inte leta efter någon kista och ännu mindre någon nyckel. Vi kände vår pappa han skulle aldrig göra något så enkelt. Det finns säkert något mer i det här. Vi vill inte ha pengarna, sa Roberts yngsta dotter.
Den äldsta dottern drog iväg med sin man och andra släktingar till byn. De försökte allt möjligt klättrade upp på höloftet för att leta bland djuren, grävde i höet, klättrade över gärdsgårdar. Byborna tittade nyfiket på dem. Under jakten förvandlades dotterns designklänning till en trasig trasa. Till slut hittade de faktiskt nyckeln och öppnade kistan och blev förvånade över innehållet. Där låg en lapp och mängder av kolor.
Alla mina besparingar har skänkts till välgörenhet, och ni har fått precis det ni förtjänar. Tack för att ni spred glädje bland mina grannar i byn, stod det på lappen, undertecknad av min bortgångne far.
Den här dagen lärde jag mig att en människas värde inte mäts i pengar utan i hjärtats värme och förmågan att glädja andra.
