Jag vet inte, kanske är jag den enda som har det här problemet. På sistone har jag börjat dela upp maten lika mellan mig och min man. Jag ser liksom ingen annan lösning. Om jag inte delar upp den från början, äter min man upp min portion också. Så då blir det inget kvar till mig, jag går alltså hungrig.
Låt mig förklara. Jag och min man har varit gifta i tre år. Vi har inte bråttom med barn än, det får komma när det passar. Vi jobbar båda två och tjänar ungefär lika mycket. När vi gifte oss tänkte jag inte så mycket på hans lite märkliga vana. Ja, klart att en man gillar mat, så vadå!
Men sedan märkte jag att det mesta vi köper hem eller lagar ihop blir uppätet mestadels av honom. Kvar till mig blir det bara lite av det som är tillagat eller inköpt. Så har det varit i ett års tid.
Som när jag ugnsstekte kyckling det blev knappt något kvar till mig. Jag tycker faktiskt också om kycklinglår och schnitzlar. Att äta tråkigt torr kycklingfilé eller vingar hela tiden känns inte särskilt kul. Samma sak gäller för godis och kakor. Får jag tag i en eller två bitar så får det räcka. För både mig och min man. Lika delar. Han har redan ätit upp allt det godaste.
I början försökte jag fint säga till min man att han inte är den enda som gillar godis och kyckling. Då skämtade han bara tillbaka:
Du lagar så gott att jag bara slukar allt utan att tänka. Bli inte arg. Jag visste inte att du ville ha också. Du får säga till.
Jag blev inte direkt sårad, men speciellt roligt kändes det inte. Droppen var ändå födelsedagen min. Jag hade gjort sallader på kvällen innan och stekt vår favoritkyckling, så att jag bara kunde värma och vi kunde fira tillsammans dagen därpå.
Min man slutar alltid jobbet före mig och jag hade aldrig tänkt tanken att han skulle äta upp allt. Han hade rensat salladerna, lämnat en sked kvar av varje. Själv fick jag ett ensamt kycklingben.
Jag var så hungrig. Klarade inte vänta, sa min man.
Även kakorna delade vi. Hälften till mig och hälften till honom. Men det blev för mycket för mig. Min glädje inför kvällen försvann.
Nu räcker det, älskling. Jag har hållit ut länge, men nu får det vara nog. Vi delar allt i hälften. Vi delar kycklingen. Hälften till dig, hälften till mig. Godis och kakor får vi påse var av. Frukt och allt annat delas upp. Du äter hur och när du vill av din del, eller sparar till flera dagar det är upp till dig. Men jag är trött på att gå hungrig och få nöja mig med smulor. Du frågar mig inte ens om jag vill spara något. Antingen är du med på det här, eller så handlar vi mat var för sig.”
Min man protesterade inte, han höll med mig. Nu delar vi alltid inköpen och maten lika. För mig har det blivit rättvist. Ingen blir utan.
Och det jag lärt mig är att ibland måste man sätta tydliga gränser även mot dem man älskar. Rättvisa i vardagen gör att alla får plats och mår bra.
