My Mother-in-Law Is Absolutely Useless.

I have a young mother-in-law, Margaret, whos just forty. She married young and had my husband at eighteen, then his brother arrived a year later. Margaret and her husband loved each other deeply.

By all accounts, my husband enjoyed a happy family life. After finishing secondary school, Margaret took a course in accounting and started work at a small local shop. She later studied part-time and now serves as chief accountant at a respected company.

When my husband was ten, his father died tragically in a car accident. From then on, Margaret raised her boys alone. She taught them independence, firmly stating that once they finished school, her responsibilities would end. When they were pupils, she arranged for tutors, invested in their education so theyd have stable professions and be able to make their way in the world.

My husband and I met, fell in love, and decided to get married. Were both university students. Margaret covered part of the wedding expenses, gifted us a honeymoon, and said, Have a fabulous trip, youre adults now. Then she vanished from our daily lives. Occasionally shed ring and ask, How are things?and that was it.

My husbands younger brother still lives with Margaret while studying, but she stopped supporting him too: I wont bankroll a grown man, she said. If he wants an education, he can work for it. I realise its possible.

After our daughter, Grace, was born, Margaret congratulated us and brought a massive gift box of nappies and toiletries. She kissed us all, and disappeared.

Her social life is very active. At weekends she cycles, goes on hiking trips, enters competitions, and in winter, she skis and pursues other sports. Shes even started a new romance. Sometimes we ask her to babysit her granddaughter, and she replies, Youre adults now. When we need help paying the rent, she says, Youre on your own. I raised my children without grandmas help; youll cope, too.

Is it indifference? When my husband lived alone, he had enough money. But now there are three of us, and Margaret refuses to lend a hand. My parents are retired; Im the youngest in the family, and they dont have enough themselves. Occasionally they give us some fruit and veg from their allotment.

Margaret recently declared, If I want a child, Ill marry again and have one myself. Its up to you to manage.

Sure, she gives us gifts now and then, but its not enough. When I was seriously ill with flu, she cared for Grace while my husband looked after me. But as soon as I felt a bit stronger, she waved goodbye: Now you take care of your child yourself.

Such is my mother-in-law.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

My Mother-in-Law Is Absolutely Useless.
“Åh, flicka lilla, det är förgäves att du väntar på honom – han gifter sig inte med dig” Vera var bara sexton när hon förlorade sin mamma. Pappan hade gett sig av till Stockholm för att jobba för sju år sedan, men blev kvar där för gott. Ingen kontakt, inga pengar. Nästan hela byn hjälpte till vid begravningen och med det praktiska. Vera’s faster Maria, hennes gudmor, tittade ofta förbi och stöttade henne med råd och hjälp. När Vera var klar med skolan fick hon jobb på posten i grannbyn. Vera var en robust tjej, “frisk som en nypa,” sa folk. Runt och rödblommigt ansikte, lite potatisnäsa, men lysande grå ögon och lång tjock rågblond fläta ända ner till midjan. Den snyggaste killen i byn var Niklas. Två år efter att han kommit hem från lumpen flockades tjejerna kring honom, även stadsflickorna på sommarsemester. Han borde ha blivit skådespelare i Hollywood, inte lastbilschaufför i byn, sa folk. Han hade inte stadgat sig, blev aldrig långvarig med någon. En dag kom faster Maria till Niklas och bad honom hjälpa Vera med att laga staketet – det höll på att rasa. Utan manshjälp är livet svårt på landet. Vera klarade trädgården, men hus och staket var omöjligt att fixa själv. Niklas ställde upp direkt. Han inspekterade och började dirigera: hämta dit, spring bort, ge mig det där. Vera gjorde allt han sa. Hennes kinder blev bara rödare för varje gång, och flätan svängde nervöst på ryggen. När han blev trött serverade hon honom rejäl soppa och starkt te. Hon sneglade på honom när han bet av tjocka skivor mörkt bröd med sina vita starka tänder. Niklas jobbade med staketet tre dagar, och den fjärde kom han bara för att hälsa på. Vera bjöd på middag och pratet flöt lätt, och han stannade över natt. Sedan blev det en vana. Han gick alltid iväg före gryningen så ingen skulle se, men på landet kan man aldrig hålla något hemligt. “Åh, Vera, det är förgäves att du väntar på honom, han kommer aldrig gifta sig. Och även om han gör det, du kommer få kämpa med honom. När sommaren kommer, då svärmar stadsflickorna och vad gör du då? Du kommer brännas upp av svartsjuka – du behöver en annan kille.” Faster Maria försökte varna henne. Men vem lyssnar på den gamla när man är ung och förälskad? Sen insåg Vera att hon var med barn. Först trodde hon att hon bara blivit sjuk, men till slut slog det henne – Niklas är pappan. Ett ögonblick övervägde hon att ta bort barnet – hon var ju för ung. Men snart insåg hon att det var bäst så. Då skulle hon åtminstone inte vara ensam. Hennes mamma klarade det, så hon skulle också lyckas. Pappan hade ändå aldrig varit till stor nytta, bara druckit. Folk skulle prata, sen glömma. När våren kom och hon tog av vinterjackan såg hela byn hennes mage. Alla skakade på huvudet – trubbel med flickan, tyckte de. Niklas kom förstås för att se vad hon tänkte göra. – “Vad annars? Jag föder barnet. Oroa dig inte, jag klarar det själv. Lev ditt liv,” sa Vera och fortsatte med hushållet, rodnaden från elden dansade på kinderna. Niklas log, men gick sin väg. Hon hade bestämt sig. Som vatten på en gås. Sommaren kom och stadsflickorna återvände, och Niklas glömde bort Vera. Hon kämpade på med trädgården, faster Maria kom och hjälpte till när magen blev för tung att böja sig med, och bar vatten från brunnen halvfulla hinkar. Magen växte, byns tanter spådde att barnet skulle bli en riktig liten starking. “Vi får väl se vem Gud sänder!” skämtade Vera. En morgon i mitten av september vaknade hon med en skarp smärta – det var dags. Hon rusade till faster Maria, som genast förstod allvaret. “Nu bråttom! Sitt ner, jag kommer!” Maria rusade ut till Niklas, som låg bakfull och förvirrad. När han insåg vad som hände skrek han: “Det är tio kilometer till sjukhuset! Ingen tid att hämta läkare – vi kör direkt! Samla ihop henne!” “Men hur ska vi köra lastbilen, då skakar vi henne sönder och samman,” klagade Maria. “Du följer med ifall något händer!” sa Niklas bestämt. De körde försiktigt på gångvägar och grus, Maria satt på en säck i lastbilen. När de väl kom till asfaltvägen gasade de på. Vera satt bredvid, bet ihop och höll om magen – Niklas blev spiknykter av stressen. När de nådde sjukhuset lämnade de Vera där. Maria skällde ut Niklas hela vägen tillbaka. “Inte rätt av dig – förstörde flickans liv! Hon är ensam och barn själv, och nu måste hon själv ta hand om ett barn. Hur ska det gå?” Innan bilen hann tillbaka till byn var Vera redan mamma till en stark liten pojke. Nästa morgon fick hon för första gången hålla och amma honom. Hon blickade skrämt på det röda, skrynkliga ansiktet, följde vad sjuksköterskorna sa. Hjärtat fylldes med kärlek och värme när hon pysslade om honom. “Kommer de och hämtar dig?” frågade den barska doktor vid utskrivning. Vera ryckte på axlarna: “Förmodligen inte.” Doktorn suckade och gick. Sjuksköterskan svepte in barnet i en filt, “Fjodor kör dig hem med sjukbilen – du kan inte ta bussen med nyfödd!” Vera tackade. Hon gick röd av skam genom sjukhuskorridoren, höll litet barn hårt intill hjärtat. Nu funderade hon – hur ska vi leva? Föräldrapenningen räcker knappt. Hon tyckte synd om både sig själv och sin lilla son, men när hon såg hans lilla rynkiga ansikte fylldes hon av ömhet och drev bort de tunga tankarna. Plötsligt stannade bilen. “Oj, efter två dagars regn står här stora vattenpölar – vi kommer ingenstans. Du får gå sista biten, knappt två kilometer kvar,” sade Fjodor. Med barnet sovande på armen kämpade hon sig fram längs kanten av vägen, genom djup lera. Ett av gamla skorna fastnade, och hon gick vidare med ett ben bar. När hon närmade sig byn var hon genomfrusen och trött, men såg att lampor lyste hemma. Hon öppnade dörren – innanför stod en barnsäng, en barnvagn och små kläder. Vid köksbordet satt Niklas sovande med huvudet på armarna. Han vaknade, såg henne i dörren – rödblommig och sliten, med barnet på armen och lera upp till knäna. Niklas rusade fram, tog barnet och lade honom i sängen, tände spisen och fixade varmt vatten åt Vera. Han hjälpte henne tvätta och byta om, lagade mat och värmde mjölk. När barnet grät rusade Vera fram och började amma framför Niklas, utan att skämmas. “Hur ska han heta?” frågade Niklas med hes röst. “Sergej – är det okej?” sa Vera, såg på honom med klara ögon fulla av kärlek och sorg. “Fint namn. Imorgon går vi och registrerar honom och gifter oss direkt.” “Det behövs inte …” började Vera, men Niklas avbröt. “Min son behöver en pappa. Nu har jag lekt färdigt – kanske är jag ingen superman, men jag lämnar inte min son!” Vera gav sitt tysta medgivande. Efter två år fick de en liten flicka också – de döpte henne till Nadja, efter Vera’s mamma. Det spelar ingen roll vilka misstag man gör i livet – det viktigaste är att de går att rätta till… Sådan är livets gång. Skriv gärna i kommentarerna vad du tycker om berättelsen – och lägg en tumme upp!